Vardag

Med tåg från Älvsbyn

Jag blir nästan sist kvar på jobbet, stänger av datorn och sätter pennorna i hållaren som en elev från Afghanistan målade till mig en gång. Ute är det blött, dimmigt och mörkt, geggiga löv och bilar med helljus. Jag ser två elever framför mig, går ifatt dem lagom till att en tredje kommer från ett annat håll med cykel. Hej Elin! Har du jobbat tills nu? Vi slår följe och de är glada, jag blir glad. Hade tänkt stanna på OK och köpa godis men struntar i det. Säger hejdå till medvandrarna, kommer fram till tågstationen. Ser att kiosken är öppen, kanske köper jag något där? Så ser jag ett gäng eritraner jag känner, de frågar var Esaias är och någon undrar vad mormor betyder. Så får jag syn på ännu en bekant som ska med samma tåg, kom av mig i godisköpandet och pratar med henne istället, vi ser att klockan närmar sig artonfjorton och går ut. Och där står kronan på verket! Malins föräldrar som jag tycker så mycket om, som har en hel kupé för sig själva och Mirjam som kliver på strax efter nio. Så nu ligger jag här i deras del av tåget, löser korsord i Kupé och konstaterar att jag aldrig hade kunnat fantisera ihop att kvällen skulle arta sig såhär.

Och jag blir bjuden på både godis och chips.

Värme och kyla

Det har varit kallt i veckan. Termometern visade tolv minus på väg till jobbet i kallhålet Älvsbyn. Efter ett par veckor av någon plusgrad och regn är klar himmel och kyla välkommet, och som alltid i början av vintern förvånas jag av min egen reaktion; jag gillar ju det här. Lätta snöflingor, knarr under skorna, ren och klar luft. Det är som att min kropp slappnar av, att det är såhär det ska vara.

Jag läste någonstans en hobbyanalys om kalla och varma personer. Att människor som gillar värme också vill ha varm mat, varma drycker, varma efterrätter, sommar och sol. Medan andra föredrar höst och vinter, kall mat och dryck, glass och is. Kan vi dela in mänskligheten i dessa två grupper? Garanterat inte, men jag vet vad jag väljer om det finns en nygräddad kladdkaka och en frusen.

Vintern kommer, mer som ett löfte än ett hot. Låt den komma.

Det rullar på

Vardagen rullar på och tiden går fort. Vet ni hur lycklig jag är att kunna skriva en sån sak? Hur ofta jag längtat efter just detta? För när tankarna kretsar kring vad vi ska äta till middag, vilken serie jag ska se härnäst eller vad min brorson önskar sig i födelsedagspresent är det ett tydligt tecken på att vi mår bra. Det flyter inte på i storm.

Vi har fått fira en 17-åring med lasagne och tårta, sång och presenter. Jag gillar spridningen av åldrar i min bekantskapskrets (till skillnad från när man var 21 och mest bara umgicks med andra 21-åringar) och att ha personer att vara extrafamilj med. Ge råd om gymnasieval, lyssna på funderingar kring politik.

Mor och son Sharew har nog roligare än någonsin. Vi pratar, sjunger, dansar, ritar och läser, men bråkar väldigt lite. Exempel på rolig grej är när han chockar mig med sin mattehjärna:

Jag var en late bloomer när det kommer till matte så jag kan inte alls relatera till huvudräkning som går av bara farten.

Igår fick jag en oväntad stund för mig själv när Esaias blev hembjuden till en kompis, och jag hittade den här runda väven som jag påbörjade för ett par år sen, och satt en stund i ett helt tyst kök och drog garnet varv efter varv. Vad är detta för färdigställaril som kommit över mig? Vet ej men jag gillar det. Nästan lika mycket som den här typen av vardag.

Sånt jag gör och inte

Känner mig träffad varje gång någon säger att något är ”som att stjäla godis från barn”. Jag äter jämt upp min sons godis. Hemligheten är att ha allt på en hylla högt upp och hälla ut lite åt mig själv när det är lördag och han ska få sitt. Eller smygäta när han i ett annat rum, om han kommer nära får man inte glömma att andas genom näsan.

Det här snacket om att i efterhand tänka på vad man skulle ha sagt i olika situationer är dock inget jag känner igen mig i. Jag ägnar mig istället åt förhandskonstruktion. Tänka på hur det kommer bli, vilka kommer vara där, vad ska jag säga och vad säger den då och vad gör vi sen och hur känns det då. Så kommer verkligheten och gör inte alls som jag har tänkt. Och då är mina konstruktioner som bortblåsta, antagligen för att jag börjat fantisera ihop nästa dag eller helg eller resa.

Vissa påstår att veganer inte kan hålla tyst, att de alltid måste prata om sin kosthållning. Och även om jag inte är heltidare inom veganismen äter jag sällan kött. Och som folk frågar? Vad äter du nu egentligen? Äter Esaias vegetariskt? Är det inte konstigt med alla de här nya köttsubstituten, man blir väl vegetarian för att man inte gillar kött? Jag har verkligen inget emot alla dessa frågor, men resultatet av min lilla studie blir ändå att det är köttätarna som pratar medan veganerna äter.

Skärmdumpa VM

VM i friidrott är i full gång och jag vet vad jag gör om kvällarna, med hög puls och glädjetårar som resultat.

Gårdagens sverigeklack på plats i Doha var inte riktigt lika exalterad

Tacka vet jag den etiopiska diasporan! Den kan man lita på

De fick verkligen anledning att jubla. Och om jag någon gång tvivlat på min lojalitet till Etiopien blir den obehagligt tydlig när jag fräser åt kommentatorerna att sluta tjata om de norska bröderna.

