Vardag

Fasta, vår och rättvisa

Först protestanterna, sen de ortodoxa och nu muslimerna – alla har fastat de senaste månaderna och det ses som självklart. Jag ställer många frågor och svaren jag får fascinerar mig. Ses det som positivt om fastan är svår och krävande? Vilken tid får ni äta? Vilken tid slutar ni? Bryter ni fastan någon dag? Lördag och söndag är det okej att äta från frukost, men det är fortfarande bara vegansk mat vi äter, berättar en etiopisk-ortodox kristen. Men det är lätt att glömma att det är lördag så då kan man visst råka fasta till klockan tre ändå.

Det är mer vår än det brukar vara i Norrbotten – så känns det i alla fall. Alla årstider har känts så mycket det senaste. Arbetsbördan ökar i takt med att läsårets slut närmar sig, vardagen är hektisk på ett sätt som andra år har varit normaltillstånd men som nu sticker ut. Styrfart och energi parallellt med eftersatt lägenhet och improviserade middagsplaner.

Chauvin döms vara skyldig till Floyds död – detta är ansvarsutkrävande, rättvisa hade varit om George Floyd fortfarande var vid liv. Hur hade domen sett ut om den inte föregåtts av ett års reaktioner och protester? Det vet vi inte, men vi vet att den nu blir ett svar; black lives do matter.

14 april

Jag minns helgen med sin snö och sin sol – april, sas det och april var det. Färgerna är tillbaka, kanske har de varit där hela tiden. Jag lyssnar på José González senaste låt, den är mitt i prick på det sätt som låtar kan vara vid första lyssningen. Senare kanske jag förstår vad han menar, men för nu håller han med mig.

Inomhus måste färgerna fösas undan för att ge plats åt middagar och hemmakontor. Är det något jag gillar så är det att bre ut mig och låta det som vanligtvis nedprioriteras komma upp och stå i centrum. Eventuellt är det en efterhandskonstruktion då det här är mitt roliga och min vila.

Det är Tarikus födelsedag idag. Min vän Julia skriver: ”Tänk att han är död och ändå kan jag höra hans röst och känna minnet av hans skratt precis när jag vill, det går inte att sudda ut.” Gränsen mellan levande och död känns så tunn ibland.

Esaias monterar en tårta med fria händer. Det är så många dagar som påminner om saknad och frånvaro och även om känslan är mångbottnad är det gott att få fira; Tariku fanns! Han gjorde avtryck, vi lär oss fortfarande, Esaias och vår värld hade inte funnits utan honom.

Lyssnar på Josés nya två varv till, vi är fortfarande i samklang:

Visions
Look at the magic of reality
While accepting with all honesty
That we can’t know for sure what’s next

No we can’t know for sure what’s next
But that we’re in this together
We are here together

Kvällssol och lovlunk

Kvällssol på smältande is, på kala trädstammar, i ögonen – som jag älskar den! Överallt norrbottniska vårtecken: isbanan är stängd, grus i hallen och bara minusgrader om natten. Barnen har tinat fram, lekplatserna används igen, cyklarna går snabbt och händerna blir kalla. Lovlunken infinner sig och det känns som lyx att göra saker utan att ha tider att passa. Springa långt och långsamt, äta lite hipp som happ och inte behöva avsluta varje telefonsamtal med en ursäkt. En promenad som bara fortsätter och fortsätter, vi känner livet i oss och saker faller på plats. Ett paket har kommit, jag hämtar det imorgon, vilken frihet att ha tid!

En ny tid

05.45 påminner väldigt mycket om 04.45. Trötthet som känns i kroppen påminner om nyårsläger, sjukhustiden, tidiga morgonböner på huvudkontor. Småbarnsåren bjöd på andra utmaningar än sömnbrist. Våren kommer som en rejäl kvinna som vet vad hon vill. Hon kommer in i ett dunkelt rum, drar upp persiennerna, plockar undan disken och bäddar sängen. Tar tag i saker, styr upp. Väntar inte på att jag ska vakna, hon bestämmer att det är dags. Jag ska skriva Elin, det blir Ekub, ser damm som efter flera månader ger sig tillkänna. Vad kort vintern var? Nu tar vi och gör vi så här, säger våren och även om jag hade sagt emot hade hon inte lyssnat.

Vanligaste vanliga

Denna onsdag hade antagligen fallit i glömska om jag inte fått för mig att göra en film av den. Vakna, jobba, äta, be, tvätta, diska, läsa. Även om jag inte direkt älskar det monotona har jag vett att uppskatta när vardagen rullar på, eftersom det betyder att vi är friska och i grunden har det väldigt, väldigt bra. Och det om något är väl värt att minnas.

Ett år

Jag springer förbi Piteås provtagningsstation och ser två personer i full mundering av skyddskläder, visir och munskydd som står med långa tänger och väntar på nästa person med symptom. Sinnebilden av pandemi och jag har inte vant mig, trots att ett helt år har gått.

