Sportlov

En kompis ringde, han frågade om vi sportade. Mindre än en vanlig vecka svarade jag.

Men mycket tid utomhus har det blivit och vädervintern 2021 fortsätter starkt med många bollar i luften. Vi är inte frusna av oss men har frusit varje dag.

Sen är vi inne och ritar och ritar och ritar och ritar. Skriver och skriver och ritar lite till.

Jag har fått springa på skoterspår och det var hundra procent härligt. Räknas det som sport?

Jag älskar vänner som ser och bekräftar mitt barn. Mer specifikt älskar jag Malin.

På bokrean gick jag mellan hyllorna och scrollade samtidigt igenom Malinas bokkonto på instagram för att inte råka köpa något som hon inte tyckt om. Jag läser väl en procent av vad hon gör men smaken är lika. Samma grej med kokboken – Malin köpte en likadan förra veckan och sa att den innehåller ”grejer vi gillar”. Där är dock konsumtionsnivån mer jämlik.

Morgnarna har blivit speciella, de har börjat med stillhet, klarhet och idéer. Någon gång hög puls över en bortglömd födelsedag, men överlag stor tacksamhet. En ny dag och vi har allt vi behöver.

Pengar

Tre saker har präglat min syn på pengar mer än något annat;

Vännerna i Uppsala. Från nollsju och några år framåt delade jag vardagen med mitt älskade Uppsalagäng som hade och har stark kärna och öppna gränser. Förutom ovanligt roligt häng hade vi rättvisenätverk, temakvällar i kyrkan och diskussioner om livets alla frågor. Vi ville inte att våra liv skulle styras av andra värden av en jakt på mer pengar. Hur kan vi leva annorlunda? Pengar är bara siffror på internet, sa en kompis. Jag vill inte drömma kakeldrömmar, sa en annan. Jag köpte i princip aldrig nyproducerade kläder men däremot alltid ekologiskt och rättvisemärkt utan att jämföra priser – ”för det här priset är ju det rätta”. Det är lätt att vara idealistisk när alla lever på CSN och vuxenlivet just har påbörjats men de där åren och samtalen blev en viktig grund för hur jag ser på både livet och ekonomi. Under mer knapra år har tankarna på och vanan av en enkel livsstil hjälpt mig betydligt mer än försäkringar och sparande.

Vikten av givande. Kanske är det ett resultat av en uppväxt inom kyrkan eller ett internationellt intresse, men från första sommarjobbslön har givandet varit en del av min privatekonomi. Praktik påverkar tanke och jag tror det finns tusen poänger med att dela med sig. Dels för att pengarna kommer andra till del, men också för att den som ger får märka att det som blev kvar räckte och att det finns en befrielse i att inte hålla hårt i vartenda öre. Givandet kan variera i storlek men ska inte prutas bort. Sen har också jag många gånger hjälpts av andras pengar, så det är verkligen inte en enkelriktad väg.

Vetskapen om hur folk har det. Det globala perspektivet kan nog aldrig suddas ut från mitt medvetande. Det händer att folk frågar hur jag klarar mig ekonomiskt, med tanke på att jag är en deltidsarbetande ensamstående förälder, men svaret är alltid att det funkar bra. För det gör det. Det är liksom inpräntat i mig att jämförelsepunkten inte kan vara svensk medelklass, köksrenoveringar och utlandssemestrar. Och det är inte ett sätt att lura hjärnan, det bara är så att vi tillhör de rikaste på jorden.

Vreden

Ilskan bubblar inom mig
över dålig internetuppkoppling
en full parkering
sena ankomster
ett barn som inte kan somna
och att jag köpt en pryl precis innan nedsatt pris

Vreden brukade brinna inom mig
över orättvisa arbetsförhållanden
hemlöshet
segregation
oärlighet
och min egen egoism

Vi luras att tro att ilskan är problemet
när den kanske bara är felriktad

– Bli inte arg nu
som om arg var det värsta jag kunde vara
som om likgiltig inte var värre

– Lugna ner dig nu
som om lugn var det bästa jag kunde vara
som om lidelsefull inte var bättre

