Vardag

En av alla

En av alla renar som bromsar min framfart inåt landet.

En av alla bilder i mitt flöde, värd att skärmdumpas.

En av alla snöhögar som skänker oss glädje.

Och ett av alla bibelställen som talar liv.

Vintervecka

Förra veckan var så mycket vinter det kan bli; snö och kyla, knallblå himmel och norrsken om vartannat. Norrbottningar börjar prata drömskt om vårvintern, renarna hänger vid vägkanten.

Det blev slut på restriktionerna, jag tänkte tillbaka på allt som inte kunnat hända och allt som ändå hänt. All tid jag har fått med min son, hur samtalen lättare kommer in på livet och döden, hur tydligt det har blivit vad som är viktigt. 2020 och 2021 var två av mitt livs bästa år, pandemin till trots.

Vad jag la min tid på förändrades drastiskt då, har på sätt och vis ändrats tillbaka nu. Försöker få in årstidstänket; det är inte tid för allt, alltid. Visst var det härligt att sitta och rita en hel dag, men jag umgås hellre med vänner. Vilken frihet att kunna ha tillgång till hela paletten.

Lördag

Vi är hemma. Spelar spel, äter mat, tittar i album och minns hur det var för tre och fem år sedan. Vi ritar, pastellkritorna får ta plats igen, fotbollen skjuts hårt in i ytterdörren. Jag går ut med soporna och märker att det inte är helt mörkt klockan fyra fastän det är mulet. Yebbas John Mayer-cover slås på igen; worry, why should I care? Vi sjunger våra egna låtar, lär oss Jönssonligan på piano. Lär oss flaggor, diskar och ringer mormor. Sover en stund, läser en stund. Hemma, vilken bra plats att vara på.

Härliga helg

Vad det är härligt att vara ledig – trots att jag bara hunnit jobba två dagar det här året. Det är ändå något helt annat att vara hemma på grund av ledighet istället för sjukdom, kanske just för att man inte bara måste vara hemma.

Ingen vit, orörd snö så långt ögat kan nå, däremot en gigantisk hög med många spår av lek precis bakom vårt hus. ”Den där grenen gick av när jag skulle leka Tarzan”. Har någon läst barnboken Gropen? En fantastisk historia om barns leklust och självbevarelsedrift och vuxnas stundtals orimliga begränsningar av detta. Min egen attityd till lek har säkert spår av att jag inte alltid orkat bry mig om varje potentiell fara – lek och var nöjd, typ – men jag är också övertygad om att barn som får klättra och springa mår bättre och dessutom lär känna sin kropp och vad den klarar av. Om jag ideligen hejar på eller stoppar berövar jag ju barnet den möjligheten.

Dumma människors andra avsnitt om vänskap om möjligt var ännu bättre än det första och bekräftade min upplevelse i helgen, nämligen att det är ljuvligt att träffa samma vän tre dagar i rad, att ge varandra mycket tid och bara vara tillsammans. Vänskap är värt att lägga tid på! En annan värd grej är att gå på gudstjänst, påminnas om att Gud är god, anden leder och att vi får hjälpa varandra att se det. Med den vetskapen är vi redo för vecka fyra.

Ljuset

Spotify slumpar fram en låt som får mig att minnas juni, jag blir glad av minnet. Det är betydligt ljusare, solen syns inte till men i förrgår lyste den in i lägenheten och jag ritade skuggans konturer på ett stort papper som för att befästa ljusets återkomst. Jag får Selma Lagerlöfs Kristuslegender från en vän på posten, läser första kapitlet direkt och känner hur själen får luft.

Jag jobbar första dagen på nästan en månad – glädjen vid återseenden och lättnaden när andras berättelser får ta plats i mina tankar. Vi pratar om det nya året och nyårslöften och jag lär mig att man i vissa länder fokuserar mer på andra än sig själv i sina ord om och förhoppningar inför det kommande året. Du kommer att gifta dig, du kommer få studera, du får ett fantastiskt år. Ännu en påminnelse om individualismens trånga box och att det finns andra sätt att tänka.

Så tänker jag på psalm 36, om tillflykt, ljus och att få törsten stillad. Om min egen glädjes ström sinar gör aldrig Guds det.

