Stickat och tovat

En tovad mjukglass

Det var en VAB-dag mitt i veckan, Esaias hittade ett gäng tovade glassar på Pinterest och vi tänkte; en sån måste vi ha! Jag tycker dock det är lättare med ett foto på det riktiga som förlaga när jag tovar något i matväg, vilket är en risk i sig. Att googla bilder på mjukglass när man är fast i vab-träsk alltså.

Jag har en påse rester från tidigare tovningsprojekt som är utmärkta att ha som stomme. Vissa använder skumgummi eller styrolit som bas, men jag föredrar att ha ull raktigenom (för att det är härligare att tova i, inte av principskäl). Först ut var struten, jag formade ullremsorna och nålade ihop med den grövsta nålen.

Därefter bytte jag till en finare nål och täckte med brunt genom att lägga på ett tunt lager och tova fast så jämnt som möjligt. Jag har ofta en annan färg inuti, helt enkelt för att jag har mycket av vit och grå ull, men jag gillade också att det ljusare sken igenom lite. För att få fram mönstret av en våffla – en struktur som uppenbarligen sitter i fingrarnas minne – nålade jag små fyrkanter. Det är bra att tänka på att mönster som ska tovas fram gör att allt blir mindre, det är logiskt då det tovar ihop allt ännu mer men lätt att glömma i planeringen.

Dags för själva glassen! Jag ville ha vanlig vit mjukglass, Esaias önskade rosa, han fick som han ville. Det var ju trots allt hans förkylning och pinterestscrollande som möjliggjorde det hela.

Den största utmaningen var att det skulle se ut som glass och inte som en hjärna. Det löste jag genom att lägga på ett till lager ull längs med mönstret.

Tadaa! Mjuk glass. Särskrivningsspärren varnar, men det är ju exakt vad det är. En väldigt mjuk glass.

God är den inte, men den tål både värme och att tappas i golvet så det går väl på ett ut.

Stickade barntofflor

En flicka i vår närhet skulle fylla tre och min vana trogen tänkte jag: Jag gör nåt själv! Det går snabbt! Och långa arbetsdagar och kort framförhållning till trots hann jag klart i tid, att sticka något på stickor fem som ska passa drygt 14 cm långa fötter var nyckeln.

Jag hade inget mönster men började med 22 maskor, ökade 1 m innan den sista maskan vartannat varv tills jag hade nått 30 maskor. Kanske fem eller sju varv utan ökning, sen minskade jag vartannat varv på samma sätt som ökningen.


Den raka sidan, utan ökningar och minskningar, veks ihop och syddes till en häl.

Framsidan veks ihop (här ser ni det som ett uppochnervänt Y) och formades för att få plats för små tår. När den främre delen var ihopsydd valde jag att låta uppviket synas och sydde ungefär 1 cm från kanten.

Det hade såklart gått att tova dessa, antingen för hand eller i maskin, då de är stickade i ullgarn (isländskt Álafosslopi). Men till det krävs något som jag saknade: snäppet bättre framförhållning.



Det här var inte de första tofflorna i Maytembers historia, här finns fler:

Tovat do I owe the pleasure Malins mönster på två typer av tofflor – ett inlägg som många fortfarande googlar sig till
Lyckat misslyckande Ett par som inte blev som planerat
Någon ull? Säcken full!
Sydda små bebistofflor av våttovad filt




Varma vantar

Ett par vantar har blivit klara! När jag i november märkte att det var hål i mina varmare stickade vantar satte jag igång med ett par nya. Första vanten gick snabbt – men någonstans vid tummen var jag tvungen att skifta fokus till julklapparna som skulle göras och göras om, och sen svävade fokuset iväg till okänd ort.

Lite sms:ande med Louise a k a stickmästaren fick mig att göra ett nytt ryck för ett par veckor sen. Sen var vi såhär irriterande nära mållinjen ett bra tag.

Vilken skräll då att jag fäste trådarna direkt!

Och la i blöt! Här kan ni läsa allt om varför nästan alla stickningar blir bättre av det och hur man går tillväga.

Mönstret är Selbuvotter från Clara stickar, ett toppenfint men enkelt diagram som passar bäst för den som stickat en del förut. Det krävs en del eget tänkande och t ex skulle jag ha gjort andra hoptagningar och centrerat mönstret på insidan av tummen om jag gjort det igen. Det blå garnet är från skelleftefår, färgat av en skelleftebo och det vita är nåt massproducerat ullgarn.

