Allt annat

Halvmaran

– Jag har ont överallt.
– Har du ont i pupillen? Näsan? Hårstråna?

Esaias hade en poäng igår morse, exakt överallt hade jag inte ont. Men i benen, ryggen och fötterna till exempel – halvmaran från dagen innan kändes i kroppen. I brist på lopp att springa frågade jag två springande vänner om de ville avverka 21 kilometer med mig och de hakade på utan att tveka. Temperaturen låg nära trettiostrecket och kvällssolen gjorde våra ryggar ännu varmare, men norrbottensskogarna bjöd på liljekonvaljer, orkidéer och milsvida vyer. Pratet gick i ett och mycket hinner avverkas under två mil.

En sak vi berörde var vad som ger och tar energi. Vi var medvetna om att den vårt val, att hålla sig i skuggan och hushålla med krafterna i syfte att kunna ta ut sig helt på kvällen, inte är något för alla. Uppenbarligen är vi undantaget, då de allra flesta nog hade mått bättre av ett kvällsdopp eller att sitta hemma i kvällssolen. Men vi njöt i fulla drag av allt från ivrigheten innan start till att totalt utpumpade landa på en gräsmatta.

Jag fortsätter att tänka på detta och tränar på att identifiera vad jag vill göra – och vad jag inte vill. Särskilt i semestertider då timmarna och dagarna inte äts upp av jobb och hämtningar.

Om du får hjärtklappning av tanken att springa två mil, gör inte det. Man måste inte. Men om hjärtklappningen betyder pepp, då får man!

Att få berätta

Vi kan luras att tro att alla som kommer till det här landet får berätta sin historia, när det i själva verket bara är några enstaka får en plats och tar den. Den som inte har ett givet nätverk – och i många fall lever skild från familj, släkt och vänner – står ensam med sin berättelse. Kanske frågar någon var de kommer ifrån, om de smakar palt eller surströmming, sen tar samtalet slut.

De gånger den egna berättelsen får ta plats händer något med blicken. Ryggen rätas, orden kommer snabbt. Det väller fram stolthet, minnen, kunskap, skratt och kärlek till mamma. Ingen svensk har frågat mig det här förut.

Vi kan traggla all möjlig kunskap, men först när de egna minnena, det egna språket och den egna kulturen fått sin rättmätiga plats finns det förutsättningar för nya minnen, nytt språk och ny kultur. Det måste vara svårt att anpassa sig till något som inte bryr sig ett dyft om mig eller var jag kommer ifrån. Och tvärtom! Klart jag kan lära mig mer när jag får vara mig själv. Och berättelsen får en fortsättning.

Om att visa hänsyn

Att visa hänsyn verkar vara en big deal i Sverige. Inte gå på för hårt, störa eller ta för stor plats. Vi visar respekt genom att inte tränga oss på, genom att tillåta andra att ha sitt utrymme i fred. Vi sänker ljudet klockan 22 och ställer inga frågor som kan tolkas som påträngande.

När jag flyttade hit efter några år utomlands var detta den största kulturkrocken. Vi var högljudda och utstickande på många sätt och jag ville verkligen inte trampa någon på tårna. Omedvetet la jag band på mig, dämpade min pratglada man och undvek vissa platser. Ville smälta in och inte vara obekväm – beteendet hade dock motsatt effekt, jag har nog aldrig varit så spänd som då.

Denna del av vår kultur grundar sig säkert i en uppriktig vilja att visa respekt. Men vad händer när vi drar det för långt? När vi backar och backar tills vi inte längre ser varandra och inte längre kan mötas? När vi inte hälsar på den sjuke, för han vill ju säkert vara i fred. När vi inte hjälper de nyblivna föräldrarna, för vi ska ju inte tränga oss på. När vi går miste om nära, riktiga samtal för att det kan ju vara känsligt att prata om. Tänk om vi istället kunde lita på varandras förmåga att sätta gränser, istället för att leva i rädsla för övertramp. Vilket frihet det hade varit.

Självkännedom

Smal är den väg som går mellan att leva omedveten om sin egen personlighet och att ägna för mycket tid åt sin egen navel. Men mellan de två dikena finns mycket att finna; frihet, avslöjade lögner, mer tydlighet och ärlighet. Ibland kan identifikationen av den egna personen fungera som en ständig ursäkt. Det är såhär jag är, har alltid varit sån, finns inget att göra åt det. Eller så kan det leda till ett växande och en utveckling, möjligheten att utmana sig själv och invanda tankemönster.

Några gånger har jag fått en aha-känsla över hur jag funkar. Exalterad berättar jag insikten för mina närmaste och de svarar med ett ”visste du inte det?”. Jag behöver andra att slipas mot, som highlightar det som gör oss lika eller olika, som gör mig bättre på att vara jag.

