Vardag

Den kortaste dagen

21 december må ha varit kort, men god. När jag tänker efter kändes den inte så kort heller, till brädden fylld med julgudstjänst, terminsavslutning och lunch med underbara kollegor. Plus allt det där som behöver göras innan jullovet och vardagsfixet som tar ungefär dubbelt så mycket energi när det ska utföras i mörker.

Hemma doftar det av hyacint och kanske också av gran – förra veckans influensa gör att den senare har svårt att göra sig påmind. Den står där i alla fall, grön och grann och klädd, dock helt utan klappar under. Borde jag vara stressad över det? Det är jag inte. Förra året hade jag utomordentlig framförhållning, i år blev det annorlunda. Något som följer samma mönster som alltid är tanken ”jag gör något själv, det går snabbt”. Fun fact: det går inte snabbt.

Årets mörkaste dag var ljusare än väntat, överträffade förväntningar idag igen. Sin vana trogen jobbar 2021 så. Och imorgon blir det ännu lite ljusare.

Tacksamhet, Eldstod och midnattssol

Jag vaknar utvilad och lycklig, den mörka decembermorgonen känns mjuk och snäll. Mjukt och snällt känns det inte varje morgon, så man får vara tacksam som folk säger. Varför känns de orden så otacksamma? Som lite kristyr på en bränd pepparkaka av klag. Men ändå är det ju så sant; man får vara tacksam. Över barn som är friska, vuxna som är friska, värme och kärlek, frukost framför julkalendern, frid i hjärtat, bilar som startar eller livet i allmänhet. Vi behöver inte ta i trä.

Jag jobbar hemifrån, ringer Malin på facetime vid halvtiokaffet. Lunchen får föregås av en promenad och efter ett telefonsamtal lyssnar jag återigen på AftonSons nya album som kom med perfekt timing. Det förra lyssnade jag mycket på förrförra decenniet och de här texterna har redan fått betyda mycket.

Ett annat album som gått varmt det senaste är Midnattssol, särskilt spåren Frihet och Wait.

Skönhet i öronen – också något vi får vara väldigt tacksamma över.

Vinterns kontraster

Elektriskt hår, linser som känns torra från morgonen, aldrig glömma bort motorvärmaren och knarr under fötterna. Vintern har kommit med besked; kylan har letat sig ner under tjugo och det är mörkt nästan jämt. Motståndet är påtagligt, allt känns som ett projekt och bristen på dagsljus lägger sig som ett lock över pannan. Men inne är det varmt och ljusen är tända, hjärtat är mjukt som fluffig snö. Gemenskap, närhet och framtidshopp rår inte ens den bistraste kylan på.

Vecka 46

En solig söndag i tyggen, särskilt en med fotboll på isen, hjälper vilken vecka som helst, särskilt en i mitten av november då dagarna är fulla med jobb och tider som ska passas. Mörka blöta pendlingsvägar känns också lättare när man får komma hem till en kväll med barn, bror och brorsbarn. Vi kommer på att en multiplikationstabell skulle tränas in och allt blir roligare med en storkusin sittandes bredvid.

Fullt med jobb var det, ja. Och glädjen över att få fylla dagarna med gemenskap håller i sig – nästa vecka har vi kulturfest med mat, musik och kläder från världens alla hörn. Det har gått två år sen sist men känns som fem, vi förbereder och vi längtar.

Och november fortsätter och andra halvlek kräver ett visst fokus. Som att gå ut på lunchen, upp på kullen där solen kan titta fram på sidan av berget och njuta av skira frostskogar.

Överträffade förväntningar

Imorse såg himlen ut som jag kände mig. Överträffade förväntningar är årets tema. Idag med ökad intensitet och klarhet; feber som försvann, närvaro i möten, kraft i bön, ömsesidig tacksamhet och förundran. En matlåda som var godare än jag trodde, en låt som blir bättre för varje lyssning, ett barn som somnar snabbare än väntat. Connection och feelings, sol som tittar fram, kanelbulle till kaffet, gemensam längtan, skaparglädje och en varm hand i förbifarten. Torsdagar i november kan också.

