Nytt år, igen! 2021 känns som framtiden. Tänk att vi får ännu ett år. Pirrande längtan och förhoppningar; nu händer det! Nu väljer vi bättre, blir smartare och snällare. Spänn inte bågen för hårt, säger de som vet. Men konstigare vore väl om vi inte blev bättre på livet med tiden? Övning ger färdighet och 2020 var hårdträning.
Nyårsdag och barnet somnar innan 22, det snöar fortfarande och en fin text når mig, som om 2021 vill stajla: kolla vad jag kan! Jag hörde en gång att skådespelare som ska spela en halt karaktär tydligen kan halta enbart i början av pjäsen för att sen sluta, publiken kommer ändå att betrakta personen som halt föreställningen igenom. Såna trick kör väl ändå inte år med?
Hård träning gav en mjukare framtoning, nyårshälsningarna har skrivits med mildhet. Ett nytt år, en gåva. Hoppas verkligen det blir gott.
Vilket år va. Pandemin vet ni redan om så den behöver jag inte skriva om. Tack och lov rymde året mer än så.
Året började med lyckorus och stor förväntan. Tiotalets sista månader hade bäddat för en ny mottaglighet och jag bara gapade, tog in allt. Jag fyllde 32 och Malin kom för att fira mig och sa saker som kom att prägla hela året. Viljan och modet var stort och har fortsatt att växa sig större.
Jag målade mer än på länge, med en utforskande blick istället för en dömande, och den boosten har också dröjt kvar. Samtidigt hände något här på bloggen, ni blev fler som läste och kommenterade och responsen födde inspiration och lust att skriva mer, vilket jag också gjorde.
Det var vinter och vardag, bön och matlagning, magsjuka och bihåleinflammation. Vi längtade till Etiopien.
Tänk att vi kom dit. Vi var exalterade och glada och fascinerade. Jag älskar det där landet – maten, språket, människorna – och vi blev så fint mottagna.
Det fanns också en del svåra saker som på något sätt hjälpte mig att se Etiopien med nya ögon, det var jobbigt men nyttigt. När vi kom hem kom vi verkligen hem. Och med vilken timing sen; samma dag som UD kom med sin reseavrådan. Den märkliga tid som sedan följde var jag djupt tacksam över att vi hann ha våra tre veckor i Addis, men också väldigt nöjd med att bara vara hemma. Det blev en optimal start på det mer isolerade livet, vi hade liksom flängt tillräckligt för ett tag. Till en början var jag nervös över att bara vara hemma vi två, sen gick det förvånansvärt bra. Helst vill jag ha tillbaka de vanliga barnvaktsmöjligheterna men jag har fått upp ögonen för hur mycket jag klarar av på egen hand.
Som många andra har jag lärt mig mycket om mig själv. Till exempel att mitt sociala behov är väldigt stort och att jag har lätt att anpassa mig i extrema situationer. Jag går all in i det nya även när det är jobbigt.
Många timmar har ägnats åt exakt detta; lyssna på pod och rita. Lyssna på pod och bygga lego. Lyssna på pod och klä på sig. Och så vidare. Hans poddar har varit vårt ständiga bakgrundsljud och ökat vår allmänbildning markant. Det är roligt att ha ett större barn, särskilt när vi har umgåtts mer än någonsin.
Och vem hade anat att den där krukan i Addis skulle säga mer om året än något annat? Internet digitalt och skärm alltihopa. Distansundervisning var fruktansvärt i våras, helt okej i höst. Förbättringen fanns i uppstyrda scheman, att alla lärare konsekvent använder sig av google-verktygen classroom och meet, korta uppgifter. Överlag en brant inlärningskurva detta jobbår, även innehållsmässigt.
Sommaren var lång och skön, jag njöt av att inte behöva förlora mig i den logistiska härva semestern ibland kan vara. Samtidigt vill jag minnas en viss frustration över utmaningen som vi kan kalla Ensamstående Förälder I Pandemitid. Vi åkte aldrig längre än en timme hemifrån, träffade familj och nära vänner och badade järnet.
Det har blivit mindre av mycket men mer av annat, däribland träning. Jag har sprungit oftare, längre och snabbare. Det är en mäktig känsla och en härlig kontrast till det som har stått still. I början av hösten var jag hög på energi och träningen hade nog ett rejält finger med i spelet.
Jag har saknat mina vänner men upplevt hur vissa har kommit närmare. Vänskap har utlevts på nya sätt; genom otaliga sms, telefonsamtal och tydliga kärleksbetygelser.
