Vardag

Låta ambitionen vila

För väldigt många år sedan köpte jag en kylskåpsmagnet till min mamma. Det finns av någon anledning kvar på mina föräldrars kylskåp och föreställer en sovande hund som var lik vår egen, med hörlurar. Ibland måste man låta ambitionen vila, står det under hundbilden och jag minns hur jag läste meningen igen och igen utan att förstå innebörden hur mycket jag än försökte. Tyckte mest om att det var en golden retriever på bilden. Men ändå har orden fastnat och poppar upp som en ofta behövd påminnelse. Som denna kväll, då ryggen är trött efter en dag med min förkylda ettåring och hjärtat är trött av allt annat. Ibland måste man faktiskt låta ambitionen vila. Så att den ska kunna orka senare.

Det doftar nytt

Processed with VSCOcam with t1 preset

En söndagskväll i januari körde vi norrut, snöröken var tät och bilrutorna igenimmade. Veckan som vi var i kast att lämna bakom oss hade varit obarmhärtigt tung, liksom många veckor hade varit just denna vinter. Så glimmade något till; en idé, ett hopp, en vision. En längtan att få njuta av det vackra i skapelsen, en längtan att få skapa mer vackert av ord och toner, garn och färg, kamera och papper. Vad samtalet mellan Umeå och Piteå kan leda till vet vi ännu inte, men vi börjar såhär, med Maytember. Vi vill vara generösa med skatter vi finner.

Välkommen. Vi hoppas att du ska trivas.

 

 

Om utlopp

Låga temperaturer och lathet hade hållit mig inomhus några dagar för mycket när jag skärpte mig och gick ut i blåsten. De ljusaste timmarna var redan förbi och kylan brände på låren eftersom jag aldrig tycks lära mig att använda långkalsonger. Såg hur isen var öppen på ett ställe, inte så mycket av värme som av vattenflöde, tog en bild med telefonen och promenerade vidare.

Så kom natten och bilden klöste sig in i mina sömniga tankar. Till saken hör att de senaste månaderna både kantats och uppfyllts av det faktum att min man behandlats för leukemi och att vi bott på sjukhuset sen oktober. Och en av många konsekvenser av detta är att hjärtat fylls. Av skitgrejer, för att man liksom väntar med att bryta ihop till någon annan gång. Men också av mycket vackert, inspiration som fortsätter att komma i ens väg men som det inte blir något av. Orken och förutsättningarna verkar saknas. Så då ligger jag där, redo för ännu en natt på hematologiska intensivvårdsavdelningen, och inser att jag behöver en kanal där både smärta och skönhet kan komma ut. Jag känner mig själv och vet att jag kokar över av för mycket inflöde, oavsett karaktär. Jag behöver ett utlopp.

Kanske kan isen smälta.

IMG_0063.JPG