Den 14 mars 2020 var vår sista dag i Addis Abeba. Jag hade på ett par dagar gått från aningslös till att nöta Folkhälsomyndighetens hemsida och SVT:s direktuppdatering. Vi kramade alla när vi åkte. Flygplatsen var full med folk som antagligen gjorde sin sista resa på länge, ungefär en tredjedel hade munskydd. Munskydd över munnen, runt halsen, över ögonen när man ska sova. Skyltar informerade om det som då var nytt; håll avstånd, tvätta händerna, do not spit everywhere.

I efterhand är det märkligt hur vi kunde vara så övertygade om att det hela skulle gå över snabbt. Hade vi agerat annorlunda om vi vetat hur långdraget det skulle bli? Kan man ens se längre än några veckor fram? Jag känner igen det från perioder då andra sjukdomar påverkat min vardag; även om ett snabbt tillfrisknande är osannolikt är det svårt att tänka sig hur månader eller till och med år av samma harvande ska se ut.

Konsekvenserna av viruset och restriktionerna är stora för drabbade individer, vården, ekonomin, den psykiska ohälsan och kulturlivet. Vidden av det kan vi nog bara ana. I det lilla finns också spår av pandemi; att behöva uttrycka med ord det som annars hade sagts med en kram, hur man för sig och klär sig utom synhåll från andra, annorlunda rutiner och rörelsemönster. All denna skärmtid. Och så går dagarna och för, som alla år, med sig både svårt och glatt. Skyller vi allt jobbigt på pandemin eller glömmer vi, trötta och håglösa, att den fortsätter att påverka oss?

Pandemin drabbar alla men slår olika – och mig har den inte slagit särskilt hårt. Jag tillhörde gruppen som initialt blev fokuserad och motiverad av det osäkra läget. Sen har det stundtals varit vardagslunk och stundtals olidligt tråkigt. En klarare blick och en tydligare längtan. Ofta tänker jag på vår kulturs förväntningar på parrelationer och familjeliv – som att det är där allting ska hända och alla önskningar uppfyllas. Nu ombeds vi att bara umgås med dem vi bor med och kraven blir ännu högre. Vi behöver ju gemenskap med fler, tillhörighet, hjälpas åt. Kan vi göra det ändå?

Det var mycket vi inte visste för ett år sedan. Men en sak lutar jag mig fortfarande mot:

Vi vet aldrig hur morgondagen ska bli. Situationer som denna, eller kriser som drabbar färre personer med samma intensitet, hightlightar det faktum att vi inte har kontroll på allting. Vi kan göra vårt bästa, hjälpa varandra, hoppas och be, men i slutändan ligger inte makten över liv, död, sjukdom och hälsa i våra egna händer, hur noggrannt tvättade de än må vara. Och tur är väl det?

Sportlov

En kompis ringde, han frågade om vi sportade. Mindre än en vanlig vecka svarade jag.

Men mycket tid utomhus har det blivit och vädervintern 2021 fortsätter starkt med många bollar i luften. Vi är inte frusna av oss men har frusit varje dag.

Sen är vi inne och ritar och ritar och ritar och ritar. Skriver och skriver och ritar lite till.

Jag har fått springa på skoterspår och det var hundra procent härligt. Räknas det som sport?

Jag älskar vänner som ser och bekräftar mitt barn. Mer specifikt älskar jag Malin.

På bokrean gick jag mellan hyllorna och scrollade samtidigt igenom Malinas bokkonto på instagram för att inte råka köpa något som hon inte tyckt om. Jag läser väl en procent av vad hon gör men smaken är lika. Samma grej med kokboken – Malin köpte en likadan förra veckan och sa att den innehåller ”grejer vi gillar”. Där är dock konsumtionsnivån mer jämlik.

Morgnarna har blivit speciella, de har börjat med stillhet, klarhet och idéer. Någon gång hög puls över en bortglömd födelsedag, men överlag stor tacksamhet. En ny dag och vi har allt vi behöver.

Pengar

Tre saker har präglat min syn på pengar mer än något annat;

Vännerna i Uppsala. Från nollsju och några år framåt delade jag vardagen med mitt älskade Uppsalagäng som hade och har stark kärna och öppna gränser. Förutom ovanligt roligt häng hade vi rättvisenätverk, temakvällar i kyrkan och diskussioner om livets alla frågor. Vi ville inte att våra liv skulle styras av andra värden av en jakt på mer pengar. Hur kan vi leva annorlunda? Pengar är bara siffror på internet, sa en kompis. Jag vill inte drömma kakeldrömmar, sa en annan. Jag köpte i princip aldrig nyproducerade kläder men däremot alltid ekologiskt och rättvisemärkt utan att jämföra priser – ”för det här priset är ju det rätta”. Det är lätt att vara idealistisk när alla lever på CSN och vuxenlivet just har påbörjats men de där åren och samtalen blev en viktig grund för hur jag ser på både livet och ekonomi. Under mer knapra år har tankarna på och vanan av en enkel livsstil hjälpt mig betydligt mer än försäkringar och sparande.

