Sorg och saknad

Frinay

Det är så mycket yay över fredagar att jag ibland får svårt att relatera. Veckans motsvarighet till juli, då livet ska vara härligt och roligt och skönt – fastän veckan tar ut sin rätt, helgen är ett hektiskt hot eller oplanerat tråk, myset kantas av gnäll. Fredagar är väl som dagar är mest; pigga, trötta, glada, ledsna.

Vecka 40 bjöd på en tröttare fredagsvariant. Vädret gjorde mig sällskap med ännu en dimmig, mulen morgon och jag har sovit både förmiddag och eftermiddag. Däremellan var jag på graven som bjöd på blommor – en blommande grav säger allt jag behöver veta.

Ljungen fick ta plats och Jesus är fortfarande herre. Vissa saker passar som skrivna i sten.

När det brinner

Polarbröd, Älvsbyns största privata arbetsgivare som står för en sjättedel av allt bröd vi köper i Sverige, började brinna sent igår kväll. Det är förödande för Älvsbyn. Många har berörts direkt då de behövt stanna inomhus, hemma från jobb och skola, och många lär drabbas betydligt hårdare framöver då de inte ens har ett jobb kvar att gå till. Flera jag har pratat med är bestörta medan andra mest tycker det är segt att behöva stanna hemma, plus att det luktar illa – inte helt olikt de varierande reaktionerna i mars. För idag, liksom då, stängdes skolan och terminsstarten får vi ta imorgon.

Och idag, liksom då, förvånas jag över hur inget av alla de scenarier vi kunde tänka oss eller oroa oss över var det som påverkade den här dagen mest. Aldrig att någon tänkte att en brinnande brödfabrik skulle vända upp och ner på planerna, men det gjorde den ändå. Kanske hade den insikten kunnat ge mig panik (tänk vad som kan hända!), men den skänker snarare ett lugn. När det är så mycket som händer som min tanke inte ens förmår oroa sig för kan jag lika gärna låta bli.

Regnet kommer

Efter en vecka med sol och bad varje dag kom denna måndag med tunga moln som kändes i huvudet. Även tankarna kändes och rörde sig kring människor som inte får stanna i landet, en dator som gått sönder, jobbiga minnen från andra somrar, viruset, rasismen. En längtan efter lösningar och frihet.

Jag handlade blommor till graven när de första dropparna kom, planterade i stillsamt regn. Sen tilltog styrkan och slutade inte, torra skogar och gräsmattor får nu dricka sig otörstiga.

Ikväll lyssnar jag på en av de vackraste sånger jag vet. Kothbiro – regnet kommer.

Det fanns visst mer

Länge ville jag inget hellre än att leva om det liv vi hade innan hans död. Strunta i allt som är nu för att istället få våra fyra år på repeat, dröja kvar, återuppleva och komma ihåg varje ord som sas. Idag kom jag på: det vill jag inte längre. Jag har nog inte velat det på ett tag heller.

Sorgen är ett harvande. Ta ett litet steg framåt, sen halka tillbaka. Ibland ner i diken. Ett litet steg till. Går du ens framåt eller bara lite åt sidan? Tiden går utan din tillåtelse, men ingenting glöms. Kanske blir minnena rentutav tydligare utan tårar i ögonen. Tillvaron och tanken fylls med så mycket nytt att det svåra och jobbiga vänjer sig vid att samexistera med det.

Kanske kommer det en majmåndag då du får blicka bakåt, se den långa vägen du burits fram på, utan den minsta lust att backa. En tydlig visshet kantad av lättnad:

Det finns mer och bättre än liv som redan har levts.

Julen är en baggis

Efter att vi flyttat till Sverige var det Tariku som diskade. Jag lagade mat, han tog disken. Först för att jag var gravid och magen var i vägen, sen för att det bara var så vi gjorde.

Under de jobbigaste åren, när han inte längre var här, var diskbänken nästan aldrig tom. Det var ett ständigt gnet, jag var ständigt trött, vi hade ingen diskmaskin, jag sörjde att vår arbetsfördelning blev om intet. Vänner och familj kom och diskade innan de åkte igen. Det var inte samma sak.