Sånt jag tänker på

Vad tänker ni på?

Jag tänker på att den här personen funnits i åtta år. Tänk om jag visste att det var han den där måndagsnatten då snön vräkte ner och vattnet gick. Tack Gud att det var han.

Jag tänker på hur Älvsbyn kan väder. Hur kallt tio minus känns såhär i början. Och hur alla är överens om att minusgrader och sol är bättre än plusgrader och regn – även om temperaturen inte tar hänsyn till våra åsikter är det fint med konsensus.

Jag tänker på Etiopien, alla som måste lämna och alla som måste stanna kvar.

Jag tänker på hur jag i söndags fick höra att naturens grundfärg är lila. Mitt liv har inte varit detsamma sedan dess.

Jag tänker på hur jag ska göra mitt jobb. Alltså hur jag kan göra det bästa möjliga av den tid jag har, hur jag ska kunna möta människor utan att stressa vidare till att-göra-listor.

Och så tänker jag på hur förunderligt god Gud var mot mig i nödens tid. Hur god han fortfarande är.

En helg

En genomglad åttaåring

Äta frukost och spela spel

Ljus fulla kyrkogården

Älskade människor i mitt kök

Saknad och längtan

Bröd och vin

Nyheter från Etiopien

Barnkalas

Middag med vänner tre dagar i rad

Kom till ro, min själ,
Herren har varit god mot mig.

Novembersol

En tvååring i knät

Påminnelser om evigheten

Längtan efter evigheten

Veckan innan lovet

Dagarna är långa men veckorna går fort, nu väntar ett efterlängtat höstlov som en paus från allt vanligt. Fast de senaste har inte heller varit så vanliga, då vi har haft hållbarhetsvecka på Älvsby folkhögskola. Otroligt njutbart att kunna göra såna folkhögskoliga grejer igen! Så fort det är schemabrytande, meningsfulla aktiviteter på schemat känner jag livet i mig – för att jag ser livet i andra. Den där pulsen som liksom var på paus under distansstudierna är så välkommen. Människor som möts, får testa nya saker, lära av varandra och växer som individer och i gemenskap, det finns knappt något bättre.

Kommer och far

Snön kommer och far. Igår regnade det mesta av den bort men imorse fick vi återigen vakna till vitt. Jag jobbade hemma och det kan verkligen vara härligt i rätt dos, någon gång per vecka sådär, när listor behöver bockas av och tankar behöver tänkas klart. Då är det underbart att få arbeta i sin egen takt, laga en god lunch och börja och sluta dagen med utomhus.

I bakgrunden spelades bland annat Yasmin Williams vars musik jag tycker så mycket om och som i veckan gav en hemmakonsert. Men mest var det tyst, på det sköna sättet.

Vardagen är i rullning, också den på det sköna sättet. Läxor, gympapackning och tider har satt sig, vi somnar och vaknar och kommer och far – jag är glad att vi fått ett par månaders träning på rutinerna innan snö och is ska in i ekvationen. Isiga bilrutor och blöta överdragsbyxor kräver ett annat fokus än det man har i augusti. I oktober vet jag lite mer vad jag gör och varför. Gud och människorna jag har förmånen att möta har påmint mig.

Minusgrader

Det är något särskilt med minusgrader – allt blir vackert, allt känns rätt. Stegen går snabbare, luften går lättare att andas. Även det vissna gräset mår bra av frostens omfamning. Jag lyckades pricka in min friskvårdstimme precis innan regnet och fick en torsdagsmorgon av stillhet och sol. Kanske är det konstigt att förhållandevis snabb rörelse kan upplevas som stillhet, tricket är att stanna upp när utsikten kräver det och haka på naturen. Här kan man vara, här kan man stå. Och så härligt livet är under nollan.