Vips var vi på andra sidan. Tjugotalet, hej på dig. Jag känner mig nästan lite nervös av den påtagliga känslan av ett nytt kapitel. Vad ska hända nu? Vad ska det här året fyllas med? Jag sysslar inte med löften men gillar att blicka framåt, hoppas och längta.
Jullovet känns långt och än har vi flera dagar kvar. Vi sover länge och låter dagarna reda sig allt eftersom. Älskar att vara ledig! Jag suger fortfarande på måndagskaramellen, en dag på nyårslägret Livskraft. Blev golvad av skönheten i människor och Guds godhet och storhet. Och kvällens tema fastnade i mig: Tänk om det finns mer?
Det har varit ett långt år, i positiv bemärkelse, proppat av saker som inte låter sig fångas på bild. På ett sätt har inget märkvärdigt hänt. Jag bor kvar på samma ställe, jobbar på samma jobb, är fortfarande singel. Det har varit fullt av vanliga tisdagar och onsdagar och matlådor och längtan efter helg. Men just det har varit finare än någonsin, mättat av skönhet och mening. Och mycket av det som har varit svårt och jobbigt har parallellt rymt gemenskap, tillit och transparens.
Jag har blivit utmanad och uppmuntrad av människor i min närhet. Jag är friare, ärligare, modigare och friskare än för ett år sen. Mer mig själv.
Vissa saker kommer jag minnas tydligt: Esaias skolstart, finlandsresorna, midsommar med de många nära vännerna. Sjukdomarna som härjade. Löpningen som fick mig att må bättre och se klarare. Hur Gud visade sig vara större än jag tidigare trott. Hur Nils och Evelina kom in i mitt liv med aldrig tidigare skådad självklarhet.
Ett nytt decennium är bara några timmar bort. Jag önskar så att ni får känna friska vindar i ert inre den här kvällen och veckan. Gott nytt år!
Tredjedag jul, detta gränsland mellan jul och det övriga livet, då vi ska försöka lära oss att tänka i veckodagar igen. Visst är det fredag? Under det att vi ser en film noterar jag hur solen når trädtopparna, men fort är det överstökat.
Tre dagar av familj och vänner, kyrka och paket, lego och snögrottegrävande kan inte göra oss annat än väl. Efter en hösttermin med ofattbart mycket vardag (jag skyller på skolstarten) är jullovet efterlängtat.
Utomhuset gör oss icke besvikna!
Och medan andra ska valla ihop sina sjuttifyra ungar och muta dem till ett leende tar vi familjebilden i bilen mellan julaftonsfirandena. Fördel tvåmannafamilj!
Julstressen lyser med sin frånvaro. Medan jag märker hur omgivningen börjar gå med raska steg lutar jag mig tillbaka. Förhoppningen om att adventstiden skulle bli mindre av en förfest till jul och mer av en förberedelse av hjärtat besannades. Jag har varken städat eller bakat och är rätt nöjd med det – friden kom visst från annat håll.
Det har blivit kallt och smärtat på grund av både skönhet och kyla. När temperaturen snuddar vid tjugostrecket känns det i både fingrar och lår. ”Det är nu man förstår varför man bor här”, sa en person och gjorde mig helt perplex – för de flesta jag möter är det nu man inte förstår varför man bor här.
Årets kortaste dag närmar sig samtidigt som det på avslutningar och i högtalare proklameras att mörkret flyr, dagen gryr. Har Jesus någonsin varit lika påtaglig som nu? Jag är livets bröd. Kom och ät! Ja, vi kommer.
Jag är förkyld och kan inte träffa den bebis jag mest av allt vill träffa. Tänker på veckan som varit kantad av fint trots mörker och efterdyningar från årsdagen.
✸ Två kollegor som gjorde mig djupt rörd och tacksam över saker de sa – vissa komplimanger kanske sägs i förbifarten, men det hindrar dem inte från att träffa helt rätt
✸ Se när yngre personer får plats och utrymme i kyrkan (hälsar hon som varit ”den unga” i femton år)
✸ Möta en bil vars förare sjunger med full inlevelse
✸ Johannesevangeliet
✸ Långt telefonsamtal med kär vän som gjorde en trött torsdagskväll rolig.
✸ Kort telefonsamtal som gjorde en stund på en parkering rolig.
✸ Besök av Malin och ovan nämnda bebis som golvat mig totalt.
✸ Och ännu ett kompisbarn har fötts i veckan! Keep ’em comin
✸ Stå vid kassan på coop med sol i ansiktet. I december. I en affär som har typ ett fönster. Vad är oddsen?
✸ Att vara ute med Esaias och känna hur dagen blir lite bättre
När jag i fredags satte mig i mina vänners bil var det mycket jag inte visste. Hur många timmar det skulle ta att komma till Muonio, eller att helgen skulle bli årets roligaste.
Vi åkte långt och länge, pratade och skrattade konstant. Totalt hänförda åkte vi till slut in i ett sagolikt naturreservat.
Till hotellet som blev helgens frostiga bubbla.
