garn

Barnvantar

Det första ordentliga stickprojekt jag slutförde var ett par vantar, och även om det inte händer alltför ofta tillhör vantar det roligaste att sticka. Relativt litet, ofta roliga mönster och väldigt användbart här i norr. Enda nackdelen är väl att man måste få till två stycken… Men är vantarna till ett barn går det av bara farten! I vintras hittade jag ett gratismönster på barnvantar som i ärlighetens namn är det enda jag testat, men nöjd blev jag ändå. Lätt att göra dem lite längre, smalare, lägga till mönster eller byta färg om garnförrådet sinar eller andan faller på.

De mest använda stickade jag i Magasin duetts Supersoft hållet dubbelt, dessa på bilden är restgarn av Drops Cotton Merino.

Augustialster

En titt in i backspegeln på vad mina händer var upptagna med i augusti:

Förr målade jag massor, och även om jag fortfarande älskar det tycker jag det är svårt att få till både tid och inspiration. Att jag ska måla är inga problem, frågan är istället vad jag ska måla. Men en barnfri kväll fick jag klyschigt nog för mig att måla av barnet jag saknade lite. Älskar hur tiden flyger förbi och man inte tänker på annat än det som ligger framför en. Dagen efter såg jag på den lilla träskivan och såg att det inte alls var så likt som jag trott (bilden till vänster). En kväll till och det såg betydligt mer ut som Esaias! Egentligen är det ju vanskligt att måla av personer som man träffar varje dag – fokus hamnar lätt på huruvida det blev likt eller ej. Men ibland är det värt den pressen.

img_2024   img_1854

Jag skojar inte när jag säger att typ alla jag känner har fått eller väntar barn i år. Babyboom i bekantskapskretsen! Och när det är ens närmsta vänner som får sina första barn är det såklart extra speciellt. Till lilla Miriam stickade jag en gul kofta (bästa färgen, bästa plagget) efter en bild på Pinterest. Tyckte så mycket om ärmarna!

img_1897

Lyckat misslyckande

  

Med inspiration från Malins tovade tofflor som jag verkligen gillar att låna när jag är hos henne bestämde jag mig för att göra ett eget par. Stickade, sydde ihop, och sen var det dags för tovning – och här nånstans tappade jag ovetandes kontrollen. Jag ville nämligen att tofflorna skulle vara ordentligt tovade, och efter att ha pratat med Malin som fick tvätta sina två gånger och läst kommentarerna på det här inlägget (på en fantastisk blogg för övrigt) tänkte jag att det var lika bra att köra på 90 grader direkt. Vilket på grund av tvättmaskinens förval höjdes till 95… Lite peppad väntan och därefter var det dags att öppna luckan och låta ens ansikte spegla den inre förvirringen över att tofflorna i storlek 38 inte gick att finna då de förvandlats till två minitofflor i storlek 25. Så sjukt små, så sjukt tovade! Och ja, faktiskt fina! 
  

Blir oerhört fascinerad av ullens egenskaper och hur vacker färgen och strukturen blev jämfört med hur det såg ut före tvätt, vilket ni ser här ovan. Samt den makalösa lyckträffen att de blev exakt min sons storlek. Om de blir för halkiga ska jag sula dem med skinn från en gammal skinnjacka, och om jag ska tova fler tofflor blir ursprungsstickningen meterlång – eller temperaturen något lägre.

  

Stora ord om en liten kofta

Det senaste året har utan tvekan varit mitt absolut sämsta. Min man har legat på sjukhus på grund av långdragna komplikationer efter en stamcellstransplantation förra hösten. Så. Fruktansvärt. Segt. Tålamodsprövande är en underdrift och även om livet fortsätter är det mycket som satts på paus. Aktiviteter jag inte längre orkar prioritera och ideal som får ge vika för mer energisparande lösningar. I en sån här livssituation blir det samtidigt tydligt vad som faktiskt ger energi, om något får ens inre att bubbla upp i nån slags pepp märks det väl.

Som när jag får göra något av garn. Att sticka är en viloplats och glädjekälla – stora ord men faktiskt helt sant. Att få skapa något med händerna har blivit min tillflykt under långa timmar på sjukhuset eller ensamma kvällar hemma. Jag får fokusera på något konkret, se hur något växer fram från nästan inget. Sen blir det ju förhoppningsvis något användbart av det och jag tänkte visa er min senaste kreation, faktiskt det första plagget jag stickat förutom vantar och mössor och sånt. En kofta till förtjusande lilla Esaias:

redDSC_1021 redDSC_1028

För intresserade är garnet Drops Cotton Merino och mönstret heter Vågspel (stl 2 år med lite extra längd till unge herr snabbväxande) – allt köpt från bästa Louise på Yllotyll i Uppsala.

redDSC_1068

/Elin (och Malin tog bilderna!)

Återbrukskudden

  

Kuddar är något jag tänkt på väldigt mycket de senaste åren. På riktigt alltså – de jag har i soffan har jag inte gillat, vill inte köpa nytt och har inget passande tyg att sy av. Längst ner på listan av verkliga problem, men lite bättre känns det allt när jag nu fått en lösning på kuddsituationen här hemma. På PMU, och säkert en hel del andra andrahandsbutiker, går det att köpa mattrasor som får det att klia i fingrarna. Sist kom jag över ett gigantiskt nystan i finaste senapsgult, som jag satte igång att sticka med på encentimentersstickor. 

  
Räta, hårda maskor rakt igenom, i samma bredd som innerkudden. 

  
Fördel grov stickning: barnet kan härja fritt, inget remsas upp (och skulle det mot förmodan hända går det supersnabbt att sticka ikapp).

  
En kväll satt Malin och jag på balkongen och stickade (true story) och vips var det dags att sy ihop sidorna. Jag valde att virka för att ingen nål funkade, och ni kan se hur varenda handmuskel jobbar.

  
Så var den klar!