Vardag

Födelsedagsföredettabarnet

Det är lättare att erkänna att jag kämpade då än att jag kämpar nu, men jag kämpar inte nu. Nu är det lätthet och att längta tills han kommer hem från skolan, det är bättre filmer och ömsesidigt tålamod och interna skämt. Han kommer hem från skolan, fortsätter med legobygget han gav till mig i födelsedagspresent, födelsedagsföredettabarnet kallade han mig. 33 är den snyggaste siffran jag har haft och han säger att han ska bo hos mig även när han fyllt arton, bo hemma och spara alla pengar så han kanske har 100 000 när han är 40.

Mitt hem ljuva hem

Aaaahh, jag trivs i mitt hem ljuva hem! sa barnet när han kommit tillbaka efter en natt borta. Jullovsstämningen är påtaglig och vi har återigen fått in snitsen på hemmavarandet.

Ute är det vitt och många minusgrader, de vanliga platserna (här den korta vägen mellan hem och skola) ser helt magiska ut.

Jag lär mig hur bra vi mår av att vara utomhus. En timme blir till två och när vi kommer in får vi starta på ny kula.

Varför vill så många bo i södra Sverige? undrade han ikväll. Där är det ju bara regn och blablabla. Det kanske är för att deras lilla huvudstad är där? Men i Pite är det lite mer kulturiskt! Det är som ett äventyr som aldrig tar slut!

Morfar kom och initierade säsongspremiär. Jag ser fram emot en vinter där vi är ute mycket, en mer stabil ork och ett större barn gör att hurtiga uteaktiviteter inte längre stressar mig som förut.

Överlag är det väldigt stressfritt nu, jag har aldrig varit med om ett liknande jullov. Inget nyårsläger och inget fläng, så många dagar det blir då. Jag frostar av frysen och lägger pussel, läser böcker och glömmer telefonen.

Och tänk, snart är det sommar! säger han sen. Det var sommar alldeles nyss och snart är det sommar igen!

Allt har sin tid och tur är väl det.

Minusgraderna och solen

En tanke för det här vinterhalvåret var att se hur många dagar som egentligen är sådär plågsamt mörka, min tes var att de inte alls är så värst många. Så kom december med noll solljus och det kändes som att leva i en mörk källare. Men därefter kom januari med löften om minusgrader och sol – igår vaknade vi till klar himmel och jag var högst motiverad att gå ut i tretton minus.

Dock kvarstår kruxet att vi bor lite för nära polcirkeln och solen nådde oss aldrig där vid tolvtiden. Vi fick försöka glädjas med trädtopparna.

Det hade i alla fall blivit vackert överallt igen.

Söndagen kom fastän det här med veckodagar lätt faller i glömska halvvägs in i jullovet. Hela träden fick sol.

Vi med!

Det kändes smått surrealistiskt. Som att gå omkring i ett vykort.

Jag fick barnvakt och sprang ett långpass i kylan. Solen hade gått ner men Piteälven låg kvar.

Skrikfint på en ny nivå. VISST ÄR DET VACKERT! ropade en kvinna från cykelvägen. JA, MAN FÅR ALDRIG NOG! ropade jag tillbaka

Vilken nåd att vi får leva i det här, många våningar från den mörka källaren.

2021

Nytt år, igen! 2021 känns som framtiden. Tänk att vi får ännu ett år. Pirrande längtan och förhoppningar; nu händer det! Nu väljer vi bättre, blir smartare och snällare. Spänn inte bågen för hårt, säger de som vet. Men konstigare vore väl om vi inte blev bättre på livet med tiden? Övning ger färdighet och 2020 var hårdträning.

Nyårsdag och barnet somnar innan 22, det snöar fortfarande och en fin text når mig, som om 2021 vill stajla: kolla vad jag kan! Jag hörde en gång att skådespelare som ska spela en halt karaktär tydligen kan halta enbart i början av pjäsen för att sen sluta, publiken kommer ändå att betrakta personen som halt föreställningen igenom. Såna trick kör väl ändå inte år med?

Hård träning gav en mjukare framtoning, nyårshälsningarna har skrivits med mildhet. Ett nytt år, en gåva. Hoppas verkligen det blir gott.

Tjugotjugo

Vilket år va. Pandemin vet ni redan om så den behöver jag inte skriva om. Tack och lov rymde året mer än så.

Året började med lyckorus och stor förväntan. Tiotalets sista månader hade bäddat för en ny mottaglighet och jag bara gapade, tog in allt. Jag fyllde 32 och Malin kom för att fira mig och sa saker som kom att prägla hela året. Viljan och modet var stort och har fortsatt att växa sig större.

