Vardag

Jag har vant mig

1 Comment

Köksbordet är belamrat igen. Ull, pennor och papper i en salig röra. En stickning med trådar som behöver fästas, hyacinter i olika faser och säkert några legobitar mitt i allt. Tur att vi bara är två som ska få plats när det är middagstid. Mjölet är slut så jag googlar om det går att göra pepparkakor på dinkelmjöl. Det går. Jag ser en bild på tulpaner och det pirrar i magen av längtan efter marsljus. Än är det ingen brådska, julen ska få vara så länge julen är (det vill säga bra mycket längre än till annandagen) men det var en sån konkret påminnelse om att andra tider kommer.

Skolpojken får komma hem tidigare, en sån där mellantid som vi inte är vana vid då han i vanliga fall brukar gå hem först eller sist. Det är ovant att inte behöva ta hänsyn till pendlingstiden. Jag har saknat honom – jaha, är hon en sån som har velat väcka sitt sovande barn för att han är så gullig kanske någon tänker men nejnejnej det är jag inte, det är bara det att vi växt ihop lite. Ska det inte bli skönt att få se någon annans ansikte än mitt? frågade jag en måndagsmorgon efter en annan hemmahelg. Nej, jag har vant mig, sa han.

Tusendelar

, , 2 Comments

Ibland drar jag mig för att dela saker här för att jag inte vill att någon ska tolka det som representativt för mitt liv. Inte sällan skriver jag om mellanskiktet; det svåraste och det bästa är skörare, kan röra andra människor och kräva några veckors bearbetning för att kunna uttryckas i skrift. Och risken som finns i verkliga livet blir nog ännu större när vi möts digitalt, att vi jämför vårt inre med den andres yta. Eller våra röriga tankebanor med andras välformulerade captions.

Med det sagt, här är några tusendelar från de senaste dagarna:

Jag började småprata med postombudet, det var som att han först blev ställd men efter några sekunder hakade han på och jag blev stolt över hans svenska, tydlig yrkesskada

Tre tappade tänder på en vecka, jag älskar gluggen

Mandelmassa i dadlar doppade i choklad, så genialiskt enkelt

Höstens strategi har varit att se hur många dagar som är sådär fruktansvärt mörka att allt är trötthet – de är inte så många som man kan tro men nu är de här med besked. Gröt i hjärnan. På måndag vänder det mot ljusare tider och jag hoppas att hjärnan hakar på

Nya vardagsbilder: en skylt med en överkryssad person och INGA VUXNA INNE I SKOLAN, munskydd, handsprit i lärarvagnen.

Ljudet av Sunes jul. Det är uppenbart att vi vill att våra barn ska se vår barndoms program på grund av vad det skapar för känslor i oss.

Jag luktar sjukt gott när jag inte behöver ta hänsyn till en parfymfri arbetsplats varje dag

Julkorten får hänga med texten utåt på kylskåpet, förutom vissa babyfaces som är för fina att gömma

Människor som förstår en

Och glögg på en tisdag

Fredagsfrys

0 Comments

För ett år sedan hade vi nog inte fått för oss att fika utomhus i mörkret. I år kan inte ens lite snöblandat regn stoppa oss.

Usch vad hurtigt det där lät, förlåt. Det är bara lite intressant att se hur det otänkbara blir nästan naturligt.

Och det är lätt att leka kurragömma i mörker, förutsatt att du kommer ihåg att ta av dig reflexvästen.

Segheten

, 0 Comments

Tankarnas vanliga pendelrörelse; självömkan och tacksamhet omvartannat. Skriver bloggutkast men blir less på mig själv, raderar. Knappt två veckor till vintersolståndet och pandemi. Lite regn på det. Klart det är lite segt?