Det finns ofta en uppfattning om vad som är extra svårt för den som sörjer; stora högtider, fester, årsdagar. Och givetvis kan de stora tillfällena vara jobbiga, men min erfarenhet är att de till synes små detaljerna i vardagen är svårare, just för att de är viktiga men samtidigt så personliga. Hur kan jag, mitt i brinnande sorg, dela hur svårt det är med några smutsiga glas? För någon annan kanske det handlar om att behöva ta kvällspromenaden själv, att inte ha någon att skicka roliga memes till eller att sakna hjälp med solkrämen på ryggen. Rätter som försvunnit från matsedeln, musik som inte längre spelas (för det var ingen annan som gillade den) eller en hög med räkningar.

När vi är mitt inne i sorgen över en förändrad vardag tänker jag att den måste få ta sin plats oavsett vad den rör. När vi står på sidan av behöver vi vara öppna och våga fråga vad det är som känns extra svårt, utan att anta vad svaret kommer vara.

Idag är läget annorlunda, men det är fortfarande få saker som gör mig så nöjd och hoppfull, med en känsla av att allt är möjligt, som en tom diskho. Julen är en baggis i jämförelse – klarar jag disken klarar jag allt.

Gamla tankar

Tankarna rör sig i förråden, det är väl bristen på nytt som gör att gammalt dyker upp, och jag hittar sånt som jag fick pränta in under åren som präglades av sjukdom och sorg. Som att vi aldrig vet hur morgondagen ser ut, det är bara att situationer som denna gör den sanningen tydligare. Jag har aldrig haft mitt liv i min egen hand. Yttre omständigheter kan förändras men inte Gud.

Jag påminns om att inte jämföra lidande. Om du vill gråta över att du inte får träffa dina kompisar, att påskresan blev inställd eller att du inte kan åka till affären och köpa glass när du är krasslig, gråt över det. Håll inte inne för att det finns andra som har det värre. Det finns alltid någon som har det värre.

Jag flyr verkligheten utan skam. Struntar i djupa analyser för en stund, skrattar åt en serie jag sett förut, äter godis och tänker på annat. När uppmaningarna om att göra det bästa av tiden i karantän haglar – Var produktiv! This is your time! Inga ursäkter! – backar jag tillbaka till tiden då jag började gå på lust istället för listor. Visst kan jag behöva ett visst mått av självdisciplin, men varför tvinga sig själv att göra en massa grejer i en redan ansträngd situation? Tid har jag ju massor av och erfarenheten säger att kreativiteten kan komma även efter två timmar på soffan.

Förkylningar brukar märkas, jag behöver inte svälja femton gånger för att känna efter.

Man måste inte tänka positivt om sånt som är negativt.

Och det jag har, det har jag verkligen.

Virus och liv

Situationen är helt ny och de säger att vi aldrig varit med om något liknande. Det känns ändå bekant. De faktiska händelserna är så väsensskilda att de inte alls går att jämföra men likafullt kastas jag tillbaka till förra gången vi levde under virushot.

För jag vet att ett virus kan vända upp och ner på hela ens nu och framtid. Att varje dag vakna med frågan om viruset vunnit mark eller backat, för att snart få veta att det är det förstnämnda. Jag vet hur det är att konstant känna efter. Är jag bara trött eller är det feber? Har jag inte lite ont i halsen ändå? Om ja; ställa in planerna, hålla distansen, gräma sig över att en liten förkylning får så stora konsekvenser.

Tariku dog i sviterna av en stamcellstransplantation som han genomgick på grund av den kroniska leukemi han levt med i ett par år, komplikationerna var många men i slutändan handlade det om envisa virus. Hans svaga immunförsvar kunde inte stå emot de många viruskopiorna.

Jag kan inte låtsas som att virus inte har påverkat, påverkar eller kommer att påverka mitt liv. Det gör det, på olika sätt. Samtidigt är det viktiga fortfarande viktigt, livets grundvalar rubbas ej.

En sommardag för snart fem år sen gick jag barfota över en gräsmatta, besviken över att sommaren var sjukhus och väntan på provsvar istället för sommarstugor och bad beklagade jag mig för Tariku över telefon. Han låg i en säng på hematologen men svarade med samma tydlighet som alltid:

What is life? Is it driving a car, or going to the beach, or earning a lot of money, or being healthy? No. Life is about knowing God, to serve him and people.

