Söndag till söndag

Dagarna och veckorna flyter in i varandra men jag vet att det var söndag när vi plockade hjortron och söndag när vi igår kom hem från läger. Däremellan rymdes allt jag kunnat önska mig av en vecka i juli.

Vissa gåvor bara kommer i vår väg och allt vi behöver göra är att ta emot.

Som Malin, tänk att hon finns!

Och tänk att min son får ha vänner som han redan känt i flera år.

Vi var på familjeKRIK där dagarna var fulla av allt från vandring och fotboll till bön och viktiga samtal – det finns mycket som kan vara roligt men det är något särskilt med läger som påminner en om hur man vill leva och hur det mesta går lättare när man får ta rygg på varandra.

Allt detta med norrbottenssommaren som kuliss. Och vi får bara ta emot!

Kollagecafé

I onsdags var det min tur att ansvara för Storstrands kreativa café där vi fikade och gjorde kollage. Jag hade med mig ett gäng gamla böcker, väggalmanackor och tidningar som vi bläddrade i och snart hade nya idéer fötts. Tiden försvann, glassen var god och alla gjorde helt underbara grejer! Det tacksamma med kollage är att det inte går att göra fel, man tillåts testa sig fram och det gjorde alla med den äran.

Jag inspirerades att göra som de andra och använda ord – i gamla tidningar råder det ingen brist på slagkraftiga rubriker och roliga formuleringar som tydligen också kan beskriva livet med Gud.

Fullkomligt ljuvligt att sitta i en sval källare med härliga människor, totalt fokuserade på det händerna pysslar med.

Här och nu och evigheten

Kvällsljuset i dikeskanten är en av alla saker som inte låter sig fångas på bild. Liksom färgen på vattnet när vi tar vårat midnattsdopp, störtskuren på förmiddagen, gemenskapen med vänner, oväntade återseenden och glädjen i barnens ögon precis när de kommit ovanför vattenytan. Telefonen får ligga och jag släpper tanken på att föreviga – paradoxalt nog är det då det eviga gör sig påmint. Här och nu och evigheten ligger väldigt nära varandra.

Rikedomen

För första gången på mycket länge åkte vi mer än en timme hemifrån. Vi somnade på ett tåg och vaknade upp till en dröm som tydligen var verklig; djupt efterlängtade vänner, gemenskap utan startsträcka, sommaridyll, fantastisk mat och bubblande kärlek och glädje åt alla håll. Det känns fortfarande overkligt att det hände, att det kunde hända.

I november skrev jag om dem, mitt folk, och även om de varit känslomässigt nära den senaste tiden är det svårt att slå tredimensionella ansikten och riktig ögonkontakt. Dessutom är jag nu mer övertygad än någonsin om att jag har världens bästa vänner. Och ja, jag vet precis hur lyckligt lottad jag är.

Det är speciellt att återses och försöken att sammanfatta det senaste året gör att vi ser mönster och händelser i ett nytt ljus. Vilken skatt att få dela allt fint och svårt med någon som bryr sig och verkligen vill lyssna, och sen skratta tills magen och kinderna värker.

Nu hoppas vi bara att det inte dröjer lika länge till nästa gång. Men om det ändå skulle bli så vet vi med säkerhet; det vi har är värt att vänta på.

Ledigt

Sommarlovet kom snabbt, vi hann knappt med, och nu känns det enligt vissa som att vi har varit lediga i en månad. Barn kan vara förebilder i mycket, även i detta. Det räknas varken veckor eller dagar, planerna är roliga att tänka på men inkräktar aldrig på det som nu händer. Vi badar, ibland med kläderna på, träffar vänner, gör högar av såpbubblor och har det riktigt bra.

Redan första semesterdagen kom jag på mig själv med att spänna bågen för hårt och när jag dagen efter berättade det för mina vänner sa en: du tänker alltså att du ska prestera semester? Som jag är tacksam för personer som säger som det är och genomskådar mina beteenden. Poängen med semester är ju den motsatta, här ska både ribban och pulsen sänkas.

