Barn

Två nya husdjur

Härom veckan tog några vänner från Göteborg nattåget upp och vi sammanstrålade i Luleå under ett par blåsiga och soliga dagar. Det var fullt med barn och mat och allmänt fix, men också förvånansvärt mycket tid att sitta i soffan och sticka, sy, karda ull eller tova. Ja, ni hör ju – det är inte vilka vänner som helst jag pratar om, de är grymma. Johanna kollade igenom min Pinterest och hittade en tovad pingvin som hon bestämde sig för att göra, och den blev underbar! Så fin att jag blev tvungen att göra en likadan. Esaias fick den och gav den namnet Pingiping. Okej.

Fyra sorters ull och lite tålamod – men inte så mycket, det gick rätt snabbt. Nästa gång vill jag lägga en sten inuti så den får lite mer tyngd.

Sen ville Esaias ha ett till djur och eftersom jag inte har något emot att låta disken vänta och sitta och nåltova föreslog jag en val, ännu en grej jag sett på Pinterest. Varför hitta på nya saker när det finns så många att härma?

Den här var lite mer tidskrävande, men även denna gång hade jag fina vänner runt mig – bland annat Malin som gick från ”det där verkar inte alls som min grej, bara att sitta och hacka med en nål på ull, fy vad tråkigt” till ”jamen jag testar väl då” till ”det här var ju kul”. Hehe.

Den strandade valen. Jag såg ut exakt sådär när jag var klar, helt slut av tre timmars nåltovande.

Det märks

När du sjunger högt, pratar högt, skrattar högt

När du tittar på människor du bryr dig om

När du kommer till en plats utan vänner och går därifrån med flera

När du går

När du dansar

När du kan stanna i sjön, havet eller poolen i timmar

När du är tre år och går upp på en snöhög med storbarn och säger: hej, här är jag

När du är fem år och fortfarande äntrar rum och sammanhang med besked


Då tänker jag: det märks vem din pappa är.

Att vara två

Vi är inte längre tre och det som inte är, det som inte har valts, hamnar ofta på repeat. Vi är inte tre. Vi är verkligen inte fyra eller fem. En familj som gått på minus. Vi är bara två.

Tills den dag då bara:t förlorar lite av sin kraft. Vi är två! En tvåmannafamilj är verkligen inte det sämsta och numera kan jag inte bara stå ut utan till och med trivas rätt bra med hur vi har det. Vi är inte så många men vi har varandra. Vi kan bo i en tvåa, vi rymmer andra i bilen och har väldigt mycket tid tillsammans. Vi kan bli bjudna på spontana middagar för alla kan koka lite extra spaghetti. Det finns inte så många behov att ta hänsyn till och därför blir det lätt att vara flexibel trots att det finns ett barn med i ekvationen. Vi är en udda fågel bland familjer, men vem hade anat att det finns så mycket frihet i en sån här konstellation?

Tack tiden

Medan andra vill mysa med bebisar hejar jag på tiden, för varje ålder har visat vara den bästa jag har upplevt. Älskar att min son växer och längtar inte tillbaka alls? Jaja, småttingar har också sin charm, men de är inte alls lika roliga som femåringar.

Som häromdagen, då munnen gick i ett som vanligt:

– Vad heter Esaias på japanska? Jag gissar bara… Curry?

Framsteg

Det första året i ett barns liv finns ett tydligt fokus på framstegen; att le för första gången, rulla från mage till rygg och tvärtom, att säga sitt första ord och ta sina första steg. Men även om jag inte sett någon fylla i-bok för fyraåringars utveckling känner jag att de framsteg som nu äger rum påverkar vår vardag betydligt mer. Som att kunna gå sida vid sida till Ica, handla lite och gå hem utan alltför stora protester. Eller att jag kan laga mat – med sallad, såser och allt möjligt – medan han bygger lego och med jämna mellanrum kommer till köket för att berätta vad han hittat på. Att kunna sitta och äta mer eller mindre av den nyss lagade maten, men under civiliserade former utan skrik eller alltför mycket klet. Allt är inte rosenskimrande, bara väldigt mycket roligare och enklare. ”Tänk så mycket som händer det första året” säger de. Vänta bara, tänker jag.

 

/Elin

Barnvantar

Det första ordentliga stickprojekt jag slutförde var ett par vantar, och även om det inte händer alltför ofta tillhör vantar det roligaste att sticka. Relativt litet, ofta roliga mönster och väldigt användbart här i norr. Enda nackdelen är väl att man måste få till två stycken… Men är vantarna till ett barn går det av bara farten! I vintras hittade jag ett gratismönster på barnvantar som i ärlighetens namn är det enda jag testat, men nöjd blev jag ändå. Lätt att göra dem lite längre, smalare, lägga till mönster eller byta färg om garnförrådet sinar eller andan faller på.