Dalar bedövas med offrade toppar
tills hela landskapet blir platt
ljummet och kontrastlöst
ett utsmetande filter över hela tillvaron

Känslokompassen visar fel
uttryck gör oss obekväma
till och med Gud överreagerar

För vi misstog vreden för vårdslöshet
känslobaserade beslut och elakhet
nyckfull, taskig och våldsam
När den istället var en brinnande eld
fart, energi, riktning och beslutsamhet
ett stadigt hjärta
Den som står upp och reagerar
Den som vågar skrika ut sin sorg, sin kärlek

Låt mig gå
Från låt gå-mentalitet till tydlighet
Ge mig tålamod för bakgrundsbrus
långa leveranstider och tekniska problem
Ge mig åter rättmätiga reaktioner
bestämda steg och klar röst
Ge mig helig brinnande vrede
– rätt riktad och skarp

Varma vantar

Ett par vantar har blivit klara! När jag i november märkte att det var hål i mina varmare stickade vantar satte jag igång med ett par nya. Första vanten gick snabbt – men någonstans vid tummen var jag tvungen att skifta fokus till julklapparna som skulle göras och göras om, och sen svävade fokuset iväg till okänd ort.

Lite sms:ande med Louise a k a stickmästaren fick mig att göra ett nytt ryck för ett par veckor sen. Sen var vi såhär irriterande nära mållinjen ett bra tag.

Vilken skräll då att jag fäste trådarna direkt!

Och la i blöt! Här kan ni läsa allt om varför nästan alla stickningar blir bättre av det och hur man går tillväga.

Mönstret är Selbuvotter från Clara stickar, ett toppenfint men enkelt diagram som passar bäst för den som stickat en del förut. Det krävs en del eget tänkande och t ex skulle jag ha gjort andra hoptagningar och centrerat mönstret på insidan av tummen om jag gjort det igen. Det blå garnet är från skelleftefår, färgat av en skelleftebo och det vita är nåt massproducerat ullgarn.

Det är så skönt att bli klar med något! Nästan så att jag hoppas på fler kalla dagar.

Sen kan man undra om det inte hade gått snabbare att bara laga tummen på de varma vantar jag redan hade? Men den frågan bordlägger vi till nästa sammanträde.

Rasismen

Det var en som ville att jag skulle skriva om rasism. Det har jag också velat, men vem är jag att skriva om en orättvisa som inte drabbar mig? Men – vem är jag att inte skriva om den orättvisa som drabbar så många av dem jag lever nära? Till exempel den som hälsar på sina kollegor på Coop men inte får något hej tillbaka, trots att de pratar massor på jobbet. Den vars yrkeskunskaper går förlorade för att de inte uttrycks på perfekt svenska. Den som butikspersonal tittar snett på och väktare följer efter. Den som alltid reagerar på barnbokskaraktärer som också har brun hud och mörkt hår, för de är sällsynta. Den som ständigt tas för lågutbildad trots masterexamen. Den som från ett barn får höra att brun är en sämre färg. Den vars födslovärkar inte tas på allvar och är en hårsmån från att föda hemma.

Som familj, vän och lärare till rasifierade går det inte att blunda för rasismen. Som vit tillåts jag vara mig själv; arg, ledsen, glad, intensiv, lugn, lat, pratglad eller tyst. Som svart måste du gå emot massvis av förutfattade meningar och tillskrivas egenskaper, till störst del negativt laddade, innan du ens har öppnat munnen. Vi bemöts och döms på olika grund. Det kan om man har tur bara handla om ett första intryck, men alltför ofta innebär det begränsad tillgång till arbetsmarknad, vård och demokratiska institutioner.

Vi är på stranden och jag kommer på mig själv att gå nära min son, som ett alibi. Jag vet att det är sjukt, men jag vet också att min son döms hårdare än andra högljutt lekande barn, som råkar vara blonda. På PMU ljuger jag, när han frågar om de stora bilderna på väggarna som hänger där för att väcka medlidande och köplust. Det där är en student, det där är en läkare, ljuger jag. Vi pratar mycket om fattigdom i vår familj men det ska inte stå likhetstecken mellan den och en viss hudfärg.

