”Mina handskar luktar Etiopien!” säger Esaias – själv gör jag den för mig självklara associationen till utedag med skoter och eld. Jag hittar inte mina vantar, tar några andra och först när dörren är låst märker jag att det första paret varit i min hand hela tiden.
Har det någonsin varit så mycket vinter som i år? Och nu är himlen otroligt, ofattbart blå.
Jag har lärt mig tycka om våra nya sätt att umgås – mer spontant, mer ute, fler uttryck för tacksamhet.
Och när vi kommer hem och in; sanningar på repeat. Borttappade vantar kanske finns i min hand men Gud har hela världen i sin.
Halva februari har gått och det är redan ljust många timmar per dag. Esaias har fått göra en ljuslykta på skolan och jag har fått injera på mitt jobb. Jag stickar vantar och tänker redan på nästa par, och det jag ska få klart däremellan. De små projekten hemmavid erbjuder variation och känslan av att något händer ändå, jag beställer mer material och tänker att vårterminen ska få fortsätta så.
Kroppen är mör efter ett långt och oplanerat progressivt löppass idag – jag fick feeling och sprang längre än jag hade tid med och fick maxa de sista kilometrarna för att hinna hem före Esaias. Som jag älskar löpningen – att bara mata på, få se allt vackert på vägen, andas ordentligt, bli fysiskt trött. Ibland undrar jag hur jag hade mått utan den, och hur det hade varit om jag löptränade under de perioder jag mått sämre. Men så hejdar jag mig, vet att det inte fanns på kartan att uppbringa orken eller ens tiden då. Våra liv är inte alltid medvetna prioriteringar frikopplade från omständigheter, det handlar om förutsättningar och möjligheter också. Vi gör det vi kan, så gott vi kan.
Jag minns fredagen, hur pulsen var hög och logistikfrustrationen stor, hur det verkade som att inget skulle klaffa. Desperata böner över små problem som kändes stora. Så kom helgen emot oss med zoom-möten som inte bara blev avklarade utan också djupt meningsfulla, om du skjutsar dit så hämtar jag sen, luft i lungorna, tid att springa, tid att leka tagen, mammalagad mat.
Vecka fem tog slut med bortblåsta tvivel. Kom ihåg, glöm ej! Varje bön är en värd bön. Ingen oro för liten för att dela. Gud är trofast, skriv de orden över varje nyfödd dag.
Sista veckan i januari är så mycket vardag det kan bli. Julen är avlägsen och än är det flera veckor kvar till sportlovet. Vad blir det för mat, jag vet inte, glöm inte att betala räkningarna och promenad i förmiddagssolen. Månaden har varit lika lång som januari alltid är men känns fortfarande som nyårsdag.
Vi stressar på morgnarna men stämningen är god, det är lite ljusare och minusgraderna många. I klassrummet har snön tagit över virusets plats som främsta samtalsämne, vi fortsätter med distans vilket å ena sidan är segt men å andra sidan ger mer kvalitetstid med de deltagare som kommer in.
Jag har lärt mig vilka vägar jag ska springa på för att exponeras med så mycket sol som möjligt. Skuggorna är långa och snön glittrar på ett sätt som är omöjligt att fånga med mobilkameran. Jag ser filmklipp från augusti, orimliga scener med barmark och grönska, tänker att sommaren blir bra när den kommer men bråttom behöver den inte ha.
Utsikten från våra fönster är sinnebilden av midvinter.
Det är tur att vi inte har bråttom, det är tur att bilen jag skottade fram faktiskt var min.
När den nödvändiga skottningen är avklarad får nöjesskottningen ta vid. För några dagar sedan sörjde vi att de tog bort de stora snöhögarna utanför oss men snabbt blev de lika stora och större.
Inomhus klipps ytterligare några blomblad, jag testar vad som blir bra och inte.
Ytterligare en blomma, utifrån ett mönster jag hittade på Pinterest; någon har tagit av en pions alla blad och ritat av allihopa. Tack för att jag får ta del av det genidraget. Tack för blommor och snö samtidigt.
Vintern är stark och ståtlig. Rejäl och mäktig med sin bitande kyla och djupa snö.
Många minus, många centimetrar och vi måste kapitulera, ägna timmar åt påklädnad och skottning och motorvärmare och fascination. Frosten griper tag i varenda liten kvist.
Naturen har återigen skiftat färgskala.
Vardagsvyerna får en annan inramning.
Snötäcket sveper sig runt allt, luften går långt ner i lungorna.
Snön knarrar men resten är obeskrivligt tyst. En gnisslande bil kör förbi, några täckbyxor prasslar. Sen blir det tyst igen.
Det är lättare att erkänna att jag kämpade då än att jag kämpar nu, men jag kämpar inte nu. Nu är det lätthet och att längta tills han kommer hem från skolan, det är bättre filmer och ömsesidigt tålamod och interna skämt. Han kommer hem från skolan, fortsätter med legobygget han gav till mig i födelsedagspresent, födelsedagsföredettabarnet kallade han mig. 33 är den snyggaste siffran jag har haft och han säger att han ska bo hos mig även när han fyllt arton, bo hemma och spara alla pengar så han kanske har 100 000 när han är 40.
Aaaahh, jag trivs i mitt hem ljuva hem! sa barnet när han kommit tillbaka efter en natt borta. Jullovsstämningen är påtaglig och vi har återigen fått in snitsen på hemmavarandet.
Ute är det vitt och många minusgrader, de vanliga platserna (här den korta vägen mellan hem och skola) ser helt magiska ut.
Jag lär mig hur bra vi mår av att vara utomhus. En timme blir till två och när vi kommer in får vi starta på ny kula.
Varför vill så många bo i södra Sverige? undrade han ikväll. Där är det ju bara regn och blablabla. Det kanske är för att deras lilla huvudstad är där? Men i Pite är det lite mer kulturiskt! Det är som ett äventyr som aldrig tar slut!
Morfar kom och initierade säsongspremiär. Jag ser fram emot en vinter där vi är ute mycket, en mer stabil ork och ett större barn gör att hurtiga uteaktiviteter inte längre stressar mig som förut.
Överlag är det väldigt stressfritt nu, jag har aldrig varit med om ett liknande jullov. Inget nyårsläger och inget fläng, så många dagar det blir då. Jag frostar av frysen och lägger pussel, läser böcker och glömmer telefonen.
Och tänk, snart är det sommar! säger han sen. Det var sommar alldeles nyss och snart är det sommar igen!
En tanke för det här vinterhalvåret var att se hur många dagar som egentligen är sådär plågsamt mörka, min tes var att de inte alls är så värst många. Så kom december med noll solljus och det kändes som att leva i en mörk källare. Men därefter kom januari med löften om minusgrader och sol – igår vaknade vi till klar himmel och jag var högst motiverad att gå ut i tretton minus.
Dock kvarstår kruxet att vi bor lite för nära polcirkeln och solen nådde oss aldrig där vid tolvtiden. Vi fick försöka glädjas med trädtopparna.
Det hade i alla fall blivit vackert överallt igen.
Söndagen kom fastän det här med veckodagar lätt faller i glömska halvvägs in i jullovet. Hela träden fick sol.
Vi med!
Det kändes smått surrealistiskt. Som att gå omkring i ett vykort.
Jag fick barnvakt och sprang ett långpass i kylan. Solen hade gått ner men Piteälven låg kvar.
Skrikfint på en ny nivå. VISST ÄR DET VACKERT! ropade en kvinna från cykelvägen. JA, MAN FÅR ALDRIG NOG! ropade jag tillbaka
Vilken nåd att vi får leva i det här, många våningar från den mörka källaren.