Det är så skönt att bli klar med något! Nästan så att jag hoppas på fler kalla dagar.

Sen kan man undra om det inte hade gått snabbare att bara laga tummen på de varma vantar jag redan hade? Men den frågan bordlägger vi till nästa sammanträde.

Att skapa utan press

Jag gillar att göra saker med mina händer, men jag är också (som alla?) lagd åt prestationshållet vilket gör att glädjen kan kvävas och upptäckarlusten försvinna. Kanske är den risken lite extra överhängande när det handlar om att göra något som resulterar i en produkt av något slag. Medan en halvkass löprunda blir en i träningsmängden det är lätt att se på det tovade, målade eller stickade som ligger framför mig och döma i termer av snyggt eller fult. Jag strävar efter att komma ifrån den dömande blicken, att bara köra och skapa mer som ett barn, men ibland måste jag lura hjärnan för att komma dit. Det här är mina strategier:

Gör något användbart. Det finns en frihet i att göra något som främst är till för att användas, inte betraktas. Stickningen har hjälpt mig genom många svackor, när jag haft varken inspiration eller idéer har ett färdigt stickmönster hjälpt mig. En maska i taget och sen har jag något som värmer någon. Det hjälper skapartankarna att komma igång men erbjuder också lite vila.

Gör något till dig själv. Det är underbart att få skapa till andra men när det bara handlar om att sticka något till en bebis, måla en tavla åt en kompis eller skriva för andra att läsa kan det i vissa fall bli överväldigande. Jag vill såklart att det ska uppskattas av mottagaren, men den strävan kan vara lite hämmande i den kreativa processen. Då kan jag göra något till mig själv, som för att frisätta mitt eget tycke.

Dela en del. Förut delade jag knappt något av det jag gjorde på blogg eller instagram, jag såg det nästan som en lägre form av skapande (gör du det bara för att få likes?). Det senaste året har jag märkt att det faktiskt blir roligare då – jag gillar att ta del av vad andra gör och jag växer och utvecklas av andras respons. Samtidigt finns det mycket jag inte delar, vissa grejer vill jag hålla för mig själv.

Vila dig i form. Tvinga inte fram något. Soffan är också bra. Jag får oftast mina kreativa il i slutet av lovet eller helgen, det är nog ingen slump.

Rita på kvitton. Om jag målar på canvas är det uppenbara målet Väggen. Om jag däremot skissar i en anteckningsbok eller på ett kvitto får jag rita hur fint eller fult jag vill, syftet är inte främst att det ska visas upp.

Testa nya tekniker. Det här året har börjat med stor variation och ett nytt material varje vecka, utan att jag planerat det. Först var det ull, sen papper, oljepasteller, jag redigerade ett par filmer, ritade med blyerts och nu har jag små former av lera som väntar på att målas. Att testa nytt främjar lekfullhet och är plain skoj – jag behöver inte vara bäst, jag testar bara.

Sen kan man också strunta i det och fortsätta en annan dag. Och när det du gör inte blir så fint som du hade önskat, se det som ett träningspass. Det kommer fler chanser!


Om ni klickar på bilderna kommer ni till inläggen de kommer från.
Mer på samma tema:

Skapa med barn
Underlätta skapandet

Jullovet, ullovet

Vi fick jullov. Jag fick tid att tova. Resten är om inte historia så i alla fall ett väldigt bildrikt blogginlägg.

Det började egentligen den sista arbetsdagen, då jag i någon rast eller så tog tag i julklappen som inte blivit färdig. Svamp och stjärna till min marioälskande gudson!

Figurerna kan se så tragiska och ledsna ut när man håller på. För att inte tala om marodörskänslan av att hugga en nål i någons öga, även när denna någon är en svamp i ull.

Från den dagen lämnade inte ullen köksbordet.

En av mina brorsöner gillar Star wars och fick en liten BB8.

Hips vips var det den tjugotredje och min stackars son utbrast att han minsann också ville ha något tovat i julklapp, kanske en Baby Yoda!? Så när chokladkolan var färdigkokad vid midnatt satte jag mig och hetstovade ett litet huvud. Mottagaren blev glad men såg direkt att öronen var för stora – visst, jag fixar det, sa jag.

