fasta

Det andra skrivit

När mötena med andra människor är få uppskattar jag att mitt jobb är så varierande, meningsfullt och lärorikt – tack vare de personer jag får träffa. Ingen dag är den andra lik. Under en skrivövning skulle deltagarna skriva vad de gjorde dagen innan och vad de skulle göra dagen därpå, och en formulerade något i stil med: Jag vet inte vad som händer imorgon men jag planerar att gå till skolan och studera och sen gå tillbaka hem. Jag dristar mig till att säga att det är väldigt få svenskfödda som skriver eller ens tänker på det sättet. Men det gäller ju alla; vi vet inte vad som händer.

Fastan – och tankarna kring den – fortsätter. Den ökade digitala närvaron av både kyrkor och enskilda kristna gör att vi-känslan i denna, annars något ensliga, period efter fettisdag blir starkare. Peter Halldorf påminner i Spåren till det fördolda om ett liv att längta efter:

Därför är fastan, eller askesen, aldrig ett avståndstagande. Den är en väg till ett genuint mottagande. Ju mer beroende vi blir av Gud, desto mindre beroende av omvärldens bekräftelser. I det oberoendet kan vi ta emot världen, både ting och människor – och vårt eget liv! – inte för vad de ger oss utan för vad de är i Gud. Ett mottagande som är idel glädje.

Och slutligen ett citat av Tim Keller som jag ramlade över. Hur många ord och citat läser man inte på en dag? Det här har i alla fall stannat kvar i mig länge och gjort mig lite provocerad, men också fött förundran, tacksamhet och ökad tillit till Gud: God will only give you what you would have asked for if you knew everything he knows. 

Gud är här och jag visste det inte

Många är berättelserna om hur Gud upplevs vara frånvarande i svårigheter. Varför är det bara ett par fotspår i sanden, om Gud är god hur kan då detta drabba mig, uppgivenhet och ensamhet. Jag har också varit där i perioder, när det påtagliga tomrummet är det enda gudsbeviset.

Det finns också andra berättelser, eller samma berättelse med en fortsättning. Igår läste vi om hur Jakob i Bibelns första bok (1 Mos 28) stannar för att sova, mitt i ingenstans mellan Beer-Sheba och Harran, med en sten som kudde. Gud möter honom i en dröm och presenterar sig själv, lovar att landet Jakob ligger på ska ges till honom och hans efterkommande, att jordens alla släkter ska välsignas genom dem. Jag är med dig, jag ska inte överge dig. När Jakob sen vaknar säger han: Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte.

Bibeln är full av nätter, öknar och gravar – och helvändningar. Natten blir upplyst, öknen blommar och graven är fortfarande tom. Sen har historien fortsatt. Det uträknade har fyllts med kraft. Ökenfäder och -mödrar som bokstavligt talat gått genom torka men kan se Gud med sådan klarhet att deras ord håller flera hundra år senare. Och i nio år har minnet av en person sittandes på en trottoar i Addis Abeba funnits kvar i mig. Han satt hopkurad, insvept i en filt då kvällen var kall, vi kunde inte se honom men hörde hur han sjöng: Herren är god, Gud har visat sin godhet i mitt liv.

Och så min lilla berättelse om att jag aldrig upplevt Gud vara så nära som under mina hittills svåraste år. Jag kan se vad som bidrog. Vänner som gång på gång påminde mig: du får skrika, du får vara arg på Gud, han tål det. Den dörren stod öppen men det var rätt skönt att låta bli att gå in genom den just då. Jag var ensam, ledsen och utmattad, och Gud var nära. Jag minns att jag blev förvånad – det här stämde inte överens med narrativet, berättelserna jag hört om den Gud som upplevs frånvarande i det svåraste. Med tacksamhet fick jag luta mig mot och erfara hållfastheten i det Tariku sa: My disease doesn’t decrease God’s holiness. God is still good.

