Vardagen rusar på och det mesta känns tight, som ett par byxor i en för liten storlek. Ingen favoritkänsla, men heller inte helt oväntad då vi som familj nu har mycket nytt att anpassa oss till samtidigt som hösten alltid sveper med sig en massa minnen från tidigare höstar. Av Tarikus och mina milstolpar, både glada och ledsamma, ägde nästan alla rum under den här årstiden och det sitter liksom i kroppen.
När det känns ruschigt och lite extra vemodigt är det lätt att bli fartblind och inte märka de små sakerna. Desto större anledning att uppmärksamma dem:
◍ En kvinna kom ut från Coop med kassen full med matvaror på huvudet. Så graciöst och självklart
◍ Esaias som ropar hej till en promenerande medelålderskvinna som går femton meter framför oss. Snälla sluta aldrig
◍ Soluppgång i september känns och ser ut som soluppgång i Addis Abeba.
◍ Genuint glada återseenden
◍ Känslan av att aktivt välja bort. Jag struntar i den mer komplicerade middagsidén. Jag äter chokladbollarna utan att rulla dem i kokos. Jag kollar inte på serien jag blev tipsad om. Rensa det som rensas kan
◍ Ny musik som öppnar nya rum. Gammal musik som väcker det som glömts
◍ Lunch ute i sol som värmer
◍ Jag har glömt hur det var att inte hitta på Esaias nya skola.
◍ Att se sig själv i spegeln och bli positivt överraskad
◍ Att kunna hjälpa någon
◍ Att bli hjälpt. En som städade, en som hämtade mitt barn tidigt, en som bjöd oss på middag
◍ Minnet av en fantastisk dag i skogen för två veckor sen.
Jag har aldrig sett så många bilar med trasiga halvljus som den här veckan. Anledningen är enkel; min bil har också varit enögd, så jag märker andra saker än jag vanligtvis gör på mina fem mil till jobbet. Som någon som undrar om hon kanske är gravid och inte ser annat än gravida kvinnor vart hon än går. Eller när man lärt sig ett nytt ord och ordet helt plötsligt används i alla möjliga sammanhang. Det händer något med blickens urval, tydligen är vi inte helt objektiva.
På samma sätt händer något i mig när jag skriver de här listorna av fingrejer. Det finns nog inget som provocerat mig så mycket som uppmaningar om att välja glädje eller tänka positivt när livet varken är glatt eller ger utrymme att tänka särskilt mycket. Det måste få vara jobbigt och dåligt ibland, utan att vi ska skamma oss själva till att tänka annorlunda. Samtidigt tror jag att vi kan träna upp vår syn. Öva oss i att märka skönheten i det fula, vila ögonen på det evighetsglimtar istället för det störiga ofärdiga.
Med det sagt, här är veckans vackra:
Den första grönskan som i början är så skir att den nästan inte märks
Att komma till en plats och tänka: jag känner många här.
Människor som ärligt delar med sig av sina liv
Grannar som säger att jag får komma över när jag vill
Brené Brown: The Call to Courage på Netflix
Se de senaste sms-konversationerna och förundras över vilka vänner jag fått
När benen bär längre än någonsin förut
Att få blommor av Esaias mitt under veckohandlingen. Bryr mig noll om att jag betalade dem själv.
”Jag fick positivt” säger många som fått uppehållstillstånd men inte är så starka på svenska. Det klingar fint, något positivt blev en given. Jag har också fått positivt, inte från migrationsverket men från de senaste dagarna:
✚ Seinabo Sey på stor scen, hur hon tycktes bli mer avslappnad för varje låt och hur det smittade av sig på publiken.
✚ En alldeles för sen söndagskväll, för ibland bara måste vi strunta i att samhället är designat för morgonmänniskor (och sådana finns det noll av i vår familj)
✚ Nyfunna vänner som jag blir alldeles till mig av, det känns liksom för bra för att vara sant
✚ Oräkneliga dokumentärer om ultralöpning
✚ Att få kläder av Malin
✚ När andra tar min son till sina hjärtan
✚ Lösviktsgodis
✚ Att förbereda lektioner och riktigt längta tills de ska genomföras
✚ Att oväntat möta en vän på en restaurang och känna; jag tycker om dig så mycket, jag känner dig så väl
Jag blir väldigt lätt bubbligt fnittrig inombords. Den senaste veckan har jag fått pirr i magen av:
korridoren på jobbet
mitt eget kvällsfika när barnet somnat
eritreaner på stan
få prata amarinja
tanken på att åka till Boden
uppenbart skröpliga tanter och farbröder som tagit sig ut på en promenad med stavar
diverse födelsedagsrelaterade grejer
att Gud finns och vill ha med mig att göra
blåbär och havregryn. Alltså. Skulle fixa kvällsmat till Esaias och dessa mörkblå bär och nästan gyllene havregryn var en sån vacker färgkombination att jag blev helt golvad. Försökte ta en bild men jag antar att man behövde vara där för att inse storheten.