Mina egna problem upplevs som oproportionerligt stora när jag inte träffar människor i normal utsträckning. Sen hör jag om någon som är sjuk, om någon vars familj är på flykt och inte går att få tag på, om någon som inte klarar att hänga med i utbildningen när allt sker på distans. Tydliga påminnelser om perspektiv, sen en påminnelse om att det inte är en tävling där den som har det värst vinner tillåtelse att känna efter. Vi borde kunna tänka flera tankar, känna flera känslor samtidigt. Det går visst att tycka att hemmajobb är dötrist och samtidigt njuta av hur hyacinterna gör luften tät av väldoft.

Decembertrots

, 7 Comments

Monsteran slår till med ett nytt praktfullt blad – nu? Är du riktigt säker på vad du gör?

En annan som lever livet är förra årets julstjärna. Jag bara struntade i att slänga den i januari, planterade om den i somras och nu frodas den i friheten från tighta mataffärskrukor.

Vi blundade för dassigt väder och packade in oss själva och alla varma kläder i bilen. Snäppet mindre dassigt en bit från kusten.

Vi ville kolla att isen höll

vilket den gjorde. Märklig twist på det här inlägget annars.

Vi var ute i fyra timmar. Alla andra sitter inne och tror att det är dåligt väder, var det någon som sa.

Det är inte utan att man känner sig som en trotsig monstera.

Hemmahelg

, 0 Comments

Tredje helgen av hemmaliv och vi börjar få lite kläm på det här, en viss ro har infunnit sig. Jag tar genvägar i form av mer skärmtid och senare kvällar, lagar enkel mat och säger oftare ja. Ta en godis till du. På köksbordet ligger ett halvlagt pussel, en påbörjad stickning och omsorgsfullt ritade teckningar, det ser ut som jullov fastän det fortfarande är november.

Det finns tid att göra saker med lite större omsorg; dammsuga både före och efter adventspyntandet. Stuva undan tavlor som ska få komma igen i januari. Göra egen pepparkaksdeg för första gången och undra varför jag inte har gjort det förut – det var ju hur enkelt som helst? Det finns tid att bry sig om saker som jag normalt sett inte lägger så stor vikt vid. Dammsugning och pepparkaksdeg till exempel.

Att vara så utlämnad till sig själv känns ovant. Vanliga helger beror sinnesstämningen så mycket på vad vi gör, vilka vi träffar, barnvakter och kalas. Nu har vi bara oss själva att skylla eller tacka. Vilket i och för sig bara är halvsant, för jag äter glass från en vän och planterar en amaryllislök från en annan. Skriver med en tredje, fjärde, femte. Ölivet har ingen chans på oss.

Rutiner och minnen

, , 2 Comments

Novemberbarn, vi känner dem. Rutin på avståndsfiranden, vi har den. Ett knippe ballonger, present i form av något som inte har köpts på nöjesaffär, ingen tid att passa. Titta förbi i ordets rätta bemärkelse, vinka och slänga pussar. Jag är djupt imponerad av alla barn som finner sig i situationen.

En veckas rutin har vi också med distansstudier på folkhögskolan. Lättnaden över att vara igång är stor och det har börjat bra! Vi har valt att lägga upp det på ett helt annat sätt än i våras, och det är faktiskt lite skönt att få göra om och göra bättre. Också när det kommer till hemmajobbandet är inlärningskurvan uppåtgående. Imorse ”gick jag till jobbet” som de säger att man ska och minusgraderna bet i kinderna. Att jag sen hade glömt laddaren till datorn på kontoret var kanske inte strålande, men helt perfekt är väl bara tråkigt?

Om kvällarna läser jag Alva Dahls Längtans flöde, igen. Den är oerhört vacker.

Och så scrollar jag, inser att det är ett år sen jag var på den magiska bröllopshelgen i Finland, då Heta och Christian gifte sig. Då vi kunde åka över landsgränser, kramas, ta i varandra, dela matupplevelser, dansa i timmar, springa ut för att svalka sig och förundras över snölandskapet och sen dansa lite till. Fotona från bröllopet är tagna av skillade @ViiviNmedia.