Ibland behövs en eller flera nätters sömn, ibland behöver vi någon annans ögon för att se Gud mitt i det svåra. Ibland ser vi honom inte alls. Men oberoende av vår syn eller vetskap är Gud större än att han skulle vara begränsad till ett lyckligt liv, hälsa och en varm säng. Han finns i kylan, i fastan, på en sten till kudde. Herren är verkligen på denna plats. Och jag visste det inte.

Askonsdagen

Askonsdagen är här och den stora fastan har inletts, med bävan och förväntan. Nu är tid att skala av, tagga ner och förenkla. Det handlar inte om späkning eller hårt spända bågar, det handlar om ödmjukhet, inlyssnande och att ge plats åt det viktigaste.

Vi pratade om askonsdagens betydelse på en av dagens svenskalektioner och det är så lätt att prata om fastan då den för så många människor är en självklarhet. För att söka Gud och öka sin förståelse för de som hungrar, vad det kan ha för fysiska fördelar kom inte ens på tal. Den eritreansk-ortodoxa påskfastan smygstartar med tre veganska dagar nästa vecka och en full bil hade åkt de fem milen till Willys för att handla grönsaker – goda nyheter i sig att ändringar i kosten kan handla om något annat än vikt och utseende.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är wp-1591373163383.-1024x620.jpg

Vi får för en stund välja bort det vi måste ha eller lyxen vi vant oss vid, lägga till det som vi på ett djupare plan längtar efter. Vänja hjärnan vid nya vägar, skapa tid och utrymme för något annat än det vanliga. Vi får ta små steg, ta rygg på andra, vila i tanken på att hela den världsvida kyrkan ber.

Fastetiden slår an något i mig; en längtan efter djupare rötter och överlåtelse, en vilja att lära mig livet av dem som gått före, finna för mig nya vägar. Fastan är en motkultur när så mycket runt oss handlar om snabbare och mer mer mer. Sorgen, ångern och smärtan får ta plats, vi tillåts lämna glättigt och ytligt och jag tror det är därför det har blivit en sån betydelsefull tid för mig. Det svåra får en riktning och korset och graven blir en mötesplats med Gud. En övning i tillit: människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 20200615_172016-1-1024x1021.jpg

Askonsdagen

Askonsdagen faller väl under kategorin bortglömda dagar? En slags annandag efter fettisdag, när den i själva verket är startpunkten för den stora fastan; 40 dagars förberedelse inför påskens avgörande vändning från död till liv. Jag har sett fram emot det här dagen, mycket tack vare att jag läste Peter Halldorfs Spåren till det fördolda – betraktelser för fastan i januari då jag skulle skriva en recension för Dagens räkning (här kan ni läsa den). Men också för att jag så ofta möter människor för vilka fastan är en självklarhet, dels muslimer men även kristna från andra delar av den världsvida kyrkan, och tänker att de har något jag saknar. En rörelse av förminskning och begränsning, att kunna avstå något till förmån för det som är viktigare. En träning i solidaritet med dem som lever i fattigdom och hunger. En motkultur som behövs när allt annat tycks handla om mer, mer, mer.

Igår såg jag Konsten att städa med Marie Kondo, och även om städprogram inte är någon favorit och jag somnade i soffan innan första avsnittets slut är det uppenbart hur en utrensning påverkar människor. Efter att ha gått igenom garderober, kök och garage vittnade ett gift par om hur de blivit mindre arga på varandra, fick mer energi och allt var bättre. Förvisso var detta filmat och klippt, men jag tror det ligger en hel del sanning i det. Och varför skulle det vara annorlunda på andra plan i livet? Ibland måste saker sorteras ut för att annat ska få plats. Fastan kan bli ett tillfälle att rensa i livet och tankarna, och jag är den första att erkänna att det behövs.

Eller som Halldorf skriver i inledningen av sin bok:

Fastan är inte en dyster tid, den är, som man sa förr, själarnas andliga vår.