Juni fortsätter och kvällarna är fortsatt vackra – det är nästan svårt att ta in. Att vi får leva i det här? Och inte behöver vi stiga upp innan klockan sex imorgon heller.

Den ljusaste natten

Det var årets ljusaste natt, himlen var ljus, fåglarna sjöng och jag påmindes om de sista raderna ur Karin Boyes Nu är den väldiga väntans tid;

Nu hukar sig skapelsen till längtans språng —
innan besvikelsen sker,
då skogen är så grön som möjligt
och världen är så färdig som möjligt
och träden och människorna mumlar som i sömnen:
”Vi ville mer.”

Veckor av vibrerande växtkraft och allt ljusare nätter når till slut sin kulmen. Det är underbart, fantastiskt och storslaget, men bara till en viss gräns. Jag önskar att stegringen kunde fortsätta, eller åtminstone att jag kunde dröja kvar i peaken. Om vintersolståndet vittnar om vändningen från mörker till ljus påminner sommarsolståndet om förgängligheten. Men också om fortsättningen.

Vi ville mer – och lovas mer. Det finns ett löfte om en evighet där ingen natt ska finnas mer. Årets ljusaste natt är nu förbi, men livets ljusaste natt ligger fortfarande framför.

Det andra planterat

Jag lever i spåren av andra; njuter av blommorna i mina vänners trädgård, blommor som fanns där redan innan de kom dit. Mitt liv fylls av det som andra bett till Gud om, jag får ta emot och bedjarna lämnas inte oberörda. ”Det är bara att komma, ni behöver inte ta med någonting”, får jag höra och människor jag älskar skapar tid och utrymme för oss. Ibland måste vi gå genom snår, ibland får vi gå på upptrampade stigar.

The story I’ll tell

Förra sommaren släppte Maverick City Music en låt vars text jag direkt kände igen mig i – inte som i att jag på något plan kunde relatera, utan att mitt liv beskrevs. Hur det har varit mörkt, trångt, grumlig syn och hopplöshet. Hur det samtidigt funnits en visshet om att det inte är förgäves, att jag mitt i allt bara ser en liten del men att jag en dag ska få se hela bilden. En dag ska jag få berätta hur Gud har burit mig igenom, hur Gud har försett, hur Gud varit trofast. Min Gud misslyckades inte.

Det händer ju att jag tipsar om musik, men det här är något annat. Det här är allt jag vill säga:

Jag har tid för dig

Jag har inte bråttom
Jag har tid för dig
Jag måste inte skynda vidare
Du betyder mer för mig
Stressa inte iväg
Tala till punkt och fortsätt tala
Vi lämnar inget osagt
Fortsätt, du får gärna förklara
Berätta mer
Jag vill gärna höra
Berätta allt
Jag är idel öra
När du vill är jag redo
När du pratar vill jag lyssna
Jag ska ingenstans
Jag finns kvar när du tystnat

Ansiktena

Malina har skrivit en text om skönhetsingrepp i Dagen och jag fick förmånen att illustrera. Malina skriver som alltid tydligt och bra om viktiga och lite snåriga frågor. Är det okej att känna något annat än acceptans inför sitt eget åldrande och andras kemikaliefyllda ansikten? Mina vänner ser inte längre ut som när jag lärde känna dem och jag älskar det, helt ärligt har varenda en blivit vackrare. Samtidigt finns det en annan rörelse, mot det utslätade och injicerade, och även om jag inte tycker det är särskilt skönt för ögat har det säkerligen påverkat hur jag bemöter den ständiga förändringen i mitt eget ansikte. Jag tänker på ungdomsideal som lever vidare fastän ingen egentligen vill tillbaka, och de kulturella mönster som lägger så stor vikt vid utseende och presentation. Vad tänker ni andra som läst reportaget?