Vi visste inte hur bra vi hade det, varför passade vi inte på att njuta då? är en tanke som kan dyka upp när livet har förändrats, men vet ni. Vi visste exakt hur bra vi hade det och vi har aldrig njutit så mycket som då.

Domssöndagen

, 1 Comment

Som 20-åring upplevde jag hur mitt hjärta brast över världens tillstånd. Tidigare hade jag varit engagerad i rättvisefrågor och tyckt att fattigdom var fruktansvärt, men nu var jag förtvivlad. Jag hade kommit tillbaka till Etiopien efter en tid i Sverige och fick möta fattigdomen på ett nytt sätt – helt enkelt för att jag inte mötte den. Jag blundade, gick snabbt förbi hemlösa, höll hårt i mina pengar och min tid. Jag som hade velat älska min nästa och göra världen bättre. Min likgiltighet chockade mig, jag blev helt förstörd. De problem jag såg i världen fanns också i mig själv; egoismen, latheten, obryddheten. Det fanns ett mönster. Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig. Min upplevelse i Etiopien ledde till ökad självkännedom, men också en för mig ny bön; Gör nåt! Grip in, förbarma dig. Låt inte ondskan få sista ordet.

Idag är det Domssöndagen, slutet av kyrkoåret. Ett störigt moment innan adventstiden kan inledas, eller en förutsättning? Gud blundar inte för det onda och svåra, Gud väljer inte att titta åt ett annat håll när det blir obekvämt. Hade en kärleksfull, rättvis och helig Gud kunnat göra det?

Sann rättvisa nås inte genom att släta över problem, och jag tror att det kommer en dag då allt ska ställas till rätta på djupet, både i världen och i mitt hjärta. För att Jesus tog straffet för all synd och ondska – även min – på sig när han dog på korset kan tanken på domens dag få betyda hopp och upprättelse. Vi är inte ensamma.

Gud gör nåt. Gud griper in och förbarmar sig. Gud låter inte ondskan få sista ordet.

Novemberväder

2 Comments

Igår kom det vita tillbaka med besked. Snö och blåst som kändes som peeling i ansiktet.

MAN BLIR GLAD

Det blev en lunch helt i min smak – förutom att jag inte mötte en själ på hela rundan.

Sen vaknade vi till fredag och nytt slags novemberväder

Soluppgången höll på i flera timmar

Vattnets speciella färg var svår att fånga på bild – en nyans åt ena hållet

och en annan nyans åt det andra. November kan minsann.

Mitt folk

, 2 Comments

Det har gått över ett år sen jag träffade de av mina vänner som bor utanför Norr- eller Västerbotten – ett tidsspann som saknar motstycke i modern tid. Det handlar om människor som jag har känt i tretton år och som har präglat mitt liv sen dess. Häromkvällen kunde jag inte sova och letade fram bilder på några av dem för att bara se deras ansikten. Jag saknar mitt folk!

Det finns många dåtidskarameller plocka fram, många att tänka på. Både i fascination över att just denna fantastiska person finns, men också i omtanke. Den här tiden är nog inte lätt för någon, men en fråga om hur det är kan göra det tunga lite lättare – ett sms om hur vi mår kan uppenbarligen röra en till tårar.

Jag tacklar den här perioden av karantänliknande tillvaro annorlunda än i våras. Då var allt nytt och sommaren var i vår föreställningsvärld fri från virus – tänk om vi kunde fira midsommar tillsammans igen? Nu är det mörkare och på många vis svårare, och tydligt att vi människor behöver varandra även när vi inte kan ses. Jag behöver både de långa samtalen och det ytliga vardagssnacket.

Så tills vi återigen sitter hopträngda vid samma frukostbord och pratar med yviga rörelser skickar vi ett sms eller vykort till, ringer ett samtal till, kommenterar ett instainlägg till, ber en bön till. Vi har fortfarande varandra.

«< 6 7 8 9 10 >»