Lyckat misslyckande

  

Med inspiration från Malins tovade tofflor som jag verkligen gillar att låna när jag är hos henne bestämde jag mig för att göra ett eget par. Stickade, sydde ihop, och sen var det dags för tovning – och här nånstans tappade jag ovetandes kontrollen. Jag ville nämligen att tofflorna skulle vara ordentligt tovade, och efter att ha pratat med Malin som fick tvätta sina två gånger och läst kommentarerna på det här inlägget (på en fantastisk blogg för övrigt) tänkte jag att det var lika bra att köra på 90 grader direkt. Vilket på grund av tvättmaskinens förval höjdes till 95… Lite peppad väntan och därefter var det dags att öppna luckan och låta ens ansikte spegla den inre förvirringen över att tofflorna i storlek 38 inte gick att finna då de förvandlats till två minitofflor i storlek 25. Så sjukt små, så sjukt tovade! Och ja, faktiskt fina! 
  

Blir oerhört fascinerad av ullens egenskaper och hur vacker färgen och strukturen blev jämfört med hur det såg ut före tvätt, vilket ni ser här ovan. Samt den makalösa lyckträffen att de blev exakt min sons storlek. Om de blir för halkiga ska jag sula dem med skinn från en gammal skinnjacka, och om jag ska tova fler tofflor blir ursprungsstickningen meterlång – eller temperaturen något lägre.

  

Tisdag

  

Fyra tjejer i nedre tonåren med likadana jackor och selfiepinne som tar upp hela gångbanan.

Röda rönnar, blå himmel.

Lösviktsgodis.

Stickning som artar sig väl och tankarna på nästa projekt.

Meddelande från superbarnvakten Malin om att han har sover gott i vagnen.

Sol, Umeälven.

Att långsamt bläddra i böckerna i bildmuseets butik.

Att hoppas på Herren.

Positiva provsvar.

Alla som väljer att gå på gräs istället för asfalt.

Äktenskap som växer sig starkare.

Fina grejer.

Barn är bäst

Tänk er ett barn som blir alldeles tagen av tanken på alla flyktingar i världen och som direkt konsekvens av detta börjar rensa bland sina leksaker. Tänk er därtill föräldrar som fångar upp detta fina genom att anordna en bloppis, där alla pengar går till Rädda barnen. Själv kan jag knappt föreställa mig något finare än just det.

Det världsbästa initiativet i kombination med en son utan brandbil (han gillar såna) fick mig att buda på detta brandkårskit: 

  
 
Och det blev vårt! Så igår när vårt barn kom och hälsade på oss på sjukhuset hade han paket att öppna. En brandbil som hölls hårt med små händer och en bok som verkligen inte fick glömmas när han skulle åka hem igen. Dagar på sjukhus blir väldigt mycket bättre när det finns presenter och presenter blir väldigt mycket bättre när de köpts från någon med föredömligt litet avstånd mellan hjärta och handling.

  

Näverslöjd for kiddos

image

När jag var liten fick vi fläta korgar i näver på skolan, hur fantastisk grej är inte det? Jag kan fortfarande se framför mig hur vi satt runt ett stort bord med näverremsor i händerna. När jag för ett tag sen hittade resultatet hemma hos mina föräldrar blev jag utomordentligt imponerad av mitt sjuåriga jag. Kolla vad jag gjorde! 1995! Jag var ett hantverksunderbarn!

image

Tills jag kom ihåg hur det egentligen var; vi fick fläta lite och på sin höjd testa på att göra hörn för att ett tag senare hämta den färdiga korgen, färdigställd av en betydligt mer skillad, vuxen kvinna. Så något underbarn var jag antagligen inte, men jag blir fortfarande alldeles varm av tanken på att jag fick göra detta på lågstadiet. Tack Blåsmarks skola för det.