Jag tänker på oss som sett liknande bilder i ett helt liv. Att svarta ansikten visats för att be om pengar eller porträttera problem – och nu tror vi oss stå opåverkade? Klart alla är lika mycket värda! ropar vi gång på gång men ser ändå inte vilken skev verklighet vi matar oss själva och våra barn med i varje tv-program, film, musikstycke eller bok. Proportionerna är helt off och bildens makt är stor. Räcker det inte med lite välvilja för att skaka av oss glasögonen som gör skillnad på folk och folk? Bevisligen inte, eftersom berättelserna om orättvisan fortsätter att berättas.

Jag har vänner som inte blivit trodda av sjukvården. Hade min kompis fått hjälp innan cancern blivit så långt gången om hon varit vit? Det vet vi såklart inte, men mycket talar för att det hade varit annorlunda. Kan man skylla på språket när någon bara får jobb långt under sin utbildningsnivå och kapacitet, när språket i själva verket inte är något problem? Vi kan säga att rasismen inte drabbar oss men i själva verket är det en skevhet i hela samhället – som påverkar oss alla. En frihet på andras bekostnad är ingen sann frihet.

Stormar och målbilder

Det är helg, det är lov – det är väldigt ledigt. Den där vilsamma ledighetskänslan då det inte är bråttom med återhämtning och vila, vi kan göra lite vad vi vill, vi hinner. En promenad på två och en halv timme, varför inte.

Det är aprilväder trots mars; snö, sol, stilla och vind. Först går vi med ansiktena mot solen som riktiga svennar, sen måste vi gå baklänges för att inte blåsa bort (då övergår varför inte till varför). Jag läser en bok jag vill låta ta tid men samtidigt fortsätta läsa, jag läser att Gud står fast oberoende av våra känslostormar.

På biblioteket lämnar jag igen en trave böcker jag lånat om och lånat om och lånat om sen höstlovet. Vi värmer oss i foajén en stund, läser på väggen om ett liv präglat av gemenskap och mänsklig värdighet. Målbild.

Det är min dopdag och jag firar 33 år av Guds trofasthet i mitt liv. Min vän är min och jag är hans. Jag sitter i samma soffa som jag då låg i, vilar på samma grund som då även i evig bemärkelse. Ser med tacksamhet alla dessa händer, mina bröders och mina farföräldrars, tänk att få vara så omsluten. Också en målbild.

Två sidor av två stycken

Vi har sportlov nästa vecka så ikväll är det ingen läsläxa, jag förvånas över hur lättad jag blir. En grej mindre i listan över saker som ska göras under en dag. Det ska väckas, kläs, borstas, tvättas, lämnas, hämtas, uppmuntras, diskuteras, ätas, läsas, nattas – eller ses till att det görs. En läxa mindre, några extra andetag. Något varmare temperaturer gör att uteleken har fått en nystart och Esaias springer omkring med en klasskompis någonstans i närheten, jag får äta middag själv för första gången på väldigt länge. Också det en ovanlig känsla.

Tider av fysiska avstånd gör att vi två blir mer av en ö än vi vanligtvis är. Det ensamstående föräldraskapets sidor blir tydligare, det blir både svårare och närmare.

Det kan nämligen vara rätt jobbigt att vara singelmorsa. Allt ansvar ligger på mig och jag spelar alla roller. Det finns ingen att dela det med, varken svåra beslut eller roliga saker som sägs och händer (när de sägs och händer). I vanliga fall har vi vardag med fler, både den större familjen och våra nära vänner, och jag brukar ofta ha barnfria kvällar och helger. En avlastning i det praktiska, men framförallt en hjälp i form av insyn och input för oss båda. Som jag kan sakna det.

Men med det sagt; vi har det fantastiskt bra. Om jag ska vara med en enda person hela tiden är Esaias bäst. Han är rolig, smart, omtänksam och brister ut i sång och dans närsom. Vi är tighta. Jag vet inte hur vår relation hade sett ut om vi var fler än två i familjen, men jag vet skillnaden jämfört med hur det brukar vara. När det inte är pandemi är det väldigt ofta andra människor med i bilden och väldigt ofta är vi på väg någonstans. Han leker med barnen, jag pratar med de vuxna. Antagligen har vi även då relativt mycket tid bara vi två, jämfört med hur det blir i familjer på fler, men för oss är skillnaden markant. Det lyxiga och mysiga vi annars gör hemma hos andra gör vi nu hemma hos oss. Vi har roligare, skrattar mer, hinner prata om fler grejer. Jag hänger med i svängarna. Det här har varit ett bonusår på det viset att rörelsen ut och bort stannades av och han kom tillbaka in en stund.