De senaste åren har jag haft ett eller några ord som riktning för året, och 2020 fortsatte jag att be om ögon som ser Guds härlighet. Och mer än någonting annat har det här året präglats av Guds godhet och förundran över den, små men ändå stora glimtar av det eviga och sanna. Det finns någon som bär, någon som alltid är närvarande. Livet är fullt av liv! Och skönhet och kärlek och gemenskap – även år tjugotjugo.
Det blev jul i år också. Det blir nästan som en sån där tiden kommer-grej med högtider och årstider. Inget kan stoppa dem.
Dan före dan före dopparedan dök ett paket till mig upp under granen och redan då kände jag mig nöjd, på gråt-nivå. Dagen efter fick jag öppna det ”så att det inte torkar” och det visade sig vara en bit pepparkaksdeg, väl inpackad med plastpåse och påsklämma. Degen hade jag själv gjort men nöjdheten förtogs ej.
Så vaknade vi till julafton i vårt eget hem, för första gången någonsin, och under natten hade slasket och isen ersatts av vitt.
Den sedvanliga bilbilden – lite mer vanliga jular tas den på väg till eller från kyrkan, som ett just ja, vi måste ju ha någon bild att skicka till folk.
Men väl framme i Blåsmark var det ändå läge för en icke-selfie på oss två, för är det en speciell jul så är det. Vissa gluggar behöver också förevigas.
Efter att äntligen ha fått vara inomhus hos mina föräldrar var det dags för ute. Tio varianter av snöbollskrig och sånt där. Hela dagen var så fin och barnets exceptionellt goda humör smittade av sig.
Juldagen kom och julspringet med, för det är svårt att låta bli detta vackra vita vinterland.
Jul, jul, strålande löpsteg.
Ja, julen kom, och julen stannar kvar en stund. Kantad av sjukdom och ofrivillig distans, men också av ny närhet och mer vila än vanligt. Är det något vi har rutin på är det konstiga jular, och erfarenheten säger att julfriden som stannar kvar inte sitter i glöggen eller ens de stora folksamlingarna. Och på den i övrigt tomma anslagstavlan utanför vår grannkyrka har någon satt upp ett anslag om det som är viktigast att komma ihåg: Frukta inte.
Köksbordet är belamrat igen. Ull, pennor och papper i en salig röra. En stickning med trådar som behöver fästas, hyacinter i olika faser och säkert några legobitar mitt i allt. Tur att vi bara är två som ska få plats när det är middagstid. Mjölet är slut så jag googlar om det går att göra pepparkakor på dinkelmjöl. Det går. Jag ser en bild på tulpaner och det pirrar i magen av längtan efter marsljus. Än är det ingen brådska, julen ska få vara så länge julen är (det vill säga bra mycket längre än till annandagen) men det var en sån konkret påminnelse om att andra tider kommer.
Skolpojken får komma hem tidigare, en sån där mellantid som vi inte är vana vid då han i vanliga fall brukar gå hem först eller sist. Det är ovant att inte behöva ta hänsyn till pendlingstiden. Jag har saknat honom – jaha, är hon en sån som har velat väcka sitt sovande barn för att han är så gullig kanske någon tänker men nejnejnej det är jag inte, det är bara det att vi växt ihop lite. Ska det inte bli skönt att få se någon annans ansikte än mitt? frågade jag en måndagsmorgon efter en annan hemmahelg. Nej, jag har vant mig, sa han.
Ibland drar jag mig för att dela saker här för att jag inte vill att någon ska tolka det som representativt för mitt liv. Inte sällan skriver jag om mellanskiktet; det svåraste och det bästa är skörare, kan röra andra människor och kräva några veckors bearbetning för att kunna uttryckas i skrift. Och risken som finns i verkliga livet blir nog ännu större när vi möts digitalt, att vi jämför vårt inre med den andres yta. Eller våra röriga tankebanor med andras välformulerade captions.
Med det sagt, här är några tusendelar från de senaste dagarna:
Jag började småprata med postombudet, det var som att han först blev ställd men efter några sekunder hakade han på och jag blev stolt över hans svenska, tydlig yrkesskada
Tre tappade tänder på en vecka, jag älskar gluggen
Mandelmassa i dadlar doppade i choklad, så genialiskt enkelt
Höstens strategi har varit att se hur många dagar som är sådär fruktansvärt mörka att allt är trötthet – de är inte så många som man kan tro men nu är de här med besked. Gröt i hjärnan. På måndag vänder det mot ljusare tider och jag hoppas att hjärnan hakar på
Nya vardagsbilder: en skylt med en överkryssad person och INGA VUXNA INNE I SKOLAN, munskydd, handsprit i lärarvagnen.
Ljudet av Sunes jul. Det är uppenbart att vi vill att våra barn ska se vår barndoms program på grund av vad det skapar för känslor i oss.