I somras var det aha gånger tusen. En vän introducerade enneagram för mig, ett slags personlighetssystem som utgår från motivation, drivkraft och rädslor. Efter lite läsande (det är nämligen svårt att göra ett enkelt test på detta) såg jag mönster i mitt tankesätt som jag aldrig tidigare märkt. Hur gärna jag vill vinna, eller åtminstone framstå som lyckad inom de områden jag finner viktiga. Hur andra människors åsikter om mig väger oproportionerligt tungt. Min vilja att få saker att framstå som bättre än de är. Och på andra sidan samma mynt; förmågan att anpassa sig till olika situationer och sammanhang, drivet, viljan att leva ett liv som känns viktigt.

Så vad gör det här med mig, mer än att jag kunnat identifiera vad som driver mig och kan skratta igenkänningsskrattet åt memes? Jag tror att jag har blivit mer medveten. Jag kan genomskåda mig själv, backa bandet när jag märker att jag är på fel väg i tanken, eller köra på när jag märker att hjärtat hänger med. Dessutom har det gett mig en större förståelse för andra människor, att det som är viktigast för mig inte är någon allmän sanning. Alla fungerar visst inte som jag.

Att inte ha tid

”Säg inte att du inte har tid, säg att du inte prioriterar det!”

Låter det bekant? Om vi inte hinner träna, engagera oss i föreningslivet, äta nyttigt, städa, handla second hand, hålla kontakten med vänner, be, läsa böcker eller sova tillräckligt handlar det enligt många om prioriteringar, inte tiden. Och jag fattar. Vi har alla 24 timmar om dygnet. Men vaknar vi med en lista av saker som vi får rangordna ett till tio? Vad prioriterar du idag? Är det så enkelt?

Någon kanske drar sig till minnes att jag brukar snacka om prioriteringar och jo, det gör jag säkert. Jag prioriterar bort en massa och tycker om att säga det istället för att folk ska gå omkring med missuppfattningen att alla andra hinner allt. Men att säga att allt handlar om prioriteringar tycker jag är att gå för långt, som att påstå att vi är oskrivna blad. Vi har olika förutsättningar, är omringade av omständigheter och ibland räcker faktiskt inte viljan hela vägen. Det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.

För det är väl klart att vi vill göra sånt som är bra och uppbyggande. Jag vill vara en bra mamma, jag vill springa snabbare, jag vill läsa Bibeln, jag vill testa en massa nya recept och jag vill svara på sms. Vara klimatsmart och snäll och genomtänkt. Göra ett bra jobb och sticka något ibland. Och så skulle jag prioritera också, hur ska jag hinna med det? Det är inte så enkelt att veta vad som ska komma först, och kanske ännu svårare att agera därefter.

Lägenhetsfördelarna

foto Paulina Hedman

I ett förskoleklassrum läste jag:

Maj är månad nummer fem
Nu jobbar alla på sina hem

Huskulturen är stark i Piteå. Lägenheterna är förhållandevis få och fungerar mest som en plats att mellanlanda mellan föräldrahem eller studentkorridor och villa. När jag flyttade hit efter 6 år i andra städer fick vi som genom ett mirakel tag i en tvåa strax utanför stan – Tariku och jag var extremt nöjda medan människor vi mötte frågade om vi börjat leta efter hus, helt enkelt för att det är det de flesta gör.

Leta hus? Nu? sa vi och hemnet-appen laddades aldrig ner. Det har den fortfarande inte gjorts, även om jag ibland lockas av tanken på trädgård, gästrum och större ytor trivs vi väldigt bra i lägenheten som faktiskt också bjuder på en hel del fördelar. Tillåt mig agera motkultur för en stund:

Att bo i lägenhet frigör tid. Det är färre praktiska måsten i vardagen, vilket gör att vi kan ägna månad nummer fem på att träffa vänner istället. Det är billigare, och då tänker jag inte främst på månadskostnaden utan allt jag slipper köpa. Färre utrymmen att fylla med möbler och prylar leder till mindre konsumtion, och boendet bjuder aldrig på några oväntade utgifter – vilket gör att jag kan jobba mindre.

Det går att ha vänner på besök även i en lägenhet, tro mig. Och bara för att vi saknar trädgård betyder det inte att vi aldrig är utomhus, vi har en generös balkong och väldigt nära till både skogen och badet.

I en hyresrätt är saker man kan förändra begränsade – och det är faktiskt väldigt skönt. Jag gillar att ha det fint omkring mig, men det är befriande att bara gilla läget eller jobba med det man har istället för att tänka ut hur ens drömtoalett ser ut. Få utrymme för annat i hjärnan. Som min kloka vän Louise har sagt: jag vill inte drömma kakeldrömmar.

