En av alla

En av alla renar som bromsar min framfart inåt landet.

En av alla bilder i mitt flöde, värd att skärmdumpas.

En av alla snöhögar som skänker oss glädje.

Och ett av alla bibelställen som talar liv.

Det känns som att längta

Jag vaknar, hör en bil starta, det känns som Etiopien. Känslan av att livet ständigt pågår utanför, att allting alltid hörs. Någon annans gråt, några andras bråk, någons bön och väg till jobbet. Jag mår illa och det känns som Etiopien, månaderna av graviditetsillamående utan tillgång till maten jag ville ha, lukterna jag längtade efter. Beställde päronsaft från Sverige och fryste in för att sedan upptäcka att Piggelin inte alls hade päronsmak. Det hjälpte gott ändå. Det snöar mängder och det känns som att längta till Etiopien, det här har alltid varit tiden när vi har åkt. Hade vi hållit fast vid vartannat år hade det varit dags för fjärde resan nu, då hade jag haft packningslistor på hjärnan, föreställt mig återseenden och drömt addisdrömmar. Minnen som hålls vid liv av repetition slumrar lite, men inte mer än en startande bil krävs för att minnena ska bli klarvakna. 

Vintervecka

Förra veckan var så mycket vinter det kan bli; snö och kyla, knallblå himmel och norrsken om vartannat. Norrbottningar börjar prata drömskt om vårvintern, renarna hänger vid vägkanten.

Det blev slut på restriktionerna, jag tänkte tillbaka på allt som inte kunnat hända och allt som ändå hänt. All tid jag har fått med min son, hur samtalen lättare kommer in på livet och döden, hur tydligt det har blivit vad som är viktigt. 2020 och 2021 var två av mitt livs bästa år, pandemin till trots.

Vad jag la min tid på förändrades drastiskt då, har på sätt och vis ändrats tillbaka nu. Försöker få in årstidstänket; det är inte tid för allt, alltid. Visst var det härligt att sitta och rita en hel dag, men jag umgås hellre med vänner. Vilken frihet att kunna ha tillgång till hela paletten.

Lördag

Vi är hemma. Spelar spel, äter mat, tittar i album och minns hur det var för tre och fem år sedan. Vi ritar, pastellkritorna får ta plats igen, fotbollen skjuts hårt in i ytterdörren. Jag går ut med soporna och märker att det inte är helt mörkt klockan fyra fastän det är mulet. Yebbas John Mayer-cover slås på igen; worry, why should I care? Vi sjunger våra egna låtar, lär oss Jönssonligan på piano. Lär oss flaggor, diskar och ringer mormor. Sover en stund, läser en stund. Hemma, vilken bra plats att vara på.

Härliga helg

Vad det är härligt att vara ledig – trots att jag bara hunnit jobba två dagar det här året. Det är ändå något helt annat att vara hemma på grund av ledighet istället för sjukdom, kanske just för att man inte bara måste vara hemma.

Ingen vit, orörd snö så långt ögat kan nå, däremot en gigantisk hög med många spår av lek precis bakom vårt hus. ”Den där grenen gick av när jag skulle leka Tarzan”. Har någon läst barnboken Gropen? En fantastisk historia om barns leklust och självbevarelsedrift och vuxnas stundtals orimliga begränsningar av detta. Min egen attityd till lek har säkert spår av att jag inte alltid orkat bry mig om varje potentiell fara – lek och var nöjd, typ – men jag är också övertygad om att barn som får klättra och springa mår bättre och dessutom lär känna sin kropp och vad den klarar av. Om jag ideligen hejar på eller stoppar berövar jag ju barnet den möjligheten.

Dumma människors andra avsnitt om vänskap om möjligt var ännu bättre än det första och bekräftade min upplevelse i helgen, nämligen att det är ljuvligt att träffa samma vän tre dagar i rad, att ge varandra mycket tid och bara vara tillsammans. Vänskap är värt att lägga tid på! En annan värd grej är att gå på gudstjänst, påminnas om att Gud är god, anden leder och att vi får hjälpa varandra att se det. Med den vetskapen är vi redo för vecka fyra.

Sett och hört

Podden Dumma människor kommer ofta med intressanta infallsvinklar på vardagliga saker och det här avsnittet om vänskap var väldigt mysigt och upplysande. Kanske för att jag värderar mina kompisrelationer väldigt högt och höll med om allt? Det finns även en del två som jag hoppas lyssna på snart.

När det kommer till musik har jag lyssnat på detta album några varv – bra fredagsstämning!

