På väg till ett sjuårskalas gick jag över Rådhustorget som tillsammans med Stora torget i Uppsala det enda i Sverige med stängda hörn. En bil stannade till och ut steg två snajdiga kostymnissar i medelåldern. Med välkammade frisyrer och självsäkra steg gick de in på gågatan och passerade en pojke och hans pappa. Pojken var i tioårsåldern, hade täckjacka och mössa, bar ett par powerboots i famnen och vände sig storögt om efter männen. Den förvånade pojken gick vidare, de dyra männen öppnade dörren till puben och jag kände mig märkbart nöjd över att bo i en stad där kostymer väcker uppmärksamhet.
Efter inlägget om att välja bort har funderingar och samtal fortsatt röra sig kring prioriteringar. Och jag har tänkt på det vi faktiskt väljer.
Jag gör ofta misstaget att tänka att andra är som jag. Det tydligaste exemplet på det var när jag gick sista året på gymnasiet och oroade mig för att inte komma in på någon av de bibelskolor med Afrika-inriktning jag ville gå. Detta nojande hade sin grund i att jag trodde att alla ville samma sak som mig, för varför skulle de inte vilja det? Eller när jag numera blir förvånad om folk äter kött. Va, äter inte alla vegetariskt? Får inte alla ett glädjerus av att höra språk de inte förstår? Tydligen inte, för vi är olika, vi vill olika saker. Och utifrån våra olikheter vi verkar välja ganska automatiskt. Vi gör det som är lätt och kul, det som känns värt och viktigt för oss.
Mina vänner har alltid en veckomatsedel på kylskåpet . Det skulle jag aldrig förmå mig till att göra (eller följa) men för dem verkar det gå hur lätt som helst. En kompis är i skidbacken med sina små barn så fort möjlighet ges, för att det är bland det roligaste hon vet. Någon annan skriver en bok. Jag luras att tro att de som gör andra saker än jag har en exceptionell disciplin, men märker ofta att de helt enkelt gör det som för dem är naturligt och roligt.
De kreativa uttryck jag delar här har så gott som alltid uppkommit med lust och lätthet, medan jag vet många som skulle tycka det var motigt att sticka en tröja eller vika en lampa. För mig är Etiopien det mest lättillgängliga och okomplicerade resmålet, skulle vara helt bortkollrad på charter. Springer för att det är kul och för att jag är rädd för gym. När jag väl bestämt mig för att göra något kan jag försöka upprätta rutiner och planer, men i grunden är jag väldigt luststyrd.
Vad vill jag då ha sagt med detta? Kanske att det är dumt att jämföra sig med andra, då vi alla väljer utifrån fallenhet, intresse och vana.
En anslagstavla som stått lutad mot legobordet åkte alldeles nyss i golvet, det ligger pärlplattor och häftstift överallt. Jag struntar i det och sätter mig för att skriva här istället.
Välja en sak, välja bort en annan. Att prioritera något kräver att något annat kommer längre ner på listan, men nästan alltid är det bara det vi valt som märks; skidsemestrarna, träningen, det ideella engagemanget. Vad priset var nämns inte lika ofta.
Jag har valt bort en hel del. Jag jobbar deltid, äger inget hus, har ingen tv. Säger ofta nej. Skjuter på städ, disk och mathandling. Lyssnar nästan aldrig på poddar och åker inte till USA i sommar. Jag har ännu inte signat upp mitt barn på aktiviteter och har aldrig tagit honom till ett lekland. Det kan handla om ork och brist därpå, men beror oftast på att jag gjort bedömningen att annat är viktigare.
Så istället för att avundsjukt tråna efter andras välstädade hem, hurtiga utflykter eller nya kläder tänker jag att det var deras prioritering, att de har valt bort annat som jag kanske väljer. Och om jag ser på mitt eget hem, bankkonto eller liv med en suck försöker jag påminna mig om vad jag kan välja just för att jag valt bort.
Talet om alla
människors lika värde har vi hört så många gånger att det nästan tappat sin
betydelse. Men egentligen är det ett faktum som fullständigt revolutionerande.
Alla är lika viktiga. Fattig eller rik, analfabet eller professor – inget attribut
kan rå på kärnan som oavsett mina fördomar eller åsikter är oändligt värdefull.
Everybody’s life is
valuable. And we can’t lose sight of that, or else we lose our humanity.
