Skönhet överallt
Jag sätter mig ner för första gången på länge. Det är förstås inte sant, jag har suttit ner en massa, men det gått i ett och min närvaro har släpat efter. Nu däremot, sköljer de senaste dagarnas skönhet över mig.
Som att vi fick sådana där septemberdagar då allt är rätt; himlen är blå, träden är alla färger och luften är frisk. Dimmiga morgnar och lagom mörka kvällar. Vi går ut för att spela fotboll och hittar Esaias borttappade jacka i ett av målen.
Någon på jobbet fixar saker åt mig för att hon ser att jag är stressad, fina mejlsvar, elever som inte snålar med uppmuntran. Jag får ägna två av mina jobbtimmar åt att spela piano en helt vanlig onsdag och de som sjunger blir glada.
En kropp som börjar må bättre och raska steg på mjuka stigar. Citrusfrukter och eldrök skapar doftminnen som sköljer över mig; plötsligt är jag gravid, i ett annat land eller i en annan sinnesstämning.
En vän lyssnar tålmodigt och tar emot mig med kärlek och förståelse även när jag ringer henne mitt i lunchfixet, en annan kommer förbi och får vårt hem att kännas ännu mer som hemma.
Bilen går igenom besiktningen och tandläkartider bokas av bara farten – sånt där litet som ändå spelar roll. Och sånt där stort som att knacka på hos sin bror och få bli bjuden på middag, gå på nattvardsgudstjänst och sen plocka blombukett i skymningen.
Och en alldeles för tidig morgon efter en alltför sömnlös natt får jag vakna upp till Psalm 92 och känna bördorna lätta och andetagen nå djupare för varje ord jag läser:
Det är gott att tacka Herren
och att lovsjunga ditt namn, du den Högste,
att var morgon förkunna din nåd
och var natt din trofasthet
till toner av tiosträngad harpa,
till lyrans klang.
Dina gärningar, Herre, ger mig glädje,
jag jublar över vad du har gjort.
Herre, vilken storhet i ditt verk,
vilket djup i dina planer!