Vikten av givande. Kanske är det ett resultat av en uppväxt inom kyrkan eller ett internationellt intresse, men från första sommarjobbslön har givandet varit en del av min privatekonomi. Praktik påverkar tanke och jag tror det finns tusen poänger med att dela med sig. Dels för att pengarna kommer andra till del, men också för att den som ger får märka att det som blev kvar räckte och att det finns en befrielse i att inte hålla hårt i vartenda öre. Givandet kan variera i storlek men ska inte prutas bort. Sen har också jag många gånger hjälpts av andras pengar, så det är verkligen inte en enkelriktad väg.

Vetskapen om hur folk har det. Det globala perspektivet kan nog aldrig suddas ut från mitt medvetande. Det händer att folk frågar hur jag klarar mig ekonomiskt, med tanke på att jag är en deltidsarbetande ensamstående förälder, men svaret är alltid att det funkar bra. För det gör det. Det är liksom inpräntat i mig att jämförelsepunkten inte kan vara svensk medelklass, köksrenoveringar och utlandssemestrar. Och det är inte ett sätt att lura hjärnan, det bara är så att vi tillhör de rikaste på jorden.

Stormar och målbilder

Det är helg, det är lov – det är väldigt ledigt. Den där vilsamma ledighetskänslan då det inte är bråttom med återhämtning och vila, vi kan göra lite vad vi vill, vi hinner. En promenad på två och en halv timme, varför inte.

Det är aprilväder trots mars; snö, sol, stilla och vind. Först går vi med ansiktena mot solen som riktiga svennar, sen måste vi gå baklänges för att inte blåsa bort (då övergår varför inte till varför). Jag läser en bok jag vill låta ta tid men samtidigt fortsätta läsa, jag läser att Gud står fast oberoende av våra känslostormar.

På biblioteket lämnar jag igen en trave böcker jag lånat om och lånat om och lånat om sen höstlovet. Vi värmer oss i foajén en stund, läser på väggen om ett liv präglat av gemenskap och mänsklig värdighet. Målbild.

Det är min dopdag och jag firar 33 år av Guds trofasthet i mitt liv. Min vän är min och jag är hans. Jag sitter i samma soffa som jag då låg i, vilar på samma grund som då även i evig bemärkelse. Ser med tacksamhet alla dessa händer, mina bröders och mina farföräldrars, tänk att få vara så omsluten. Också en målbild.

Två sidor av två stycken

Vi har sportlov nästa vecka så ikväll är det ingen läsläxa, jag förvånas över hur lättad jag blir. En grej mindre i listan över saker som ska göras under en dag. Det ska väckas, kläs, borstas, tvättas, lämnas, hämtas, uppmuntras, diskuteras, ätas, läsas, nattas – eller ses till att det görs. En läxa mindre, några extra andetag. Något varmare temperaturer gör att uteleken har fått en nystart och Esaias springer omkring med en klasskompis någonstans i närheten, jag får äta middag själv för första gången på väldigt länge. Också det en ovanlig känsla.

Tider av fysiska avstånd gör att vi två blir mer av en ö än vi vanligtvis är. Det ensamstående föräldraskapets sidor blir tydligare, det blir både svårare och närmare.

Det kan nämligen vara rätt jobbigt att vara singelmorsa. Allt ansvar ligger på mig och jag spelar alla roller. Det finns ingen att dela det med, varken svåra beslut eller roliga saker som sägs och händer (när de sägs och händer). I vanliga fall har vi vardag med fler, både den större familjen och våra nära vänner, och jag brukar ofta ha barnfria kvällar och helger. En avlastning i det praktiska, men framförallt en hjälp i form av insyn och input för oss båda. Som jag kan sakna det.

Men med det sagt; vi har det fantastiskt bra. Om jag ska vara med en enda person hela tiden är Esaias bäst. Han är rolig, smart, omtänksam och brister ut i sång och dans närsom. Vi är tighta. Jag vet inte hur vår relation hade sett ut om vi var fler än två i familjen, men jag vet skillnaden jämfört med hur det brukar vara. När det inte är pandemi är det väldigt ofta andra människor med i bilden och väldigt ofta är vi på väg någonstans. Han leker med barnen, jag pratar med de vuxna. Antagligen har vi även då relativt mycket tid bara vi två, jämfört med hur det blir i familjer på fler, men för oss är skillnaden markant. Det lyxiga och mysiga vi annars gör hemma hos andra gör vi nu hemma hos oss. Vi har roligare, skrattar mer, hinner prata om fler grejer. Jag hänger med i svängarna. Det här har varit ett bonusår på det viset att rörelsen ut och bort stannades av och han kom tillbaka in en stund.

Jag längtar verkligen efter nästa gång jag får en längre stund för mig själv, då utan att behöva titta på klockan och inse att jag borde gå ut i mörkret och leta efter en lekglad sjuåring. Men ändå. Jag har någon att hämta in.