Sommar

Måttlös långhelg

Ännu en lång och härlig helg, häggen doftade och regnade. Examenskalas i trädgård och rensande i gömmorna, allt rymdes (både i helgen och gömmorna, tydligen).

Tallskog när den är som bäst: gammal och ny, stabil och spirande på samma gång. Målbild.

Tallar återfanns också på köksbordet, förlagan var passande nog ett vykort från @tre_tallar.

Jag åt mest mat andra lagat, men det här blev gott: gnocchi och sparris stekt i smör, riven parmesan, lite pressad citron, salt och peppar och rädisor till. Råvaror eller maträtt, man vet aldrig riktigt.

Köpte blommor, kunde inte låta bli att klappa på hortensian.

Kunde inte heller låta bli att köpa hutlöst dyr sockervadd till fotbollskillen. Jag skyller på juni, måttlöshetens underbara månad.

Mustiga augusti

Månad åtta, så fin hon är! När naturen är mogen och fullkomnad, ansiktena behagligt solbrända och utvilade, skörden redo. Om juni är en halvt hetsig tonåring full av idéer och potential är augusti sommaren som landat och vet vem hon är.

Den som känt av sommarstressen kan komma till ro, kvällarna blir mörka och lugnet sänker sig. Jeans och jackor letar sig fram, det känns ovant men bra. Buskarna dignar av bärklasar och skogen är full.

Regnet öser ner på sensommarvis och lämnar efter sig fuktiga ängar, regnbågar och fluffiga moln. Dörrarna gnäller, riskakorna blir sega och tvätten torkar inte förrän solen kommer fram, jackan tas av igen och lunchen äts ute. Augusti är infriade löften och överflöd.

Livskraft Polar Sommar

Det var en gång en helg och i lördags tog jag med mig Esaias och tillbringade en lägerdag på Lillstrand utanför Älvsbyn. I vanliga fall brukar Livskraft Polar vara över nyår men nu var det ett ovanligt fall med en härlig sommarvariant. Det var bad, glass, god mat, volleyboll, återseenden och fika.

Varför älskar jag läger så mycket? Kan det vara att det är ett koncentrat av så mycket av det jag vill att livet ska innehålla? Jo, det låter rimligt.

Jag höll i ett seminarium tillsammans med Elsa och predikade på kvällen och den genomgående känslan var stor tacksamhet över att få vara med. Att få möta människor och söka Gud tillsammans är inget jag tar för givet.

En annan grej jag inte tar för givet är att få fira gudstjänst med riktiga människor i samma rum. Vilken nåd!

Annaclara och Ellen har tagit bilderna och det är svårt att inte vara glad med dem i närheten. För att inte tala om den allmänna lägerglädjen, den är också stabil!

Sju veckor

Sju sommarlovsveckor är till ända och även om ledigheten varit lång förundras jag över hur mycket den har rymt.

Vi är rika på så mycket, allt från bär och badmöjligheter till vänner och familj.

Vi har tagit varje chans till att bada och chanserna har varit lyxigt många. Att bada med ett stort, simkunnigt barn är en helt ny upplevelse av sommar.

Dofterna och de ljusa nätterna har gjort hjärtat rusigt, mjukt och tacksamt.

Jag fick komma till nya platser, känna nya känslor och tänka nya tankar.

Vi påminner oss om att sommaren inte tar slut bara för att ledigheten gör det – men vilken ledighet det var!

Söndag till söndag

Dagarna och veckorna flyter in i varandra men jag vet att det var söndag när vi plockade hjortron och söndag när vi igår kom hem från läger. Däremellan rymdes allt jag kunnat önska mig av en vecka i juli.

Vissa gåvor bara kommer i vår väg och allt vi behöver göra är att ta emot.

Som Malin, tänk att hon finns!

Och tänk att min son får ha vänner som han redan känt i flera år.

Vi var på familjeKRIK där dagarna var fulla av allt från vandring och fotboll till bön och viktiga samtal – det finns mycket som kan vara roligt men det är något särskilt med läger som påminner en om hur man vill leva och hur det mesta går lättare när man får ta rygg på varandra.

Allt detta med norrbottenssommaren som kuliss. Och vi får bara ta emot!

Här och nu och evigheten

Kvällsljuset i dikeskanten är en av alla saker som inte låter sig fångas på bild. Liksom färgen på vattnet när vi tar vårat midnattsdopp, störtskuren på förmiddagen, gemenskapen med vänner, oväntade återseenden och glädjen i barnens ögon precis när de kommit ovanför vattenytan. Telefonen får ligga och jag släpper tanken på att föreviga – paradoxalt nog är det då det eviga gör sig påmint. Här och nu och evigheten ligger väldigt nära varandra.