Jag målade mer än på länge, med en utforskande blick istället för en dömande, och den boosten har också dröjt kvar. Samtidigt hände något här på bloggen, ni blev fler som läste och kommenterade och responsen födde inspiration och lust att skriva mer, vilket jag också gjorde.

Det var vinter och vardag, bön och matlagning, magsjuka och bihåleinflammation. Vi längtade till Etiopien.

Tänk att vi kom dit. Vi var exalterade och glada och fascinerade. Jag älskar det där landet – maten, språket, människorna – och vi blev så fint mottagna.

Det fanns också en del svåra saker som på något sätt hjälpte mig att se Etiopien med nya ögon, det var jobbigt men nyttigt. När vi kom hem kom vi verkligen hem. Och med vilken timing sen; samma dag som UD kom med sin reseavrådan. Den märkliga tid som sedan följde var jag djupt tacksam över att vi hann ha våra tre veckor i Addis, men också väldigt nöjd med att bara vara hemma. Det blev en optimal start på det mer isolerade livet, vi hade liksom flängt tillräckligt för ett tag. Till en början var jag nervös över att bara vara hemma vi två, sen gick det förvånansvärt bra. Helst vill jag ha tillbaka de vanliga barnvaktsmöjligheterna men jag har fått upp ögonen för hur mycket jag klarar av på egen hand.

Som många andra har jag lärt mig mycket om mig själv. Till exempel att mitt sociala behov är väldigt stort och att jag har lätt att anpassa mig i extrema situationer. Jag går all in i det nya även när det är jobbigt.

Många timmar har ägnats åt exakt detta; lyssna på pod och rita. Lyssna på pod och bygga lego. Lyssna på pod och klä på sig. Och så vidare. Hans poddar har varit vårt ständiga bakgrundsljud och ökat vår allmänbildning markant. Det är roligt att ha ett större barn, särskilt när vi har umgåtts mer än någonsin.

Och vem hade anat att den där krukan i Addis skulle säga mer om året än något annat? Internet digitalt och skärm alltihopa. Distansundervisning var fruktansvärt i våras, helt okej i höst. Förbättringen fanns i uppstyrda scheman, att alla lärare konsekvent använder sig av google-verktygen classroom och meet, korta uppgifter. Överlag en brant inlärningskurva detta jobbår, även innehållsmässigt.

Sommaren var lång och skön, jag njöt av att inte behöva förlora mig i den logistiska härva semestern ibland kan vara. Samtidigt vill jag minnas en viss frustration över utmaningen som vi kan kalla Ensamstående Förälder I Pandemitid. Vi åkte aldrig längre än en timme hemifrån, träffade familj och nära vänner och badade järnet.

Det har blivit mindre av mycket men mer av annat, däribland träning. Jag har sprungit oftare, längre och snabbare. Det är en mäktig känsla och en härlig kontrast till det som har stått still. I början av hösten var jag hög på energi och träningen hade nog ett rejält finger med i spelet.

Jag har saknat mina vänner men upplevt hur vissa har kommit närmare. Vänskap har utlevts på nya sätt; genom otaliga sms, telefonsamtal och tydliga kärleksbetygelser.

De senaste åren har jag haft ett eller några ord som riktning för året, och 2020 fortsatte jag att be om ögon som ser Guds härlighet. Och mer än någonting annat har det här året präglats av Guds godhet och förundran över den, små men ändå stora glimtar av det eviga och sanna. Det finns någon som bär, någon som alltid är närvarande. Livet är fullt av liv! Och skönhet och kärlek och gemenskap – även år tjugotjugo.

Delar av en jul

Det blev jul i år också. Det blir nästan som en sån där tiden kommer-grej med högtider och årstider. Inget kan stoppa dem.

Dan före dan före dopparedan dök ett paket till mig upp under granen och redan då kände jag mig nöjd, på gråt-nivå. Dagen efter fick jag öppna det ”så att det inte torkar” och det visade sig vara en bit pepparkaksdeg, väl inpackad med plastpåse och påsklämma. Degen hade jag själv gjort men nöjdheten förtogs ej.

Så vaknade vi till julafton i vårt eget hem, för första gången någonsin, och under natten hade slasket och isen ersatts av vitt.

Den sedvanliga bilbilden – lite mer vanliga jular tas den på väg till eller från kyrkan, som ett just ja, vi måste ju ha någon bild att skicka till folk.

Men väl framme i Blåsmark var det ändå läge för en icke-selfie på oss två, för är det en speciell jul så är det. Vissa gluggar behöver också förevigas.

Efter att äntligen ha fått vara inomhus hos mina föräldrar var det dags för ute. Tio varianter av snöbollskrig och sånt där. Hela dagen var så fin och barnets exceptionellt goda humör smittade av sig.

Juldagen kom och julspringet med, för det är svårt att låta bli detta vackra vita vinterland.