Kenya var också där, tack för god insats, bättre lycka nästa gång

Bättre än såhär blir det inte, Daniel Ståhl kan känna sig fri att prestera hur bra eller dåligt han vill.

Fartblind

Vardagen rusar på och det mesta känns tight, som ett par byxor i en för liten storlek. Ingen favoritkänsla, men heller inte helt oväntad då vi som familj nu har mycket nytt att anpassa oss till samtidigt som hösten alltid sveper med sig en massa minnen från tidigare höstar. Av Tarikus och mina milstolpar, både glada och ledsamma, ägde nästan alla rum under den här årstiden och det sitter liksom i kroppen.

När det känns ruschigt och lite extra vemodigt är det lätt att bli fartblind och inte märka de små sakerna. Desto större anledning att uppmärksamma dem:

◍ En kvinna kom ut från Coop med kassen full med matvaror på huvudet. Så graciöst och självklart

◍ Esaias som ropar hej till en promenerande medelålderskvinna som går femton meter framför oss. Snälla sluta aldrig

◍ Soluppgång i september känns och ser ut som soluppgång i Addis Abeba.

◍ Genuint glada återseenden

◍ Känslan av att aktivt välja bort. Jag struntar i den mer komplicerade middagsidén. Jag äter chokladbollarna utan att rulla dem i kokos. Jag kollar inte på serien jag blev tipsad om. Rensa det som rensas kan

◍ Ny musik som öppnar nya rum. Gammal musik som väcker det som glömts

◍ Lunch ute i sol som värmer

◍ Jag har glömt hur det var att inte hitta på Esaias nya skola.

◍ Att se sig själv i spegeln och bli positivt överraskad

◍ Att kunna hjälpa någon

◍ Att bli hjälpt. En som städade, en som hämtade mitt barn tidigt, en som bjöd oss på middag

◍ Minnet av en fantastisk dag i skogen för två veckor sen.

Torsdag

Dagen är inte slut än, men många guldkorn har redan vaskats fram:

Mulen, regnig morgon blev klar dag

Bra podd i bilen

Intensivt och effektivt jobb

Kollegor som ställer upp, saker som löser sig för att någon löser dem

God matlåda och alldeles färska morötter

Att springa runt byn på friskvårdstimmen, möta kända ansikten

Gula björkar som gör pendlingen vackrare

Glatt barn på fritids

Kvällssol redan klockan fem, så den hinner njutas av barnfamiljer

Att komma hem och känna sig hemma

En pappa som ringer

Tanken på en kär vän som snart kommer norrut

Tanken på helg

Och det finns palt i kylen

Arbetande mamma som springer ibland

De senaste veckorna har 95% av mina tankar kretsat kring föräldraskap, jobb och löpning. Föräldraskap för att jag har en son som övergår från att vara ett litet barn till ett stort, och nästan varje dag dyker nya frågor upp. Det är svettigt och stimulerande – kanske var det detta jag tänkte på när jag kom på att jag ville ha barn, när jag såg kopplingen med ledarskap. För nu är det ledning och guidning som gäller. Och packa ryggsäck och lära sig känna igen en massa nya kompisar. Världen har blivit större.

Jobbet, vad kan jag ens skriva om det? En av anledningarna till att etiopienåren var min peak bloggmässigt (förutom när det kom till att svara på kommentarer, där var jag usel) var att jag kunde skriva om alla människor jag mötte utan att utlämna någon. Jag var alltid mån om individernas integritet och skulle aldrig röja någons identitet, men det fanns ändå en frihet i att läsarna befann sig på en annan kontinent än där min vardag utspelade sig. Nu är läget annorlunda men jobbet, och min känsla inför det, väldigt likt. September är intensivt men kul – idag hade vi friluftsdag och det är häftigt att se hur gemenskap kan formas när vi gör praktiska saker tillsammans.

Efter att ha varit förkyld hela sommaren njuter jag av att kunna träna igen, att kunna ta ut mig, känna benen bli matta och hjärtat slå fort. I veckan har det också blivit tydligt att mitt humör och min ork är bättre än under semestern, nästan så att jag blir irriterad på hur simpel min kropp och mitt mående är. Hursomhelst har jag återigen trillat ner i ett träsk av dokumentärer om ultralöpning, löparpoddar och upplägg på intervallträning.

Min självbevarelsedrift håller mig från att ta träningsselfies, men såhär kan det tydligen se ut när jag inte vill stanna i väntan på grön gubbe:

September

September är här! Enligt mig årets bästa månad, när luften är klar och krispig och färgerna vackra. När hetsen från sommaren lagt sig och känslan av nystart tar över. Många pratade om höstkänslor redan i början av augusti och jag protesterade, inte så mycket av kärlek till sommaren som av en vetskap om att september och oktober kan höst så mycket bättre än sensommaren. Men nu, nu är det skördetid och skön vardag med den vackraste av kulisser.

Dagar och siffror

Dagarna går snabbt, veckan långsamt, när terminen ska dra igång och huvudet fylls av namn och scheman. Lämna, hämta, köra, äta, diska, träna och försöka komma ihåg vilken dag det är och hitta en lucka för att veckohandla. Jag gillar att vi är igång nu. De sista semesterveckorna började det krypa i kroppen av en vilja att göra nåt – inte för att dagarna på något sätt var innehållslösa, men jag längtade lite efter att få kliva ut ur min trevliga bubbla av vänner och strandhäng. Ut till verkligheten där picknickkorgens innehåll inte är dagens viktigaste fråga.

På vägen hem idag hörde jag politiker prata volymmål och söktryck och krocken – den bildliga, tack och lov – var ett faktum. Det kalla och hårda politiska sifferspråket i kontrast till förnamn och efternamn och mänsklighet. Kanske får det bli ett löfte till de människor vi kommer att möta; du är mer än en siffra för mig.