Det blev lördag och vi var ivriga
för Heta och Christian skulle gifta sig! Alltså dessa två. Fulla av kärlek till varandra och alla oss människor runtomkring. Uppmuntrande, ärliga och hur sköna som helst. Det här är personer som jag haft en direkt koppling med – aldrig något stelt småprat, alltid direkt på det viktiga. Heta hade jag bara träffat en gång innan bröllopet men hon känns ändå som en nära vän. Och Christian har lärt mig så mycket om att lita på Gud och tro honom om gott och stort.
(Om ni vill se fler och vackrare bilder på paret Tapper kan ni kolla den enastående fotografens instagram.)
Bröllopsfesten var skratt och lyckliga tårar, tacksamhet och beundran. Vi dansade i fyra timmar och när vi gick ut för att ta luft möttes vi av den kalla, mörka, tysta natten. Så mättat av skönhet, kärlek och liv.
November! 100% november! Tidigare har jag satt en ära i att inte rubbas av vinterns mörker och kyla, men i år erkänner jag mig besegrad. Famlar i mörkret, vet inte hur jag ska hantera det. Imorgon åker jag flera timmar norrut, över både polcirkeln och finska gränsen för att fira en kär vän som gifter sig, och det ska bli fantastiskt. Trodde nästan att jag skulle bli utan bröllop 2019, men nu får jag fortsätta på den oavbrutna sviten på elva år med bröllopsfest. Dessutom, Finland för andra gången i år!
Som alltid den här årstiden är det nästan omöjligt att ta en vettig bild. Tänkte visa några jag fått skickat till mig istället:
Mina föräldrar gick förbi ett café med det finaste namnet i Stockholm.
Samma huvudperson i ett grattis-meddelande av rang. Hur fattigt vore inte livet utan etiopier??
Och igår kom ett brev! Från Julia!
Med en hel bunt av hennes nytryckta kort. Jag har tidigare skrivit om hennes instagramkonto, men sedan dess har hennes följarantal skjutit i höjden och på papperochpenna.se går det att beställa både affischer och kort som är hur fina som helst. Julklappstips!
Det börjar bli en tradition att i november ha kulturfest på Älvsby folkhögskola. Receptet är enkelt; mat, kläder och musik – allt från den kultur man kallar för sin. Och resultatet blir enligt många, däribland mig, årets höjdpunkt där våra olikheter framstår som den rikedom de verkligen är. Ljudvolymen var hög och skratten många, maten var fantastisk och vi hade otroligt roligt. En optimal start på veckan!
Jag var oerhört trött i morse. En lite för sen torsdagskväll i kombination med, ja, livet och november gjorde mig helt matt. Ute sken solen och vi vet alla att den inte skiner särskilt många timmar, så när den stod som högst gav jag mig ut med ett tydligt mål; x antal kilometer på x antal minuter. Motivationen var hög, verkligheten en annan. Gick ut för hårt, klockan slog 2000 meter och jag stannade. Helt paff och slut. Vände om, lunkade hemåt, inte alls i den snabba takt jag tidigare föreställt mig. Mötte ett par med varsin rollator som gick i sakta mak på den isiga gångvägen. När jag joggade förbi dem stannade mannen, släppte styret och applåderade.
Idag bokade jag biljetter! När åker ni? frågade en bekant utan att behöva fråga vart, för destinationen är given: aldrig skulle vi väl åka någon annanstans än till Etiopien?
Än är det några månader kvar innan vi får återse farmor och farfar, vänner och solen, så då passar det att fortsätta suga på längtanskaramellen. (Förra vinterns Addis-längt finns här.)
Det är knappt två år sen vi var där senast, då var Esaias fyra och hade ett tydligt humör. Väldigt älskad och pussad ändå, vilket ibland spädde på viljan att protestera. En rolig grej med barn är att samma sak kan upplevas totalt olika beroende på ålder. Jag gissar att den här resan kommer bjuda på mer samtal, tålamod och kompisabstinens.
Jag har inte alltid känt mig hemma hos mina svärföräldrar, men numera blir jag inspirerad och liksom fri av att vara där.
Och alla dessa småvägar som jag vandrat på otaliga morgnar, dagar, kvällar och nätter. Så många minnen av Tariku som kommer upp bara av att vara där. Förra gången blev det lite av en chock – jag hade ju varit där vintern han dog så jag trodde det var mer bearbetat. Nu har ytterligare en tid passerat och förhoppningsvis är jag mer beredd.
Johanna tog den här magiska bilden som vi har på vårt kylskåp. RIMLIGT, har Esaias skrivit på en lapp och satt ovanför den. 100%.
En annan rimlig grej är yoghurt pure as Mother’s Love
För att inte tala om hur det blir släktkalas på flygplatsen varje gång någon kommer hem och hälsar på – här farbror Abraham som chockade oss alla (eller ja, mig) med hur många väskor med presenter det var möjligt att resa med.
Kan vi inte åka imorgon? finns det en som frågar. Även det, högst rimligt.
