Måttlös långhelg

Ännu en lång och härlig helg, häggen doftade och regnade. Examenskalas i trädgård och rensande i gömmorna, allt rymdes (både i helgen och gömmorna, tydligen).

Tallskog när den är som bäst: gammal och ny, stabil och spirande på samma gång. Målbild.

Tallar återfanns också på köksbordet, förlagan var passande nog ett vykort från @tre_tallar.

Jag åt mest mat andra lagat, men det här blev gott: gnocchi och sparris stekt i smör, riven parmesan, lite pressad citron, salt och peppar och rädisor till. Råvaror eller maträtt, man vet aldrig riktigt.

Köpte blommor, kunde inte låta bli att klappa på hortensian.

Kunde inte heller låta bli att köpa hutlöst dyr sockervadd till fotbollskillen. Jag skyller på juni, måttlöshetens underbara månad.

Gästfriheten

Mitt hår är rakare än vanligt och en elev konstaterar att hon tycker bättre om när det är lockigt. Bra, då vet jag det till imorgon, sa jag. Njuter av att få en daglig dos av annat än svenskt. Har ni hängt med i swedengate? En skärmdump om hur man i Sverige kan behöva vänta på sin kompis rum medan kompisen ifråga äter sin middag har fått debatten kring svenskars gästfrihet (eller bristen därpå) att explodera.

Vissa dementerar, andra bekräftar och experter uttalar sig. De flesta av oss har nog blivit bjudna på mat betydligt fler gånger än vi har fått sitta hungriga i ett annat rum. Jag tänker mer på hur samspelet fungerar i övrigt; jag betalar min egen biljett, vi delar på notan, skjutsar du så swishar jag. Det krävs en by för att uppfostra ett barn men den byn bor inte vi i. Här ansvarar vi för vårt eget. För att inte tala om knytis-fenomenet, hur vanligt är det globalt sett? Att bli bjuden på fest och ombes ta med sitt eget kött eller betala kuvertavgift till bröllop? Och nu talar jag inte om frivilliga bröllopsgåvor eller mat och dryck som tas med till fester, det tror jag är hyfsat allmängiltigt, utan om det på förhand bestämda och uttalade. Jag ansvarar för mig själv, om vi ska samarbeta eller dela med oss ska det vara planerat och inte vara något vi tar för givet.

Svenskar har alltid med sig bananer, sa en etiopisk vän inför en lång bussresa. Förberedda svenskar med packad matsäck jämte afrikanska vänner som på sin höjd hade ett tuggummi. Vår kollektiva rädsla för blodsockerfall späs kanske på av erfarenheten av att min mathållning är mitt ansvar, jag måste se till att jag har något att äta. I vissa av de senaste dagarnas analyser har Sveriges fattiga historia nämnts, att vi har haft begränsade matförråd och därför tvingats hålla på resurserna. Men är det inte lite märkligt att fattigdom i övriga delar av världen fått en motsatt effekt; vi måste hjälpas åt. Och även om man inte har råd är det en olidlig skam att låta gäster gå hungriga hem. Ät mer! Ät det bästa vi har!

Måndag i mitten av maj

Tidig morgonsol

Spår från tvååringen som var här igår

En hall utan vinterkläder

En sommarklädd kollega

Alla kollegor faktiskt

Klädbytardagar på jobbet

”Elin, jag älskar dig och kommer att sakna dig”

Vårvind och vårregn

Löften om äpplen och pioner

Ukrainas eurovisionbidrag på repeat så fort åttaåringen får bestämma

En cykel utan punktering

Pannkaka på en måndag, min barndom i repris

Esaias cyklar till en kompis som en minut senare ringer på vår dörr

Och det är ljust hela tiden

Tänk att han finns

Det är en fredagskväll i maj, våra ben är behagligt trötta av spring och cykel, solen lyser på björkarnas nya löv. Våren kommer snabbt i Norrbotten och det är lätt att förundras över allt som bara plötsligt finns där med fullkomlig självklarhet. Den känslan har faktiskt präglat hela det senaste året, sedan Daniel kom in i mitt liv och överträffade alla tänkbara förväntningar.

Tänk att han finns.

Det är lätt att skriva om något man sett på sin promenad eller till och med livets tunga aspekter – men hur skriver jag om det ofattbart stora i att träffa någon som jag vill leva resten av mitt liv med, och att han kan tänka sig ett liv med mig? Orden sviker mig men inte minnet; jag vet hur maj var förra året. Jag var bubbligt lycklig, trivdes med min vardag och njöt av våren. Som av en händelse dök Daniel upp och allt förändrades. Inte från dåligt till bra, utan på det viset som det blir när ens människa ger sig tillkänna; var har du varit hela mitt liv? Klart du ska vara här. Klart jag ska vara din. Att bli totalt fångad av en person och samtidigt golvad av Guds överflödande godhet.

Jag minns augusti, november, februari och april. Hur våren fortsatte. Och nu är maj här och matchar sinnesstämningen igen.

Det är för bra för att vara sant. Men det är sant.

Dymmelonsdag

Dymmelonsdag och påsken närmar sig. Tänk att jag vet hur det slutar, ändå lever jag alltför ofta som om jag inte visste.