Tredje säsongen av Hjälp, vi har köpt en bondgård! är i gång och det är snällt, somrigt och peppigt. När går förresten preskriptionstiden för På spåret ut? Ska inte spoila men var i alla fall lycklig över återseendet av Afrikas pärla som vi fick ta oss till förra veckan.

Jag har inte varit där på fjorton år men ändå kändes allt som ett enda just det; trafiken, rolex, flygplatsen där min vän väntade på mig. Har jag berättat om hönan jag fick förresten? Min kompis mamma reste i flera timmar i buss för att ge mig en höna som tack för att jag hälsat på dem veckan innan, men när hon var framme i huvudstaden hade mobilen laddats ur och hennes dotter var på jobbet, så hon gav hönstackarn till någon annan och åkte hem. Några dagar senare gjorde hon om proceduren och satte sig på ny buss med ny höna, den här gången gick kommunikationen bättre och fågeln gavs till mig i en svart plastpåse. Den bodde i ett förråd tills vi åt upp den.

Till sist 96 sekunder av fint och lugnt. Precis så som jag önskar att din helg blir – med eller utan hönor

Ljuset

Spotify slumpar fram en låt som får mig att minnas juni, jag blir glad av minnet. Det är betydligt ljusare, solen syns inte till men i förrgår lyste den in i lägenheten och jag ritade skuggans konturer på ett stort papper som för att befästa ljusets återkomst. Jag får Selma Lagerlöfs Kristuslegender från en vän på posten, läser första kapitlet direkt och känner hur själen får luft.

Jag jobbar första dagen på nästan en månad – glädjen vid återseenden och lättnaden när andras berättelser får ta plats i mina tankar. Vi pratar om det nya året och nyårslöften och jag lär mig att man i vissa länder fokuserar mer på andra än sig själv i sina ord om och förhoppningar inför det kommande året. Du kommer att gifta dig, du kommer få studera, du får ett fantastiskt år. Ännu en påminnelse om individualismens trånga box och att det finns andra sätt att tänka.

Så tänker jag på psalm 36, om tillflykt, ljus och att få törsten stillad. Om min egen glädjes ström sinar gör aldrig Guds det.

Din nåd är dyrbar, o Gud,
i dina vingars skugga finner människor tillflykt.
De får njuta överflödet i ditt hus,
i din glädjes strömmar stillas deras törst.
Ty hos dig är livets källa,
i ditt ljus ser vi ljus.

Vi äter en tidig middag, pratar om dagen och råttor i skogen. Esaias får Ibrahimovic i FIFA och vardagslugnet gör sig påmint. Vad bra vi har det – och vad skönt att livet inte bara handlar om det.

Pirr i magen, del 2

För prick tre år sedan hade jag tydligen pirr i magen. Så även den här veckan, av andra anledningar:

Att vara uppe länge – det kan inte hjälpas. När pojken sover, allt är tyst och jag gör precis vad jag vill.

Barnets teckningar! Och när jag får en av teckningarna med kärleksbetygelser på

Bibelläsningen, den är inget jag vill vara utan. Vi är inne i Hesekiel och jag blir så tagen. Och den dagliga läsningen i Psaltaren är verkligen dagligt bröd:

Födelsedagsblommorna, det är skönt att vara så simpel att rosor, tulpaner och ranunkler kan göra mig lycklig.

Januarisolen

Han jag är kär i

Att jag kan känna smak igen!

En dikt på instagram som gick rakt in:

Bilder på en bloggares pool. Ja, tydligen

Brev på posten

Och att få känna sig omsluten av omsorg. Samma visa som 14 januari 2019: att Gud finns och vill ha med mig att göra

Känner du samma?

Jag tror att det finns saker som är bra att hålla för sig själv. Stora beslut kan nästan besudlas om en massa andra ska spåna fritt, tänka högt och säga vad de tycker. Omvälvande känslor av kärlek och sorg kan behöva ha sitt eget space inombords en tid. Och när det handlar om andra människor blir ett delande lätt till skvaller. Men med det sagt finns det en hel del som blir bättre och lättare av att prata om det.

Häromdagen blev detta väldigt tydligt. Jag kände mig ensam och vilse i mina känslor men behövde bara yppa ett ord till en vän så krokade hon tag och berättade hur hon kände igen sig. Sen pratade jag med en annan och en tredje – samma sak där. Någon ursäktade hur hon började prata om sitt eget när det i själva verket var balsam för min själ. Har du känt samma sak? Bara att få berätta hur något känns kan vara förlösande nog – att dessutom få höra att man inte är ensam, att någon har gått före, kan vara en fantastisk befrielse. Nycklar till att hantera livet är till för att delas.