Challenge accepted

Flödet fylls av tio år gamla bilder och minnen (här kan ni läsa det vackraste hittills) och som ett resultat av ten year challenge drunknade jag nästan i den externa hårddisken. På ett bra sätt!

2009 började med Livskraft, det enda året lägret inte har varit över nyår utan istället över trettondagshelgen, så märkligt?

Alla var där! Britta var bokbordsansvarig.

Anton bad för mig, alltid en hit. Och jag predikade för typ första gången.

Jag bodde i Uppsala med Klara och Fanny, i en lägenhet med egen ingång vilket var värsta lyxen på den tiden (och kanske nu också). Vi levde verkligen livet på det härligaste av sätt och det var aldrig dålig stämning (läs mer här).

Fyllde 21 och blev firad. Har lite svårt att ta in att jag bodde i samma stad som alla dessa underbara människor.


Gissa vem av dessa som blev psykolog.

Förutom att hänga med folk typ jämt läste jag freds- och konfliktkunskap och på vissa kvällar även amarinja. Kul och oklart:

Etiopienlängtan var inte att leka med. Åkte till London med Salts styrelse och tog den här bilden för att stället påminde mig om landet jag hellre hade åkt till:

Sen kom våren till Uppsala! Det blev grillkvällar och fler anledningar att hänga.

Vissa var väldigt nykära.

Vår equals valborg, särskilt i Uppis. Julia frös och jag var varm, så var det jämt. Obs på telefonen och sjalarna!

Malin bodde i Stockholm så jag åkte dit ofta. Gick på Betelspelningar och andra spelningar.

Malin, Malina och jag åkte med ett gäng andra till Taizé i Frankrike. När vi kom hem till Uppsala igen var lägenheten strömlös för att vi inte betalat elräkningen. Drömliv. Sen skulle Malin och jag åka nattåg norrut med ett otympligt piano hon hade lånat av nån över sommaren.


Somrarna när man kom hem till Pite var speciella, några månader av undantag från det vanliga livet.

Vi var i Umeå och vek en massa pappersgrejer till Mirjam och Anders bröllop – plus att vi tog en massa pauser. Man pausade så fritt den här tiden i livet.

Jag jobbade med konfaläger och skogsplantering och sen var det dags för Uppsala och ännu en ny termin och vacker höst.

Anton, Jesus och Malina, fortfarande sjukt viktiga personer!

I november blev jag faster för första gången och det var stort på alla sätt.

Och här är väl anledningen till den sjuka mängden foton som togs trots att ingen hade en vettig mobilkamera, man använde digitalkameror? Tyget i mitt hår är ett gammalt örngott. Nu är det en taklampa i vårt sovrum istället. Som en slutsats från toppenåret 2009; typ allt finns kvar, bara lite annorlunda. Och snyggare?

Flax, flax

James som i James & Karin kom till vår stad igår och underhöll. Vi var på plats både jag och Elin med respektive familjer. Måhända mer kul för mig och Erik än för lille fem-månaders-Sigge. Esaias dock – han trallade med i låtarna! James serverade klassikerna Älgarna demonstrerar, Fjärillarvens sång (ni vet – flax, flax, flax, flax, flax, fast mycket fortare) och Har du grävt någon grop idag? Blev orimligt glad av den sistnämnda låten när han sjunger ”Varför vill alla bo i en stad? Dåliga lungor och ingen glad”. Inget fel med stora städer, det är bara inget för mig. Jag älskar Norrbotten med allt som tillhör. Och jag älskar att vara ute! Min natursuktande själ vill alltid ut, ut, ut till naturen.

Efter konserten följde Elin oss hem. ”Vad ska vi göra nu?” frågade vi oss när vi satt på balkongen och hade käkat klart. ”Fota?” Så vi drog till naturen och vattnet där Elin jobbade poser och jag kameran.

/Malin

Anders springer fort

anders-gif

Se så snabbt han springer den där Anders. Eller det kanske inte ser ut så, men han gjorde det i alla fall. Idag har min svåger Anders
sprungit i backar och jag legat på den kalla marken med kameran i handen. Just nu går jag en kurs i foto och nästa veckas uppgift är
att fota ett porträtt i miljö som visar på vem personen är och vad han gillar. Måste få säga att det är lite tricky att se bra ut på
bild när en springer. Kinderna skumpar, huden förflyttas en centimeter upp och ned vid varje steg och oftast fångas jag på bild just
då det händer. Jag borde samla alla hopp- och springbilder på mig och göra ett collage av dom. Där skulle den här bilden skulle platsa bra…
 

DSC_0447

Anders var dock graciös och behöll sin värdighet i alla bilder.
 

andersspringerfort

Tack och hej! /Malin