De mest använda stickade jag i Magasin duetts Supersoft hållet dubbelt, dessa på bilden är restgarn av Drops Cotton Merino.

Fem tips från singelmamman

I helgen var jag i Uppsala och Sigtuna och träffade några av mina absoluta favoritkvinnor, och något som slog mig var den härliga tipsigheten i vårt gäng. En självklar generositet i allt från potatismosrecept till bästa strumpbyxor. Känns som att det är något kvinnor sysslat med i alla tider, att hjälpa varandra klara vardagen på bästa sätt. Så i den andan delar jag med mig av mina bästa tips för att palla vardagen:

Lägg dig på soffan när du har chansen. När Esaias sover försöker jag att strunta i allt jag kan göra när han är vaken, typ tvätt och disk och sånt. Istället fokuserar jag på godis, netflix och telefonsamtal. En ren överlevnadsinstinkt.

Fil är också mat. Detta påstående grundar sig inte bara på bekvämlighet, utan en dietist eller liknande som föreläste för läkare och BVC-sköterskor och sa att de flesta barn i Sverige får i sig det de behöver under en dag. Hetsa inte för att hinna både middag och kvällsmat, hoppa över korv och makaroner och ge kvällsgröt direkt istället.

Skjut upp grejer. Får panik på alla som påstår att man ska göra allt på en gång, då måste jag ju jobba hela tiden? Bättre att svara på fem sms på en gång eller att göra allt bilrelaterat under en dag.

Indoktrinera. Alltså, det här gör ju alla mer eller mindre. Men livet blir så mycket roligare när man får göra det man gillar med sitt barn och där gäller det att ta initiativ istället för att vänta på att ungen ska komma på vad som är kul (inte alltför sällan blir det typ transformers krockar med brandbilar). Så eftersom jag vill rita, läsa böcker och lyssna på (bra) musik får jag Esaias att göra det med mig. Välj själv om jag är egoistisk eller generös. 

Vilodagen kan funka. Det är mycket jag måste göra varje dag, men vissa saker kan faktiskt vänta. En dag i veckan gör jag inget utöver det absolut måste. Ingen tvätt, helst ingen disk, inga sociala medier. Gör susen för själen, trots att maten ändå måste lagas.

Fem månader av Siggekvalitet

Låt mig presentera denna fantastiska människa som sen fem månader tillbaka har funnits i våra liv. Hans namn är Sigge Bo Rosengren och vi älskar honom så mycket. Livet har fått fler nyanser på alla områden och jag känner mig nypa-mig-i-armen-lycklig av att jag får umgås med honom om dagarna. Jag får bju på min absoluta favoritbild i livet. Typ fyra dagar gammal människa i bilen påväg hem från BB. ♥

 

Augustialster

En titt in i backspegeln på vad mina händer var upptagna med i augusti:

Förr målade jag massor, och även om jag fortfarande älskar det tycker jag det är svårt att få till både tid och inspiration. Att jag ska måla är inga problem, frågan är istället vad jag ska måla. Men en barnfri kväll fick jag klyschigt nog för mig att måla av barnet jag saknade lite. Älskar hur tiden flyger förbi och man inte tänker på annat än det som ligger framför en. Dagen efter såg jag på den lilla träskivan och såg att det inte alls var så likt som jag trott (bilden till vänster). En kväll till och det såg betydligt mer ut som Esaias! Egentligen är det ju vanskligt att måla av personer som man träffar varje dag – fokus hamnar lätt på huruvida det blev likt eller ej. Men ibland är det värt den pressen.

img_2024   img_1854

Jag skojar inte när jag säger att typ alla jag känner har fått eller väntar barn i år. Babyboom i bekantskapskretsen! Och när det är ens närmsta vänner som får sina första barn är det såklart extra speciellt. Till lilla Miriam stickade jag en gul kofta (bästa färgen, bästa plagget) efter en bild på Pinterest. Tyckte så mycket om ärmarna!

img_1897

Ettårskalas ethio style


Trots att ingen kultur är felfri, trots att jag många gånger slitit mitt hår över det som är norm bland många etiopier: jag älskar det här. Att gå på ettårskalas och stanna i sex timmar utan att ens behöva anstränga sig eller komma på ursäkter varför man inte går hem. Hur någon halvvägs in i festen säger jaha, fyller flickan år? Barnen leker i bakgrunden tills de kommer nära någon vuxen, då får de kramar och fullt fokus. Mat i överflöd även de gånger ekonomin kan vara knaper – jag får till och med en överfull matlåda med mig när det är dags att köra hem. 
Jag vet att jag har en tendens att romantisera och bli nostalgisk. Men det här är mer än så, för den etiopiska kulturen bjuder på så mycket av det jag längtar efter i livet. Så mycket av omtänksamhet och generositet som är inbyggt i det vanliga sättet att vara och umgås. Önskar mig mer av det!