Det är inte många dagar kvar nu. Vi pratar om drickbart kranvatten, kompisar och våfflor men sverigelängtet flyger inte riktigt – jag har inte samma rutin på det.
Idag skulle vi träffa en kompis en bit härifrån. Där väntade han i sin bil och resan fortsatte. Lååångt åkte vi, genom stadsdel efter stadsdel utan att någon pratade om vart vi egentligen var på väg. Det blir nog bra, liksom. Och kanske är detta en av de viktigaste läxorna Etiopien lärt mig: jag behöver inte alltid veta exakt. Mycket kan bli bra även utan min inblandning.
När vi ätit lunch (och bråkat om vem som skulle betala notan, har nog aldrig varit med om att man splittar) var det dags att åka hela den långa entimmesfärden hem igen. För att undvika den värsta eftermiddagstrafiken valde kompisen en massa småvägar och jag satt i baksätet och mindes: där köpte vi graviditetstestet, där bjöd gatukillar mig på mat ur en plastpåse, där kopierade vi papper till visumansökan. En kilometer härifrån fick vi frågan: ni har väl inga andra planer? Visst skulle ni hem? Hem skulle vi och hem kom vi, när mörkret lagt sig började regnet ösa ner och slog hårt mot plåttaken. Strömmen försvann och vi pratade om alkohol och corona. Esaias gick till grannarna och lampan började lysa igen, nästan helt som en onsdagskväll hemma.
Idag var ingen vanlig dag för idag var Unity-parkens dag hurra hurra hurra! Med den nya premiärministern kom också en ny park, många många birr har spenderats för att rusta upp området runt flera historiska byggnader mitt i Addis Abeba som tidigare varit stängt för allmänheten. Stoltheten går att ta på, det är en enda stor hyllning till Etiopiens diversitet, djurliv, kultur och historia. Parken var mycket större än jag trodde och underbart vacker. Vi såg giraffer, zebror och lejon, besökte kungliga palats och källaren Derg-regimen använde som fängelse, läste om landets politiska historia och åt fantastiskt god mat.
Här är hela gänget minus två – Esaias och därmed också jag låg hela tiden hundra meter före. Men alla var väldigt nöjda, och det måste vara stort att nu få ta del av sitt lands historia på det här sättet.
Jag njöt av all skönhet. Och blev tillsagd av vakterna att inte klättra i lekparken för ”det står ju att den är för barn upp till 12”, följt av de sedvanliga kommentarerna om min ”perfekta” amarinja och Esaias obefintliga sådan. När vi på vägen hem väntade på en anslutningsbuss kom en av dessa vakter fram och nöp Esaias i kinderna och hälsade på oss alla – vi träffades ju i parken!
Så fort jag sätter mig ner i kyrkbänken börjar jag gråta. Lite av saknad då detta var kyrkan vi gick till varje söndag och till viss del av minnet att det var här vi lovade varandra att hålla ihop till livets slut. Men mest rinner tårarna för att jag blir golvad av Guds godhet. Han som har visat sig hålla genom sjukdom och ångest, död och sorg. Han är prick likadan nu som då och här påminns jag om det. Att han har fört mig ända hit, att jag kan sitta här med min son och sjunga att det är Gud som ska ha äran, att han är livets källa och ljuset i mörkret. Jag gråter av tacksamhet och beundran. Gud höll och kommer att hålla.
Vi åkte långt, till Addis Abebas nybyggda förorter. Kilometer på kilometer av halvfärdiga hus som ska rymma tusentals familjer. Vi skulle hälsa på den ingifta släkten, eftersom de är ortodoxa och fastar inför påsk såg jag fram emot lunchen som annars mest brukar bestå av olika slags kött men jag hade fel och det trugades med kött till alla protestanter. Rå köttfärs, kött på ben, kycklinggryta. Efteråt bjöds det på tårta, p g a fastan vegansk, och jublet steg när den skars upp. Sen var det dags för de äldre att tala ut välsignelser, som en blandning mellan tal och bön, men i brist på rätt ord sa jag till Esaias: – Nu ska vi vara tysta, de ber. – Ber de till tårtan? Är tårtan deras herre?
Halvvägs in i tårtan visade det sig att vår före detta granne och vän bodde i samma område och lyckades ringa Abraham precis när vi var där. Givetvis tog vi chansen att hälsa på honom, hans fru och tre barn – deras äldsta tillbringade oräkneliga timmar hemma hos Tarre och mig när han var mindre.
Ännu en dag som inte alls blev som jag hade tänkt.