Men innan jag var redo för ett återinträde i julklappsfabriken ville jag göra något som jag tänkt på ett tag; en julkrubba i ull där Maria håller i Jesus och där inte alla är blonda.

Själva formen/stallet formade jag först med nål och sen med vatten och såpa, idén kom från mina vänners krubba från Israel.

När jag hade fått göra min egen grej var det dags att ta tag i ullskissen och det där med att ”fixa öronen” gick lite överstyr. Huvudformen, färgen, näsan, munnen, ögonen – ett rejält ansiktslyft behövdes.

För varje nålstick ett steg närmare målet.

Jag bestämde mig för att ett löst huvud inte räckte, jag måste göra en kropp

Och här någonstans var det som att tovningen tog över mig och jag är inte intresserad av att veta hur lång tid jag ägnade åt denna julklappsmakeover

Till slut blev den i alla fall klar! Trodde jag. Under min första barnfria kväll på länge fattade jag nämligen en del egna beslut, som att det här med brunt blir inte bra, Baby Yoda kan väl lika gärna ha ljusgrå kläder? Resten av familjen tyckte annorlunda, och det var ju ändå hans julklapp.

Bruna kläder på! Baby Yoda klar! Här hade det kanske varit vist att sluta, ställa sig upp från tovningsbordet och göra något annan en stund. Men ibland levet ilet sitt eget liv och jag kom på tre grejer till jag ville göra:

En enhörning till en som gillar enhörningar!

En liten och tight tovad liten katt

till en som gillar katter!

Svansen hjälper även tovade djur med balansen.

Och slutligen en halvlurvig Harry Potter till en som gillar Harry Potter, för det var dagen innan nyårsafton och vid det laget var jag till slut redo att lämna tovningen. Åtminstone för det året.

Pysselhelgen

Att vara hemma med barn innebär mycket av en viss typ av tid. Det är inte läge att sträckkolla serier, prata ostört i telefon eller ta långa promenader men däremot går det utmärkt att pyssla på med sitt samtidigt som jag är redo att lyssna på en redogörelse om ett legobygge eller något annat. I helgen har haft något för händerna nästan hela tiden och med förhoppningen att det kan ge lite inspiration ska ni få se vad (i form av bilder tagna i obefintligt dagsljus).

Fredagkvällen var totalidyllisk, allt prickade rätt: tända ljus, julmusik, glatt barn, glad förälder och några av de många papperskassarna har nu funnit sin plats i julpyntet. Här finns en bra beskrivning om ni vill göra en liknande stjärna, jag klippte bara tunnare remsor och satte en pärla i mitten.

En lite snabbare variant är att vika dragspel, knyta fast ett snöre i mitten och limma ihop ändarna.

Det finns nog inget ställe där de inte kan hänga.

Även när det finns mer tid än vanligt gillar jag när det går fort, så igår hyvlade jag kylskåpskall pepparkaksdeg med osthyvel. De ser ut som sju svåra år men snabbt gick det och tunna blev pepparkakorna!

Längre tid tog det att torka apelsinskivor i ugnen. Är inte helt övertygad om denna stämning av gul jul? Men på något sätt ska väl mörkret kompenseras.

Helgens sista dag har fyllts av stickning och brevskrivning, mellan allt det vanliga av mat och disk och tupplur i soffan. Om jag hade fått välja själv hade en pysselhelg hemmavid inte varit förstahandsvalet men när den blir en given är det verkligen inte det tråkigaste!

Tovade grönsaker

Vad är detta om inte resultatet av ett ihållande tovningsil? Malins dotter Tove skulle fylla ett och eftersom hon inte har avslöjat sina intressen än gick jag på Malins, så grönsaker fick det bli. Tovat till Tove är väl ändå tillräckligt mitt i prick?

Jag chansar väldigt mycket när jag nåltovar. När jag skulle göra blomkålshuvudet började jag med att vira vit ull runt en bit skumgummi, annars brukar jag inte ha någon stomme.

Jag fäste lösa ändar genom några nålstick på undersidan (vilket är vad nåltovning är, en massa nålstick) och sen formade jag ovansidan utan att tänka för symmetriskt.

Jag nålade ingenting uppe på buketterna, för att formen skulle bli så tydlig som möjligt.