Snöhögarna är fortfarande massiva men cykelvägarna har tinat fram och vi cyklar och springer runt i alla kvarter. Esaias lägger märke till en halo och jag lägger märke till hur glada de flesta blir när han säger hej, ett tvååringsbeteende som förhoppningsvis aldrig försvinner. Vi äter quesadillas med guacamole (”i Mexiko har man väl inte crème fraîche i?”) och njuter i fulla drag. Att vara hemma är också njutbart, det är vårt första lov hemma det här läsåret.

Påskveckan känns i kroppen. Förvisso känns det mesta i min kropp, men påsken är speciell med fastans väntan och förberedelse och därefter världsomvälvande händelser flera dagar i rad. Upprepning kan göra en blasé – jag kan det här, jag har hört det förut – men här är handlar det snarare om ett idogt droppande över min och världens torra jord. Vi har hört det förut men måste bara få höra det igen. Ta oss med.

Fredag

Snöstormen är i antågande, våren likaså. På P1 pratar en hemskickad diplomat om hur det var lite besvärligt att komma hem till Sverige; ”Jag hade ingen bostad så jag fick bo i sommarstugan”. Då hade du ju en bostad? Esaias dansar bra på riktigt men jag vill inte störa med mammakomplimanger. Jag funderar på vad vi ska äta idag, denna störiga fråga som ändå fylls med tacksamhet; det finns mat, vi får välja. Fredagen fortsätter.

Ge bra

Kriget i Ukraina får många av oss att vilja hjälpa till, ge av vårt överflöd och förhoppningsvis lindra nöden lite. Efter mina år i biståndsbranschen vet jag vilken otroligt skillnad det är mellan bra respektive dåligt givande – och vi vill väl inget hellre än att hjälpen faktiskt ska hjälpa? Det här brukar jag tänka på:

Ge till etablerade organisationer
Jag kanske hör om en kompis grannes moster som ska åka till Ukraina (eller annat land) och samlar in pengar. Det rycker i plånboken för det låter så bra; inga mellanhänder, inga administrationskostnader. Nej, men heller ingen kontroll eller uppföljning. Stora, etablerade organisationer (med 90-konton) kontrolleras, vi kan veta att pengarna kommer fram och gör nytta. Dessutom har de den erfarenhet som krävs i kaotiska situationer; de bygger inte sitt handlande på känslor och kan agera mer rättvist och långsiktigt. En stor organisation kan dessutom koordinera insatserna på ett helt annat sätt än de privata initiativen.

Ge pengar, inte prylar
Det är lockande att tömma garderoben, göra en vårrensning och samtidigt ge till något bra, men många har vittnat om kaosartade klädhögar vid Ukrainas gränser. Prylar är nämligen väldigt svåra att administrera och fördela. Pengar kan användas till allt möjligt – det som faktiskt behövs – medan ett par jeans i storlek 40 bara kan vara jeans i storlek 40. Läs gärna vad Röda korset skriver om varför det är bättre att ge begagnade kläder till second hand än att skicka till Ukraina (eller något annat land för den delen).

Ge!
Oavsett världsläge tror jag hundra procent på givande. För världens skull, men också för givarens då det händer något med oss när vi delar med oss av vad vi har. Vi kan be och vi kan ge. Små men stora motståndshandlingar.


Fjällen

Fjäll är lika svåra att fånga på bild som norrsken och månen, i verkligheten är det jag som blir fångad. Våg på våg av böljande berg, att känna sig omsluten av höjder i alla väderstreck. Jag fick komma till Hemavan varje vinter under min uppväxt, jag minns varje skogsdunge och smaken av dextrosol i liften.

Nu är det jag som är föräldern, glömmer barnets underställ och mina egna stavar, har en del att lära. Men jag gillar att vara vuxen, det innebär mer ansvar men också mer vett att uppskatta vad jag ser. Jag sprang på skoterspåren ett par kvällar och fick en god anledning att stanna.

När morgondimman lättade lämnade fjällbjörkarna med frost på varje gren. Påskväder fastän det var sportlov och mitt barn, sin ålder till trots, påminde oss i gondolen upp; nu ska vi njuta!

Krig och fasta

Min telefon påminde mig om en bild som tydligen tagits för prick tio år sedan, jag kunde knappt tro att det bara gått tio år. Då var min familj på besök i Addis och allt som har hänt sedan dess känns som ett helt liv. Sen skulle jag skicka ett sms till två kompisar och såg att sist just denna konstellation skrivit var i slutet av december 2019. Hoppas 2020 innehåller mycket häng med er, skrev jag. Är det bara två år sedan?

Vi är inne på tredje månaden, året känns redan långt. Det blev krig. Igen, men närmare än förut. Parallellt med ljusa eftermiddagar, glädjefyllda framtidsplaner och engagerat mellosnack pågår andra delar av verkligheten. Jag vet inte mer än någon annan – det är väl inte analyser av världsläget som får er att klicka in här – men jag vet att jag ser en ökad skörhet. I onsdags inleddes fastan inför påsk och som vanligt vet kyrkoåret bäst vad som behövs. Vi gick till kyrkan, psaltarpsalmen lästes: Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. Ja, du är min klippa och min borg. Det är som det alltid är, det finns ingen annan klippa, men ibland är den vetskapen tydligare än annars.