En treveckorssemester som ensam vuxen med sexåring, till en plats tjock med minnen, blir inte garanterat härlig. Att vara singelförälder är alltid mer sårbart och borta från det vanliga livet kan det bli mer gnissel. Och det finns knappt något som är så energidränerande som sorg. Därför har jag den här gången lite mer av en strategi för att både jag och Esaias ska orka med och vara någorlunda nöjda.
Jag tar de genvägar som finns när jag känner att de behövs. Beställer en bil istället för att tråckla oss in i trång minibuss, går ut från gudstjänsten när det blir för högljutt och långtråkigt för den yngre av oss och väljer det finare cafét med glass istället för mina gamla stammishak.
Jag accepterar servicen. Som gäster – och dessutom utlänningar – blir vi väldigt uppassade. Det skjutsas och lagas mat och tvättas kläder. Förr ville jag hellre göra grejer själv, men nu låter jag oss servas till fullo. Med vissa undantag dock, som imorse då jag fick en vattenflaska med frågan om jag kan öppna den själv. För den som undrar: det kunde jag.
Jag är generös med skärmtiden. När jag var nybliven förälder minns jag att någon sa att man inte ska använda skärmen som barnvakt. Men om ingen annan finns att tillgå är den helt utmärkt – jag får läsa, skriva dagbok, blogga, sova lite eller träna (ännu en grej jag gör för att få mer ork och bättre humör). Tänker dessutom att dagarna är fulla av nytt och spännande, och då är det inte hela världen med några timmar Frågefilurerna eller Block craft. Plus att utbudet utan internet blir mer begränsat och behovet av kontroll inte lika stort. Jag lever som ni märker inte internetfritt, så jag unnar mig att köpa refillkort stup i kvarten:
Jag låter Esaias vara vaken länge. Eftersom han är en sån kvällsperson blir familjefriden större ju senare kvällarna får bli. Min tid för mig själv blir mindre men det blir också frustrationen över barn som vägrar somna (finns det nåt värre?).
Jag låter andra sköta planeringen. Jämfört med förra gången har jag inte träffat lika många kompisar. De flesta vet att jag är här, men jag inser att det inte är helt lätt att ta med Esaias till nåt ställe där jag vill sitta och prata med en vän om hur de senaste två åren varit. Det kan vara nog svårt på hemmaplan, där det ändå pratas svenska. Därför chillar jag, låter bollen vara hos dem och tänker att det blir bra oavsett om vi träffar fem eller tio.
Vi tar det lugnt. Vi är ändå här ett tag och jag vill inte komma hem helt utsliten. Fördelen med att bo med familjen är att gemenskapen, maten och upplevelserna finns nära till hands, så vi behöver inte ränna på stan för att känna att vi är i Etiopien – och det är en viktig känsla om ni frågar mig.
Kvällsljud och frisk luft fyller rummet, jag försöker vila bort lite feberkänsla och magont och Esaias bygger på sitt kära lego. En insekt kryper över den mintgröna väggen, jag borde kanske ta av mig glösögonen. En av tjejerna i huset kommer in och frågar hur jag mår, om jag tagit någon tablett, när det blir helt kolsvart. Vi tar fram ficklampan och allt fortsätter som vanligt förutom att insekterna inte syns och jag kollar hur välladdad telefonen är. Ett par minuter senare lyser den nakna glödlampan igen, det blir kanske en ljus kväll ändå.
Vi är trötta och matta efter en dag på Hilton, Esaias var i vattnet i fem timmar, kom bara upp för att äta pizza. De har inte såhär goda pizzor i USA, tyckte Abraham. Som vanligt registrerade jag våra medbadare: några etiopier, några fransmän, några som pratade svenska men var med ett engelsktalande sällskap. En amerikansk kvinna hade med sig fler barn än jag lyckades räkna och pratade amarinja som bara amerikaner kan. En gammal man med t-shirt och hatt simmade många längder, verkade prata med alla och var tjenis med personalen. Han sa till Abraham att barn med en förälder från Etiopien och en från något annat land blir genier. Till mig sa han ”I heard you saying eshi eshi (okej okej), you are typical ethiopian!” – skönt att ribban inte ligger högre än så. Som vanligt är det också konstigt att tillbringa några timmar på lyxigt hotell med en massa rika omkring sig, kontrasten blir härlig men smått obekväm. Samtidigt är det fint, och få förunnat, att vi får ta del av så många av stadens alla sidor.
