Tänk att han finns

Det är en fredagskväll i maj, våra ben är behagligt trötta av spring och cykel, solen lyser på björkarnas nya löv. Våren kommer snabbt i Norrbotten och det är lätt att förundras över allt som bara plötsligt finns där med fullkomlig självklarhet. Den känslan har faktiskt präglat hela det senaste året, sedan Daniel kom in i mitt liv och överträffade alla tänkbara förväntningar.

Tänk att han finns.

Det är lätt att skriva om något man sett på sin promenad eller till och med livets tunga aspekter – men hur skriver jag om det ofattbart stora i att träffa någon som jag vill leva resten av mitt liv med, och att han kan tänka sig ett liv med mig? Orden sviker mig men inte minnet; jag vet hur maj var förra året. Jag var bubbligt lycklig, trivdes med min vardag och njöt av våren. Som av en händelse dök Daniel upp och allt förändrades. Inte från dåligt till bra, utan på det viset som det blir när ens människa ger sig tillkänna; var har du varit hela mitt liv? Klart du ska vara här. Klart jag ska vara din. Att bli totalt fångad av en person och samtidigt golvad av Guds överflödande godhet.

Jag minns augusti, november, februari och april. Hur våren fortsatte. Och nu är maj här och matchar sinnesstämningen igen.

Det är för bra för att vara sant. Men det är sant.

Dymmelonsdag

Dymmelonsdag och påsken närmar sig. Tänk att jag vet hur det slutar, ändå lever jag alltför ofta som om jag inte visste.

Snöhögarna är fortfarande massiva men cykelvägarna har tinat fram och vi cyklar och springer runt i alla kvarter. Esaias lägger märke till en halo och jag lägger märke till hur glada de flesta blir när han säger hej, ett tvååringsbeteende som förhoppningsvis aldrig försvinner. Vi äter quesadillas med guacamole (”i Mexiko har man väl inte crème fraîche i?”) och njuter i fulla drag. Att vara hemma är också njutbart, det är vårt första lov hemma det här läsåret.

Påskveckan känns i kroppen. Förvisso känns det mesta i min kropp, men påsken är speciell med fastans väntan och förberedelse och därefter världsomvälvande händelser flera dagar i rad. Upprepning kan göra en blasé – jag kan det här, jag har hört det förut – men här är handlar det snarare om ett idogt droppande över min och världens torra jord. Vi har hört det förut men måste bara få höra det igen. Ta oss med.

Fredag

Snöstormen är i antågande, våren likaså. På P1 pratar en hemskickad diplomat om hur det var lite besvärligt att komma hem till Sverige; ”Jag hade ingen bostad så jag fick bo i sommarstugan”. Då hade du ju en bostad? Esaias dansar bra på riktigt men jag vill inte störa med mammakomplimanger. Jag funderar på vad vi ska äta idag, denna störiga fråga som ändå fylls med tacksamhet; det finns mat, vi får välja. Fredagen fortsätter.

Ge bra

Kriget i Ukraina får många av oss att vilja hjälpa till, ge av vårt överflöd och förhoppningsvis lindra nöden lite. Efter mina år i biståndsbranschen vet jag vilken otroligt skillnad det är mellan bra respektive dåligt givande – och vi vill väl inget hellre än att hjälpen faktiskt ska hjälpa? Det här brukar jag tänka på:

Ge till etablerade organisationer
Jag kanske hör om en kompis grannes moster som ska åka till Ukraina (eller annat land) och samlar in pengar. Det rycker i plånboken för det låter så bra; inga mellanhänder, inga administrationskostnader. Nej, men heller ingen kontroll eller uppföljning. Stora, etablerade organisationer (med 90-konton) kontrolleras, vi kan veta att pengarna kommer fram och gör nytta. Dessutom har de den erfarenhet som krävs i kaotiska situationer; de bygger inte sitt handlande på känslor och kan agera mer rättvist och långsiktigt. En stor organisation kan dessutom koordinera insatserna på ett helt annat sätt än de privata initiativen.

Ge pengar, inte prylar
Det är lockande att tömma garderoben, göra en vårrensning och samtidigt ge till något bra, men många har vittnat om kaosartade klädhögar vid Ukrainas gränser. Prylar är nämligen väldigt svåra att administrera och fördela. Pengar kan användas till allt möjligt – det som faktiskt behövs – medan ett par jeans i storlek 40 bara kan vara jeans i storlek 40. Läs gärna vad Röda korset skriver om varför det är bättre att ge begagnade kläder till second hand än att skicka till Ukraina (eller något annat land för den delen).