Jag längtar verkligen efter nästa gång jag får en längre stund för mig själv, då utan att behöva titta på klockan och inse att jag borde gå ut i mörkret och leta efter en lekglad sjuåring. Men ändå. Jag har någon att hämta in.

Matinspo från en oinspirerad

Önskeinlägg: matinspo! Jag som aldrig vet vad vi ska äta förrän vi har ätit? Särskilt inte i den här udda vardagen då antalet måltider hemma ökat drastiskt. Men så går dagarna och på något vis somnar vi mätta varje kväll. Ibland äter vi amerikanskt eller norskt, det vill säga hamburgare eller fryspizza, ibland annat:

De dagar vi äter frukost hemma är det nästan alltid smoothie: banan, bär och havremjölk. Helst med blåbär, svarta vinbär och kanske lite spenat. Eller mango, havtorn, passionsfrukt och apelsinjuice. Det går snabbt och är väldigt gott!

Om jag inte har någon färdig soppa till min hemmajobbarlunch gör jag ofta något med grönkål och mathavre. Kvalificerar det ens som en maträtt eller är det bara lite hoprörda råvaror? En bra lunch är det i alla fall. Kombinationen varierar, men det kan vara:
Purjo eller gul lök
Vitlök
Svamp, aubergine eller zucchini
Hackad grönkål
Chiliflakes
Citronsaft
Lite creme fraiche
Salt och peppar
Mathavre eller matvete

Jag steker allt, kokar mathavre och blandar sen alltihop med lite creme fraiche om det finns hemma. Ibland gör jag samma men med ingefära, soja och mer chili, utan creme fraiche men kanske med lite cashewnötter på. Då behövs inte ens mathavren, det funkar som det är eller med typ bladspenat. OJ vilket uppstyrt recept va

För någon månad sen lagade jag pasta med tomatsås och burrata, rätten har återkommit några gånger sen dess och receptet kommer från Elsa Billgrens blogg. Och nu inser jag att allt jag testat därifrån varit väldigt bra; en sötpotatissoppa med tillbehör, en väldigt god daal och en helt fantastisk citronkaka (toppen till påsk!). Jag borde nog gå igenom alla hennes recept, för någon smakmässig koppling verkar absolut finnas.

Fil är också mat är antagligen den enda bloggmening jag fått citerad. Pga sanningshalten! Särskilt bra blir filen (eller yoghurten, ok) med en god granola till. Jag har utgått från det här receptet men tweakat det lite efter ett par år – och gör en större batch så det räcker längre än tre dagar.

3 dl helt bovete, blötlagt i kokat vatten minst 30 min
3 dl havregryn
2 dl solroskärnor
1 dl linfrön
1 dl pumpakärnor
1 dl sesamfrön
1 dl riven kokos
2 dl hackade mandlar
1 dl hackade nötter
2 msk kokosolja
2 msk honung
1 msk kanel
knappt 1 msk kardemumma (du kan ta mindre av kryddorna, jag gillar när det smakar mycket)
en nypa salt

Blanda och rosta i ugnen på 150 grader tills det ser bra ut, rör om några gånger. Varmare om du har bråttom. När det svalnat kan du blanda i russin eller annan torkad frukt.

Det var det! Och snart är det matdags igen.

Mitt i allt det här

Jag minns bilden tydligt; människor sittandes runt ett bord med tända ljus, tallrikar och glas, någons bibel uppslagen. Det var lätt att se att stunden av lovsång och bön föregåtts av mat eller fika, kanske hade alla inte ätit klart eller så fick disken vänta. Det är säkert fjorton år sedan jag såg bilden och anledningen till varför jag kommer ihåg den är för vad den väckte i mig: det där vill jag ha. Det vardagsnära och oförställda livet med Gud och utrymme för skönhet trots att omständigheterna inte är perfekta.