Din nåd är dyrbar, o Gud,
i dina vingars skugga finner människor tillflykt.
De får njuta överflödet i ditt hus,
i din glädjes strömmar stillas deras törst.
Ty hos dig är livets källa,
i ditt ljus ser vi ljus.

Vi äter en tidig middag, pratar om dagen och råttor i skogen. Esaias får Ibrahimovic i FIFA och vardagslugnet gör sig påmint. Vad bra vi har det – och vad skönt att livet inte bara handlar om det.

God jul!

God jul! Jag hoppas att du har en fridfull jul, dagar då fridsfurstens röst talar tydligare än andra.

Vi mår bra!

Vi njuter av att ha tid till mer av det vi vill; fotboll, ritande, böcker, stickningar och sånt.

Om du redan slutat lyssna på julmusik, kom tillbaka! Den här lilla konserten var fin.

Liksom julen. Gud blev människa, vilken fest bara det.

Den kortaste dagen

21 december må ha varit kort, men god. När jag tänker efter kändes den inte så kort heller, till brädden fylld med julgudstjänst, terminsavslutning och lunch med underbara kollegor. Plus allt det där som behöver göras innan jullovet och vardagsfixet som tar ungefär dubbelt så mycket energi när det ska utföras i mörker.

Hemma doftar det av hyacint och kanske också av gran – förra veckans influensa gör att den senare har svårt att göra sig påmind. Den står där i alla fall, grön och grann och klädd, dock helt utan klappar under. Borde jag vara stressad över det? Det är jag inte. Förra året hade jag utomordentlig framförhållning, i år blev det annorlunda. Något som följer samma mönster som alltid är tanken ”jag gör något själv, det går snabbt”. Fun fact: det går inte snabbt.

Årets mörkaste dag var ljusare än väntat, överträffade förväntningar idag igen. Sin vana trogen jobbar 2021 så. Och imorgon blir det ännu lite ljusare.

Tacksamhet, Eldstod och midnattssol

Jag vaknar utvilad och lycklig, den mörka decembermorgonen känns mjuk och snäll. Mjukt och snällt känns det inte varje morgon, så man får vara tacksam som folk säger. Varför känns de orden så otacksamma? Som lite kristyr på en bränd pepparkaka av klag. Men ändå är det ju så sant; man får vara tacksam. Över barn som är friska, vuxna som är friska, värme och kärlek, frukost framför julkalendern, frid i hjärtat, bilar som startar eller livet i allmänhet. Vi behöver inte ta i trä.

Jag jobbar hemifrån, ringer Malin på facetime vid halvtiokaffet. Lunchen får föregås av en promenad och efter ett telefonsamtal lyssnar jag återigen på AftonSons nya album som kom med perfekt timing. Det förra lyssnade jag mycket på förrförra decenniet och de här texterna har redan fått betyda mycket.

Ett annat album som gått varmt det senaste är Midnattssol, särskilt spåren Frihet och Wait.

Skönhet i öronen – också något vi får vara väldigt tacksamma över.

Vinterns kontraster

Elektriskt hår, linser som känns torra från morgonen, aldrig glömma bort motorvärmaren och knarr under fötterna. Vintern har kommit med besked; kylan har letat sig ner under tjugo och det är mörkt nästan jämt. Motståndet är påtagligt, allt känns som ett projekt och bristen på dagsljus lägger sig som ett lock över pannan. Men inne är det varmt och ljusen är tända, hjärtat är mjukt som fluffig snö. Gemenskap, närhet och framtidshopp rår inte ens den bistraste kylan på.

Vecka 46

En solig söndag i tyggen, särskilt en med fotboll på isen, hjälper vilken vecka som helst, särskilt en i mitten av november då dagarna är fulla med jobb och tider som ska passas. Mörka blöta pendlingsvägar känns också lättare när man får komma hem till en kväll med barn, bror och brorsbarn. Vi kommer på att en multiplikationstabell skulle tränas in och allt blir roligare med en storkusin sittandes bredvid.

Fullt med jobb var det, ja. Och glädjen över att få fylla dagarna med gemenskap håller i sig – nästa vecka har vi kulturfest med mat, musik och kläder från världens alla hörn. Det har gått två år sen sist men känns som fem, vi förbereder och vi längtar.

Och november fortsätter och andra halvlek kräver ett visst fokus. Som att gå ut på lunchen, upp på kullen där solen kan titta fram på sidan av berget och njuta av skira frostskogar.