Ge!
Oavsett världsläge tror jag hundra procent på givande. För världens skull, men också för givarens då det händer något med oss när vi delar med oss av vad vi har. Vi kan be och vi kan ge. Små men stora motståndshandlingar.


Fjällen

Fjäll är lika svåra att fånga på bild som norrsken och månen, i verkligheten är det jag som blir fångad. Våg på våg av böljande berg, att känna sig omsluten av höjder i alla väderstreck. Jag fick komma till Hemavan varje vinter under min uppväxt, jag minns varje skogsdunge och smaken av dextrosol i liften.

Nu är det jag som är föräldern, glömmer barnets underställ och mina egna stavar, har en del att lära. Men jag gillar att vara vuxen, det innebär mer ansvar men också mer vett att uppskatta vad jag ser. Jag sprang på skoterspåren ett par kvällar och fick en god anledning att stanna.

När morgondimman lättade lämnade fjällbjörkarna med frost på varje gren. Påskväder fastän det var sportlov och mitt barn, sin ålder till trots, påminde oss i gondolen upp; nu ska vi njuta!

Krig och fasta

Min telefon påminde mig om en bild som tydligen tagits för prick tio år sedan, jag kunde knappt tro att det bara gått tio år. Då var min familj på besök i Addis och allt som har hänt sedan dess känns som ett helt liv. Sen skulle jag skicka ett sms till två kompisar och såg att sist just denna konstellation skrivit var i slutet av december 2019. Hoppas 2020 innehåller mycket häng med er, skrev jag. Är det bara två år sedan?

Vi är inne på tredje månaden, året känns redan långt. Det blev krig. Igen, men närmare än förut. Parallellt med ljusa eftermiddagar, glädjefyllda framtidsplaner och engagerat mellosnack pågår andra delar av verkligheten. Jag vet inte mer än någon annan – det är väl inte analyser av världsläget som får er att klicka in här – men jag vet att jag ser en ökad skörhet. I onsdags inleddes fastan inför påsk och som vanligt vet kyrkoåret bäst vad som behövs. Vi gick till kyrkan, psaltarpsalmen lästes: Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. Ja, du är min klippa och min borg. Det är som det alltid är, det finns ingen annan klippa, men ibland är den vetskapen tydligare än annars.

En av alla

En av alla renar som bromsar min framfart inåt landet.

En av alla bilder i mitt flöde, värd att skärmdumpas.

En av alla snöhögar som skänker oss glädje.

Och ett av alla bibelställen som talar liv.

Det känns som att längta

Jag vaknar, hör en bil starta, det känns som Etiopien. Känslan av att livet ständigt pågår utanför, att allting alltid hörs. Någon annans gråt, några andras bråk, någons bön och väg till jobbet. Jag mår illa och det känns som Etiopien, månaderna av graviditetsillamående utan tillgång till maten jag ville ha, lukterna jag längtade efter. Beställde päronsaft från Sverige och fryste in för att sedan upptäcka att Piggelin inte alls hade päronsmak. Det hjälpte gott ändå. Det snöar mängder och det känns som att längta till Etiopien, det här har alltid varit tiden när vi har åkt. Hade vi hållit fast vid vartannat år hade det varit dags för fjärde resan nu, då hade jag haft packningslistor på hjärnan, föreställt mig återseenden och drömt addisdrömmar. Minnen som hålls vid liv av repetition slumrar lite, men inte mer än en startande bil krävs för att minnena ska bli klarvakna. 

Vintervecka

Förra veckan var så mycket vinter det kan bli; snö och kyla, knallblå himmel och norrsken om vartannat. Norrbottningar börjar prata drömskt om vårvintern, renarna hänger vid vägkanten.

Det blev slut på restriktionerna, jag tänkte tillbaka på allt som inte kunnat hända och allt som ändå hänt. All tid jag har fått med min son, hur samtalen lättare kommer in på livet och döden, hur tydligt det har blivit vad som är viktigt. 2020 och 2021 var två av mitt livs bästa år, pandemin till trots.

Vad jag la min tid på förändrades drastiskt då, har på sätt och vis ändrats tillbaka nu. Försöker få in årstidstänket; det är inte tid för allt, alltid. Visst var det härligt att sitta och rita en hel dag, men jag umgås hellre med vänner. Vilken frihet att kunna ha tillgång till hela paletten.