Det kan vara att tända ljus trots att det är stökigt. Göra det mysiga och roliga fastän tvättkorgen inte är tom. Be även när barnen springer omkring. Tacka även när det ser mörkt ut. Predika även när det inte dykt upp någon perfekt barnvaktslösning. Välja gemenskap med vänner även när tröttheten gjort sig påmind.

Jag ser hur kulturella mönster som ”det viktigaste först” och världsbilden med människan, inte Gud, i centrum har påverkat mig även på detta plan. Att det skulle vara viktigare att få saker gjorda, vara effektiv och tillrättalagd än att vara inkännande och relationell. Slutar vi be för att det enligt schemat är dags att äta eller äter vi när vi har bett klart? Jag har oftare ätit mat som kallnat i andra länder än Sverige.

Det perfekta tillfället dröjer. Ska jag vänta in bra humör, städat hem, mätta magar och ledig tid är det en stor risk att jag aldrig kommer få den där tiden i bön eller möjligheten att bjuda hem nya vänner. Jag blir tydligen aldrig helt klar eller helt redo, så vad skulle hända om jag gör det jag längtar efter ändå? Tänk om Gud är helt klar och helt redo även när jag inte är det.

Vi är inga öar när det kommer till prioriteringar och handlingsmönster, vi påverkas av långt mycket mer än vår egen vilja. Att då be även när det inte känns som att jag hinner eller ge pengar till någon innan jag betalat mina räkningar kan bli en form av motkultur. Men framförallt är det en profetisk handling som talar ett tydligt språk; mitt i allt det här finns Gud. Gud med oss, mitt i vardagen. Han sitter inte och väntar på att vi ska bli klara med disken, barnuppfostran eller oss själva, vi får komma som vi är, mitt i det som är. Det perfekta tillfället kanske dröjer ytterligare några år, men nu är gott nog.

Fördel deltid

Efter tre mastiga jobbdagar tog jag helg – som jag gör ovanligt tidigt varannan vecka. Timingen kunde inte ha varit bättre för igår slog vädret om och bjöd på vårvinter med plusgrader och sol.

Ellen hörde av sig och vi hade nästan svårt att tro att det faktiskt gick, att vi kunde ses. Vad glada ni blev av att se varandra, sa en äldre äldre man som gick förbi. JA SÅKLART

Hela vägen hem från vår soliga och roliga promenad var jag väldigt målmedveten; nu ska det städas! Rådas bot på ”var sak på fel plats”-principen som tycks råda i vårt hem. Men vad gjorde jag istället? Ritade. Vet inte om jag är väldigt bra eller väldigt dålig på att prioritera.

Centralasiatiska berg i oljepastell – med en låt i huvudet hela tiden. Sing, sing, oh barren land, water is coming for the thirsty.

Esaias ritade också, digitalt med ritplattan Malin gav mig i födelsedagspresent. Han hade förlagan under så jag gissar att det här är hans generations svar på att kalkera – men ändå! Jag blir så imponerad! Givetvis finns det också lite mattegrejer på sidan.

Nu har jag redan jobbet jag drömt om, men ibland kan jag fundera hur det vore att arbeta i en butik, att ständigt möta nya människor, vara trevlig och försöka hjälpa dem hitta det de vill ha. Att träffa en sån person kan verkligen få mig på gott humör, och det hände i förmiddags. Vips hade jag köpt ett par skridskor också.

Dagen känns redan väldigt lång, kanske är det kontrasten till det färska minnet av decembermörkret som gör det så påtagligt. Jag sprang långt och länge bara för att maxa utetiden. En kvinna stod lutad mot promenadstavarna, en man satt på sin rullator, ansiktena snett uppåt mot solen. Asfalten behagade dyka upp.

Jag var bara så lycklig? Sprang och log nästan hela tiden, ni kan lita på att jag hälsade på varenda människa jag mötte. Hej hej, hej hej. Med dessa två dagar i ryggen är jag mer än redo för nästa del, den officiella helgen. Hoppas ni alla får en trevlig en!