Jag luktar sjukt gott när jag inte behöver ta hänsyn till en parfymfri arbetsplats varje dag
Julkorten får hänga med texten utåt på kylskåpet, förutom vissa babyfaces som är för fina att gömma
Tankarnas vanliga pendelrörelse; självömkan och tacksamhet omvartannat. Skriver bloggutkast men blir less på mig själv, raderar. Knappt två veckor till vintersolståndet och pandemi. Lite regn på det. Klart det är lite segt?
Mina egna problem upplevs som oproportionerligt stora när jag inte träffar människor i normal utsträckning. Sen hör jag om någon som är sjuk, om någon vars familj är på flykt och inte går att få tag på, om någon som inte klarar att hänga med i utbildningen när allt sker på distans. Tydliga påminnelser om perspektiv, sen en påminnelse om att det inte är en tävling där den som har det värst vinner tillåtelse att känna efter. Vi borde kunna tänka flera tankar, känna flera känslor samtidigt. Det går visst att tycka att hemmajobb är dötrist och samtidigt njuta av hur hyacinterna gör luften tät av väldoft.
Monsteran slår till med ett nytt praktfullt blad – nu? Är du riktigt säker på vad du gör?
En annan som lever livet är förra årets julstjärna. Jag bara struntade i att slänga den i januari, planterade om den i somras och nu frodas den i friheten från tighta mataffärskrukor.
Vi blundade för dassigt väder och packade in oss själva och alla varma kläder i bilen. Snäppet mindre dassigt en bit från kusten.
Vi ville kolla att isen höll
vilket den gjorde. Märklig twist på det här inlägget annars.
Vi var ute i fyra timmar. Alla andra sitter inne och tror att det är dåligt väder, var det någon som sa.
Det är inte utan att man känner sig som en trotsig monstera.
Tredje helgen av hemmaliv och vi börjar få lite kläm på det här, en viss ro har infunnit sig. Jag tar genvägar i form av mer skärmtid och senare kvällar, lagar enkel mat och säger oftare ja. Ta en godis till du. På köksbordet ligger ett halvlagt pussel, en påbörjad stickning och omsorgsfullt ritade teckningar, det ser ut som jullov fastän det fortfarande är november.
Det finns tid att göra saker med lite större omsorg; dammsuga både före och efter adventspyntandet. Stuva undan tavlor som ska få komma igen i januari. Göra egen pepparkaksdeg för första gången och undra varför jag inte har gjort det förut – det var ju hur enkelt som helst? Det finns tid att bry sig om saker som jag normalt sett inte lägger så stor vikt vid. Dammsugning och pepparkaksdeg till exempel.
Att vara så utlämnad till sig själv känns ovant. Vanliga helger beror sinnesstämningen så mycket på vad vi gör, vilka vi träffar, barnvakter och kalas. Nu har vi bara oss själva att skylla eller tacka. Vilket i och för sig bara är halvsant, för jag äter glass från en vän och planterar en amaryllislök från en annan. Skriver med en tredje, fjärde, femte. Ölivet har ingen chans på oss.
Novemberbarn, vi känner dem. Rutin på avståndsfiranden, vi har den. Ett knippe ballonger, present i form av något som inte har köpts på nöjesaffär, ingen tid att passa. Titta förbi i ordets rätta bemärkelse, vinka och slänga pussar. Jag är djupt imponerad av alla barn som finner sig i situationen.
En veckas rutin har vi också med distansstudier på folkhögskolan. Lättnaden över att vara igång är stor och det har börjat bra! Vi har valt att lägga upp det på ett helt annat sätt än i våras, och det är faktiskt lite skönt att få göra om och göra bättre. Också när det kommer till hemmajobbandet är inlärningskurvan uppåtgående. Imorse ”gick jag till jobbet” som de säger att man ska och minusgraderna bet i kinderna. Att jag sen hade glömt laddaren till datorn på kontoret var kanske inte strålande, men helt perfekt är väl bara tråkigt?
Om kvällarna läser jag Alva Dahls Längtans flöde, igen. Den är oerhört vacker.
Och så scrollar jag, inser att det är ett år sen jag var på den magiska bröllopshelgen i Finland, då Heta och Christian gifte sig. Då vi kunde åka över landsgränser, kramas, ta i varandra, dela matupplevelser, dansa i timmar, springa ut för att svalka sig och förundras över snölandskapet och sen dansa lite till. Fotona från bröllopet är tagna av skillade@ViiviNmedia.
Vi visste inte hur bra vi hade det, varför passade vi inte på att njuta då? är en tanke som kan dyka upp när livet har förändrats, men vet ni. Vi visste exakt hur bra vi hade det och vi har aldrig njutit så mycket som då.