Rikedomen

För första gången på mycket länge åkte vi mer än en timme hemifrån. Vi somnade på ett tåg och vaknade upp till en dröm som tydligen var verklig; djupt efterlängtade vänner, gemenskap utan startsträcka, sommaridyll, fantastisk mat och bubblande kärlek och glädje åt alla håll. Det känns fortfarande overkligt att det hände, att det kunde hända.

I november skrev jag om dem, mitt folk, och även om de varit känslomässigt nära den senaste tiden är det svårt att slå tredimensionella ansikten och riktig ögonkontakt. Dessutom är jag nu mer övertygad än någonsin om att jag har världens bästa vänner. Och ja, jag vet precis hur lyckligt lottad jag är.

Det är speciellt att återses och försöken att sammanfatta det senaste året gör att vi ser mönster och händelser i ett nytt ljus. Vilken skatt att få dela allt fint och svårt med någon som bryr sig och verkligen vill lyssna, och sen skratta tills magen och kinderna värker.

Nu hoppas vi bara att det inte dröjer lika länge till nästa gång. Men om det ändå skulle bli så vet vi med säkerhet; det vi har är värt att vänta på.

Ledigt

Sommarlovet kom snabbt, vi hann knappt med, och nu känns det enligt vissa som att vi har varit lediga i en månad. Barn kan vara förebilder i mycket, även i detta. Det räknas varken veckor eller dagar, planerna är roliga att tänka på men inkräktar aldrig på det som nu händer. Vi badar, ibland med kläderna på, träffar vänner, gör högar av såpbubblor och har det riktigt bra.

Redan första semesterdagen kom jag på mig själv med att spänna bågen för hårt och när jag dagen efter berättade det för mina vänner sa en: du tänker alltså att du ska prestera semester? Som jag är tacksam för personer som säger som det är och genomskådar mina beteenden. Poängen med semester är ju den motsatta, här ska både ribban och pulsen sänkas.

Juni fortsätter och kvällarna är fortsatt vackra – det är nästan svårt att ta in. Att vi får leva i det här? Och inte behöver vi stiga upp innan klockan sex imorgon heller.

Den ljusaste natten

Det var årets ljusaste natt, himlen var ljus, fåglarna sjöng och jag påmindes om de sista raderna ur Karin Boyes Nu är den väldiga väntans tid;

Nu hukar sig skapelsen till längtans språng —
innan besvikelsen sker,
då skogen är så grön som möjligt
och världen är så färdig som möjligt
och träden och människorna mumlar som i sömnen:
”Vi ville mer.”

Veckor av vibrerande växtkraft och allt ljusare nätter når till slut sin kulmen. Det är underbart, fantastiskt och storslaget, men bara till en viss gräns. Jag önskar att stegringen kunde fortsätta, eller åtminstone att jag kunde dröja kvar i peaken. Om vintersolståndet vittnar om vändningen från mörker till ljus påminner sommarsolståndet om förgängligheten. Men också om fortsättningen.

Vi ville mer – och lovas mer. Det finns ett löfte om en evighet där ingen natt ska finnas mer. Årets ljusaste natt är nu förbi, men livets ljusaste natt ligger fortfarande framför.

När juni inte skaver

Juni har många år kommit med ett slags skav, en obalans mellan det som händer och känns å ena sidan, naturens överdåd å den andra. I år är det tack vare olika anledningar inte så. I år är juni rakt igenom fantastiskt.

Det finns fortfarande människomöten som påminner om att det inte är odelat positivt att rutiner bryts, många hade velat fortsätta med sina vanliga dagar och tryggheten de ger. Samtidigt är tacksamheten lite extra stor efter ett läsår med många utmaningar och hinder; vi klarade det! Mål har nåtts och kurser har avslutats, vi har kommit varandra närmare och vuxit som människor. Avslutningarna blir stympade även i år men de som ändå kan ses har lärt sig att detta är lyxvara.

Jag går till skolan och hämtar en hög med teckningar och böcker, delar av det som Esaias har skapat och lärt sig under året. Tänk att han får gå i skolan – och att vi bor i ett land där skolan har varit öppen hela året. Hans knän är redan fulla av skrubbsår, myggbetten kliar och sovrummet är alltid varmt och ljust. Allt känns varmt och ljust, för så kan juni visst också vara.