Jul, jul, strålande löpsteg.

Ja, julen kom, och julen stannar kvar en stund. Kantad av sjukdom och ofrivillig distans, men också av ny närhet och mer vila än vanligt. Är det något vi har rutin på är det konstiga jular, och erfarenheten säger att julfriden som stannar kvar inte sitter i glöggen eller ens de stora folksamlingarna. Och på den i övrigt tomma anslagstavlan utanför vår grannkyrka har någon satt upp ett anslag om det som är viktigast att komma ihåg: Frukta inte.

Jag har vant mig

Köksbordet är belamrat igen. Ull, pennor och papper i en salig röra. En stickning med trådar som behöver fästas, hyacinter i olika faser och säkert några legobitar mitt i allt. Tur att vi bara är två som ska få plats när det är middagstid. Mjölet är slut så jag googlar om det går att göra pepparkakor på dinkelmjöl. Det går. Jag ser en bild på tulpaner och det pirrar i magen av längtan efter marsljus. Än är det ingen brådska, julen ska få vara så länge julen är (det vill säga bra mycket längre än till annandagen) men det var en sån konkret påminnelse om att andra tider kommer.

Skolpojken får komma hem tidigare, en sån där mellantid som vi inte är vana vid då han i vanliga fall brukar gå hem först eller sist. Det är ovant att inte behöva ta hänsyn till pendlingstiden. Jag har saknat honom – jaha, är hon en sån som har velat väcka sitt sovande barn för att han är så gullig kanske någon tänker men nejnejnej det är jag inte, det är bara det att vi växt ihop lite. Ska det inte bli skönt att få se någon annans ansikte än mitt? frågade jag en måndagsmorgon efter en annan hemmahelg. Nej, jag har vant mig, sa han.

Tusendelar

Ibland drar jag mig för att dela saker här för att jag inte vill att någon ska tolka det som representativt för mitt liv. Inte sällan skriver jag om mellanskiktet; det svåraste och det bästa är skörare, kan röra andra människor och kräva några veckors bearbetning för att kunna uttryckas i skrift. Och risken som finns i verkliga livet blir nog ännu större när vi möts digitalt, att vi jämför vårt inre med den andres yta. Eller våra röriga tankebanor med andras välformulerade captions.

Med det sagt, här är några tusendelar från de senaste dagarna:

Jag började småprata med postombudet, det var som att han först blev ställd men efter några sekunder hakade han på och jag blev stolt över hans svenska, tydlig yrkesskada

Tre tappade tänder på en vecka, jag älskar gluggen

Mandelmassa i dadlar doppade i choklad, så genialiskt enkelt

Höstens strategi har varit att se hur många dagar som är sådär fruktansvärt mörka att allt är trötthet – de är inte så många som man kan tro men nu är de här med besked. Gröt i hjärnan. På måndag vänder det mot ljusare tider och jag hoppas att hjärnan hakar på

Nya vardagsbilder: en skylt med en överkryssad person och INGA VUXNA INNE I SKOLAN, munskydd, handsprit i lärarvagnen.

Ljudet av Sunes jul. Det är uppenbart att vi vill att våra barn ska se vår barndoms program på grund av vad det skapar för känslor i oss.

Jag luktar sjukt gott när jag inte behöver ta hänsyn till en parfymfri arbetsplats varje dag

Julkorten får hänga med texten utåt på kylskåpet, förutom vissa babyfaces som är för fina att gömma

Människor som förstår en

Och glögg på en tisdag

Fredagsfrys

För ett år sedan hade vi nog inte fått för oss att fika utomhus i mörkret. I år kan inte ens lite snöblandat regn stoppa oss.

Usch vad hurtigt det där lät, förlåt. Det är bara lite intressant att se hur det otänkbara blir nästan naturligt.

Och det är lätt att leka kurragömma i mörker, förutsatt att du kommer ihåg att ta av dig reflexvästen.

Segheten

Tankarnas vanliga pendelrörelse; självömkan och tacksamhet omvartannat. Skriver bloggutkast men blir less på mig själv, raderar. Knappt två veckor till vintersolståndet och pandemi. Lite regn på det. Klart det är lite segt?

Mina egna problem upplevs som oproportionerligt stora när jag inte träffar människor i normal utsträckning. Sen hör jag om någon som är sjuk, om någon vars familj är på flykt och inte går att få tag på, om någon som inte klarar att hänga med i utbildningen när allt sker på distans. Tydliga påminnelser om perspektiv, sen en påminnelse om att det inte är en tävling där den som har det värst vinner tillåtelse att känna efter. Vi borde kunna tänka flera tankar, känna flera känslor samtidigt. Det går visst att tycka att hemmajobb är dötrist och samtidigt njuta av hur hyacinterna gör luften tät av väldoft.