Klockan blir halv nio och det vankas middag. Jag sviker injeran till förmån för yoghurt och müsli. Vissa accepterar och tycker jag ska få äta vad jag vill, andra tänker att injera och shiro ska vara bättre. ”Inte en dag har Elin sagt att hon har ont i magen! Hon brukar alltid vara frisk!” Vi äter under uppmaningar att äta mer, Esaias kommer in med sitt nybyggda rymdskepp till allas förvåning och glädje – att han kan bygga nåt sånt! Vi ser nyheter och en kompis till Abraham kommer förbi, han har varit här varje dag sen de kom men ber likafullt om ursäkt att han varit borta så länge.
”Vi åker efter frukost” sas det, halv tre var vi fortfarande hemma. Men oss gick det ingen nöd på, jag fick träna och tvätta håret med sparat vatten och Esaias fick ett gigantiskt legobygge som han påbörjade direkt.
Till slut var det ändå dags och vi hakade på etioamerikanerna till immigration. Ni som känt mig sen början av 10-talet vet att jag har dåliga erfarenheter från det stället, så mycket förvirring och dåliga besked. Även om vi bara skulle ställa några frågor var dagens upplevelse totalt annorlunda: de har öppnat en filial närmare vårt område och en informatör blev uppenbart berörd av vår familjesituation, klappade ömsint Esaias kinder och uppmanade Abraham och Tigist att ta väl hand om oss.
Vårt sällskap behövde ta bilder till sina ansökningar och i denna fotostudio fick jag ett rus av typen aaaah tänk att vi är här!!! Var det musiken som gjorde det? frågade Esaias. Han är van.
Även detta tog längre tid än väntat så jag passade på att beundra marknadsföringen. Mitt i prick.
Medan det fortfarande var mörkt vaknade jag av febril aktivitet utanför dörren – Esaias farbror Abraham och hans fru Tigist skulle komma! Och då finns det inget annat alternativ än att ställa till med fest och välkomstkommitté. Innan sju satte vi oss i en minibuss som skulle ta oss till flygplatsen, men såklart skulle vi köpa rosor på vägen.
Blombutiken var stängd, men det ropades till en person i närheten som försäkrade att ägaren bodde precis bredvid. Till synes nyvaken kom hon ut och fixade glittriga rosor värdiga den etiopiska diasporan.
Väl framme på flygplatsen väntade vi ett bra tag – det är svårt att beräkna hur lång tid passköer och bagagehämtning tar. Morgonsolen började värma och fler slöt upp.
Så kom de äntligen! Tigist har jag inte träffat sen vi flyttade härifrån för snart sju år sedan, så jag var oerhört glad att få krama om henne.
Det är intressant att se Etiopien genom återvändarnas ögon och vackert hur de välkomnas med så mycket kärlek. Dagen har varit full av släktingar, mat och kaffe. En av många höjdpunkter var när Esaias fick plusplus (jag har grämt mig över att vi glömde att ta med oss hans, och frågade hans faster i USA om de inte kunde köpa och skicka), han blev överlycklig och började bygga direkt. Alla släktingar satt och häpnade över vad denna smarta pojk kunde bygga av de små bitarna. Farmor ville också ge det ett försök:
I veckan har jag funderat på mina förutsättningar att trivas i det här landet. Förutom de yttre omständigheterna, som ett gott sammanhang och vänner som hjälpt mig förstå både språk och kultur, är det mycket i min personlighet som klingar samstämmigt med hur livet kan te sig här. Jag har ett stort socialt behov, hakar gärna på andra som avsätter mycket tid åt bön, har inga problem med smutsiga toaletter eller bakgrundsljud och är ofta sen. Jag blir inte störd av krokigt och skevt, gillar språk och när folk håller i mig. Är dålig på att optimera vardagen och göra det enkelt för mig, jag gillar liksom lite motstånd. Jag är heller inte bra på rutiner, min bästa typ av dag är den som inte liknar någon annan. Bestämda mattider gör mig stressad och trängd. Spontanitet och att göra grejer på uppstuds får mig att leva upp, till skillnad från detaljplanering och noggrannhet.
Men sen tänker jag också på att jag har haft det här landet i mitt liv sen jag var nitton, och åren här har onekligen präglat mig. Under en sån här kort vistelse blir det extra tydligt; jag blir som Elin på steroider när många av de sidor som inte är lika kompatibla med livet i Sverige får blomma ut fullständigt. När jag bodde här fanns det givetvis en massa grejer jag störde mig på – det finns givetvis punkter där jag och etti inte matchar – men vägen till irritation var och är förhållandevis lång. Vi funkar bra ihop, helt enkelt.