Inatt gick jag i drömmen från den smutsiga floden, uppför backen, förbi vårt rosa hus som ägaren hade byggt om och upp mot den stadsdel i norra Addis Abeba där vi kände oss som hemma. Jag och min vän kom upp på den trafikerade gatan, och där på andra sidan satt Tariku med en ung hemlös på trottoaren. Tariku hade en rödrutig skjorta på sig och lyste upp när han såg mig, hans blick var kärlek och stolthet och vi behövde bara se på varandra för att jag skulle förstå att samtalet han påbörjat behövde avslutas. Vi ses på en stund. Han satt kvar hos sin vän, lycklig och fri.

I kyrkan

Så fort jag sätter mig ner i kyrkbänken börjar jag gråta. Lite av saknad då detta var kyrkan vi gick till varje söndag och till viss del av minnet att det var här vi lovade varandra att hålla ihop till livets slut. Men mest rinner tårarna för att jag blir golvad av Guds godhet. Han som har visat sig hålla genom sjukdom och ångest, död och sorg. Han är prick likadan nu som då och här påminns jag om det. Att han har fört mig ända hit, att jag kan sitta här med min son och sjunga att det är Gud som ska ha äran, att han är livets källa och ljuset i mörkret. Jag gråter av tacksamhet och beundran. Gud höll och kommer att hålla.

Utan honom

Tisdag kväll och allt som hörs är syrsor och avlägsna hundar och hyenor. Esaias sover, resten av huset likaså. Idag gjorde vi det efterlängtade besöket på nationalmuseet, för inträdet på tre kronor fick vi se både fossiler och kungakronor. Jag hade spänt planeringsbågen hårt men lät tröttheten och Esaias bestämma; vi åker hem och äter lunch hemma istället. Mina Addis-vanor är inte kompatibla med barn, rester från en bihåleinflammation och triggad sorg. Det är skönt att få tänka om, lära om. Hemma innebär prat med familjen, en granne som kramar Esaias och bjuder på bröd direkt från bageriet, och flera partier av både fem tre i rad. Jag är generös med skärmen så att jag får tid att spåra mina känslor.

I teorin är jag nämligen fullt medveten om att en tid här kan riva upp sorgen på andra sätt än hemma, men när det väl händer är det ändå en kalldusch. Sverigevardagen är så mycket min och Esaias, vi har hittat sätt som funkar och passar oss. Här känns det fortfarande helfel att Tariku inte är med. Det var här han var stark, frisk och så totalt sig själv, det var här han levde ut sin vision och var som roligast. Det är hans familj, hans gator, hans språk. Någon i kyrkan kallar mig miss Tariku och random snubbe på gatan ropar ”your husband must be Ethiopian!”. Därför blir det svårare, men också finare. Här vet folk vem och hur han var, det gör mig stolt och tacksam. Och när vi är mitt i allt som var hans blir det tydligt att historien inte är över; det finns mer att hämta.

Gå närmre så ser du bättre

Andra har ofta något jag saknar. Ett stort hus, tre barn, en livs levande man. Talanger, kläder, ork eller karriär. Det är lätt att missunnsamheten och avundsjukan slår till – varför får de och inte jag? Och med det, lätt att ta ett steg tillbaka, avskärma sig och inte utsätta sig för det som skaver. Jag har full respekt och förståelse för den som inte orkar, som väljer bort – jag kan också välja den vägen. Men den är inte den enda.

När jag väljer att gå åt andra hållet och istället ta ett steg närmre skiftar fokus från mig till den andre. Nära bebisen får jag glädje, kärlek och tröst, hon blir person istället för symbol. Jag får bära och vara nära, ta del av henne och ge av mig själv. Nära det gifta paret får jag se deras lätta och deras svåra, skratta med och gråta med. Märka att alla gifta inte alltid har det så lätt (ty en änka glömmer lätt). Och när jag kommer in i det stora huset får jag känna mig som hemma, precis som de säger. Jag får ge mig hän och bli en del av det som på avstånd triggade sorg och bitterhet.

Och de jag jämför mig med. På nära håll ser jag att även de har sina issues, att de har prioriterat annorlunda och kanske kämpar med andra saker än jag. Det jag varit osmakligt avundsjuk på får omstöpas till komplimanger och uppmuntran – till frihet för mig och glädje för dem. Och därifrån kan jag möta deras svårigheter med kärlek istället för skadeglädje. När fasetterna blir fler blir människan inte lika skarp för min blick, jag måste bara gå närmre för att märka dem.