image

Minnen

Jag cyklar förbi ett hyreshus och den kalla kvällsluften blandas med doften av tvättmedel. Minns höstar i Uppsala, tvättstuga med långa rader maskiner, långa rader utbytesstudenter som också ville ha rena kläder. Minns blöta handdukar och blöta sockar i prassliga ikeakassar, hängdes upp i vår alltid lika kalla trea. Minns långa spellistor på hög volym, minns ljudet av Grey’s anatomy fastän jag inte börjat kolla på det än. Minns fullspäckad kalender, allas fullspäckade kalendrar, allas längtan efter något annat än just det. Sena kvällar med uppsatser, att alltid vara ledig men ändå, aldrig. Minns promenader i Hågadalen och hur nyckfulla det var på så vis att ibland hälsade man på förbipasserande och ibland inte. Minns vegetariska grytor och ostmackor, sena nätter med penslar, revolutionsiver och ihärdiga böner. Minns skramliga cyklar, snabba tramp till vänner i andra vänners lägenheter.

Minns och cyklar vidare.

Stora ord om en liten kofta

Det senaste året har utan tvekan varit mitt absolut sämsta. Min man har legat på sjukhus på grund av långdragna komplikationer efter en stamcellstransplantation förra hösten. Så. Fruktansvärt. Segt. Tålamodsprövande är en underdrift och även om livet fortsätter är det mycket som satts på paus. Aktiviteter jag inte längre orkar prioritera och ideal som får ge vika för mer energisparande lösningar. I en sån här livssituation blir det samtidigt tydligt vad som faktiskt ger energi, om något får ens inre att bubbla upp i nån slags pepp märks det väl.

Som när jag får göra något av garn. Att sticka är en viloplats och glädjekälla – stora ord men faktiskt helt sant. Att få skapa något med händerna har blivit min tillflykt under långa timmar på sjukhuset eller ensamma kvällar hemma. Jag får fokusera på något konkret, se hur något växer fram från nästan inget. Sen blir det ju förhoppningsvis något användbart av det och jag tänkte visa er min senaste kreation, faktiskt det första plagget jag stickat förutom vantar och mössor och sånt. En kofta till förtjusande lilla Esaias:

redDSC_1021 redDSC_1028

För intresserade är garnet Drops Cotton Merino och mönstret heter Vågspel (stl 2 år med lite extra längd till unge herr snabbväxande) – allt köpt från bästa Louise på Yllotyll i Uppsala.

redDSC_1068

/Elin (och Malin tog bilderna!)

Höstens hopp

image

Mörkare, kallare, tystare
Träden gula och nakna
Den spirande vårens motsats; förruttnelsens tid är här
Talar om förgänglighet och hopp, att allt får ett slut, hur illa det än verkar
Hur illa det än gör mig, ska löven gulnas, falla av, ruttna
Frisk luft ska fylla mig, något annat ska ta vid

Något annat ska ta vid.

 

Sagan om min ring

För ungefär ett år och åtta månader sedan började Erik planera upplägget på en film. Den som skulle bli den mest avgörande filmen i mitt liv, eftersom den ledde upp till frågan ”vill du gifta dig med mig?”. Han hade förberett, planerat och jobbat i tre månader och lagt ned stor möda för att hålla det hemligt för mig. Här kommer några bilder från filmen.

Skärmavbild 2015-10-05 kl. 17.20.51 Skärmavbild 2015-10-05 kl. 17.21.06 Skärmavbild 2015-10-05 kl. 17.21.26 Skärmavbild 2015-10-05 kl. 17.12.57 Skärmavbild 2015-10-05 kl. 17.14.03Det var en väldigt fin film. Väldigt, väldigt fin. Mitt svar kom omedelbart och med säkerhet.

 

Så när bröllopet bara var ett par veckor bort fick jag en liten idé. Eriks bror Anders (Tack Anders!) och jag träffades i smyg och planerade en musikvideo som vi skulle hylla Erik med. Superhjältar och Guardians of the Galaxy var vår inspiration och låten skulle nog kunna klassas ”vår låt” med tanke på hur mycket vi har fuldansat till den. Med hjälp av Jakob, Elin, Emma och Josef gjorde vi denna film. (Tack vänner!)

Extra mycket tack till Jakob som höll i kameran och redigerade ihop det hela.

Puss! /Malin