I vardagen behöver jag påminna mig om detta. De misslyckade och avskydda bär på exakt samma värde som de framgångsrika, hyllade och socialt kompetenta. Visst, jag är viktig, men inte viktigare än någon annan. Och när sanningen om människorna jag möter får fäste i mig händer något med mitt synsätt och min attityd, självcentreringen får sig en törn: just det, ditt liv är lika verkligt och lika värdefullt som mitt.
De kommande lediga dagarna räknades på fingrarna i slutet av förra veckan. Tio! Och när den sista förskoledagen stoppades av en rejäl förkylning; Elva! Med två lediga dagar kvar kan jag konstatera att vi har vänt på dygnet, ytterkläderna luktar rök och bokhyllorna är på god väg att endast innehålla de böcker vi faktiskt vill ha kvar.
Vi har omgett oss med fantastiska personer; stockholmare, israeler och västerbottningar, plus det vanligt förekommande pitefolket. Det händer något med en när det finns mer tid och mindre tider att passa. Vi hinner tala till punkt, komma djupare och närmre, förklara en gång till. Min fascination över människor växer – det finns så många vackra och kloka! – och jag fylls av inspiration och tacksamhet.
Askonsdagen faller väl under kategorin bortglömda dagar? En slags annandag efter fettisdag, när den i själva verket är startpunkten för den stora fastan; 40 dagars förberedelse inför påskens avgörande vändning från död till liv. Jag har sett fram emot det här dagen, mycket tack vare att jag läste Peter Halldorfs Spåren till det fördolda – betraktelser för fastan i januari då jag skulle skriva en recension för Dagens räkning (här kan ni läsa den). Men också för att jag så ofta möter människor för vilka fastan är en självklarhet, dels muslimer men även kristna från andra delar av den världsvida kyrkan, och tänker att de har något jag saknar. En rörelse av förminskning och begränsning, att kunna avstå något till förmån för det som är viktigare. En träning i solidaritet med dem som lever i fattigdom och hunger. En motkultur som behövs när allt annat tycks handla om mer, mer, mer.
Igår såg jag Konsten att städa med Marie Kondo, och även om städprogram inte är någon favorit och jag somnade i soffan innan första avsnittets slut är det uppenbart hur en utrensning påverkar människor. Efter att ha gått igenom garderober, kök och garage vittnade ett gift par om hur de blivit mindre arga på varandra, fick mer energi och allt var bättre. Förvisso var detta filmat och klippt, men jag tror det ligger en hel del sanning i det. Och varför skulle det vara annorlunda på andra plan i livet? Ibland måste saker sorteras ut för att annat ska få plats. Fastan kan bli ett tillfälle att rensa i livet och tankarna, och jag är den första att erkänna att det behövs.
Eller som Halldorf skriver i inledningen av sin bok:
Fastan är inte en dyster tid, den är, som man sa förr, själarnas andliga vår.
Dagarna fylls av hämtningar och lämningar, lektionsplanering och folk – och det är lätt att tanken stannar i det kortsiktiga. Stressa iväg och stressa hem, försöka komma ihåg allt som ska göras och inte glömma vad vi sa på senaste personalmötet.
Allt som behövs är att backa bandet och minnas att det fanns en tid då jag inte gjorde det här. Då jag tänkte att om jag skulle börja plugga på nytt skulle jag bli lärare i svenska som andraspråk. Drömde om en vardag med fler människor, fler språk och fler kulturer, sammanhang där jag skulle kunna leva upp och komma till min rätt. Nu är jag där.
Vissa drömmar måste vi jobba hårt för, andra krossas totalt medan några blir till verklighet utan vassa armbågar eller kamp. Som en present att tacksamt ta emot, och när den smält in i vardagen påminna sig; det var ju precis det här jag önskade mig.
Veckan började med bihåleinflammation och första sjukdagen på länge, sen jag hämtade mig så tvärt att jag misstänker att någon bad för mig under måndagskvällen. Den sega starten togs igen av vältajmade soluppgångar, varma återseenden och ett efterlängtat positivt besked. Det blir alltid en ökad kontrast när man går från sjuk till frisk, hur obetydlig sjukdomen än kan tyckas vara. En större skärpa som lägger märke till en hårprodukt som luktar väldigt gott eller det vackra i någon man möter dagligen. Som jag uppskattar de personer jag får dela min tid på jorden med. Allvarligt, har ni märkt hur många underbara människor det finns?
Är också väldigt glad för att bloggandet återigen finns i mitt liv och att ni är ett gäng som läser och kommenterar, både här och på andra sätt. Det är nåt med det här att ha ett eget internettställe istället för att trängas i ett redan proppfullt flöde. Och om det är något särskilt ni skulle vilja att jag skrev om, säg gärna till!