Bladen nåltovade jag först ihop genom att lägga några tunna lager ull på varandra och få till en oklar form. På nästan alla grönsaker blandade jag in lite från min begränsade färgpalett för att det skulle kännas lite mer – wait for it – levande.

Eftersom nåltovningen är lite begränsad, liksom mitt tålamod, våttovade jag alla blad (till både blomkål, purjolök och morot) för att de skulle bli tunnare och fastare. Varmt vatten, såpa och gnugga!

De torkade bladen skulle få såna där streck som blad har på sig (finns det något namn för dem?) men jag ville inte att de skulle vara för definierade så jag drog på ett tunt lager som jag utgick från.

Hela tiden fick jag påminna mig själv om att en ettåring skulle ha grejerna – helt säkra för hårda nypor är de inte, men hyfsat.

De tre bladen tovade jag sen fast på undersidan och blomkålen var klar!

Och på tal om undersidor fick purjon, vitlöken och broccolin lite extra grått och vitt på sig.

Det är underbart att vara helt inne i ett projekt, just den här lilla ullklumpen längtade jag hem till hela tisdagen.

Jag är glad att julen närmar sig, för än ser jag ingen anledning att sluta med ullen och nålen. Hurra för Tove och tovning!

Fokus och lejon

Torsdag och fredag skulle jag gå en fortbildningskurs, givetvis digital, om att undervisa illitterata. Innehållet var otroligt intressant (kommer kanske återkomma till det), men redan första dagen blev jag påmind om att jag inte är gjord för hemmajobb. Jag längtar ut, längtar efter människor, längtar efter att få gå snabbt. Ändå gjorde jag alla rätt; steg upp i tid, åt frukost, hade på mig människokläder och sprang på lunchen. Gissar att det är en vanesak, vad säger ni som jobbar hemifrån? Evelina frågade i alla fall om jag inte kunde göra något samtidigt, och det kunde jag ju! På torsdagen var min enda sidoaktivitet nämligen att äta godis.

Gör om gör rätt, fram med ulltunnan!

En sån lättnad när båda hjärnhalvor får jobba. Jag började nåltova en gul fluffig cirkel och formade sen ett lejonansikte, det gula fick byggas på sen för att bli någorlunda proportionerligt.

Funderade i någon sekund på om jag skulle ha fler gula nyanser, fler streck i manen. Men eftersom fokus ändå var på kursinnehållet fick det bli som det blev.

Slutligen nålade jag konturerna och byggde på nos och panna för att den skulle bli lite mer tredimensionell.

En betydligt mer behaglig kursdag! Tack lejonet för hjälpen

Korgen

Är detta den sista deltagaren i slutförarilet?

För många år sen, kanske när Esaias kunde bilda tvåordsmeningar eller så, började jag virka ihop blått rep med vitt bomullsgarn. Tanken var att det skulle bli en korg till förvaring, för såna fanns det inte så många av. Åren gick och förvaringsproblemen löstes av andra korgar, men just denna låg och dammade i ett hörn, förutom när något barn drog i trådarna och ropade: Vad är det här??

Principen är att virka in det tjocka repet med den tunnare tråden.

Men jag minns knappt hur jag började och kan inte heller några virktermer. På något sätt blev det en oval med hjälp av ökningar runt om, och sen slutade jag öka när botten var tillräckligt stor, och fortsatte uppåt istället.

Wow vilken pedagogik.

Men även om det är oklart hur så blev den färdig till slut!

Perfekt för att fylla med dinosaurier eller annat.

Cirkeln är sluten

För sådär en tre år sen lärde jag mig av Pinterest att det är väldigt fint att väva runt, som en tavla utan annat syfte än att vara vacker. Drog tråd varv efter varv runt en broderiram, vävde lite med en färg, och sen försvann lusten. Härom veckan hittade jag den igen och sen dess har köksbordet varit belamrat av garn och ull.

Som att måla med garn istället för färg – och med en lite mer begränsad palett, då färgerna på mina garner är valda mer utifrån vad jag vill ha på kroppen än vad jag vill ha på väggen. Tror jag ska botanisera i någon second hand för en annan färgskala om det blir en nästa gång. I så fall ska jag redan från början tänka långsiktigt, försöka bli klar till 2022 eller så.