About Elin Sharew

Posts by Elin Sharew:

Kvällssol och lovlunk

Kvällssol på smältande is, på kala trädstammar, i ögonen – som jag älskar den! Överallt norrbottniska vårtecken: isbanan är stängd, grus i hallen och bara minusgrader om natten. Barnen har tinat fram, lekplatserna används igen, cyklarna går snabbt och händerna blir kalla. Lovlunken infinner sig och det känns som lyx att göra saker utan att ha tider att passa. Springa långt och långsamt, äta lite hipp som happ och inte behöva avsluta varje telefonsamtal med en ursäkt. En promenad som bara fortsätter och fortsätter, vi känner livet i oss och saker faller på plats. Ett paket har kommit, jag hämtar det imorgon, vilken frihet att ha tid!

Former och färger

Ibland vill jag göra något utan särskild funktion

Leta fram lufttorkande lera och knåda fram former och strukturer

Esaias fångade vår något kaosiga lerdag på bild – det var första söndagen i februari

Formerna fick ligga några veckor, varför stressa när de ändå inte ska användas till något? Men sen blev det dags för färg.

Efter ett misslyckat försök till upphängning lät jag dem ligga på byrån. Där mår de gott och bara är; en blygsam protest mot prestationssamhället.

I väntan på en ljusning

Likt en stadig bebishand greppar jag tag i allt som talar om hoppet. Ljuset som kommer åter, glädje mitt i sorgen, oväntade vändningar till det bättre. Livet kan kännas som en norrbottnisk vår ibland; vi hör om krokus och knoppande träd men här ligger isen fortfarande tjock på älven. Vad lätt det är att jämföra, bli missmodig och otålig. När den etiopisk-ortodoxa påskdagen nalkas är kyrkan från lördagskvällen full av kvinnor och män som hela natten väntar på uppståndelsen. Vitklädda med ljus redo i händerna står de tätt, tätt, ingen verkar kolla på klockan. I Bibeln är det snabba klipp från fredag eftermiddag då Jesus dog till söndag morgon då kvinnorna fann hans grav vara tom. Vad hände däremellan? Jag gissar inte på stilla tårar. Han dog ju.

Nu väntar jag. Det blir ingen vaknatt och jag vet hur det slutar men ändå drar rörelsen mig med; natten är lång och mörk men morgonen kommer. Vintern är lång och kall men våren kommer. Döden är brutal men har inte sista ordet, livet vinner och ljuset har visat sig vara starkare än mörkret. Bebisen sover men greppet är oväntat fast: det här släpper jag inte taget om. Hoppet sviker inte och imorgon lever Jesus igen.

Ta i träd

Vårspritt i barnaben, snötäcket blir tunnare och jag trär pärlor på björkriset. Längtar efter nattvardsgudstjänst med många kända och okända, att se altaret kläs av och höra hur toner fyller stora rum. Genvägen till skolan är ojämn och halkig, jag måste ta tag i ett träd för att inte tappa balansen och påminns om hur jag som student gjorde samma sak. När huvudet var fullt av teorier och kurslitteratur tog jag på träden jag gick förbi, som för att känna på något riktigt, för den mentala balansens skull. Det finns något som finns och är och inte behöver analyseras fram.

I den här landsändan har vi haft två och en halv vecka mellan sport- och påsklov – jag kan hålla med min kollega som konstaterade att det känts som minst fem. Saker som ska kommas ihåg och hinnas och testas och rättas, möten ska hållas och beslut ska tas. Efter det behöver jag landa i kroppen, bli tredimensionell igen och minnas att det finns saker som bara är. Ta i träd, pynta pinnar och låta honom som dog på korsets trä landa i mig, han som finns och är och inte behöver analyseras fram.

Till detta är ni kallade. Kristus led i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni ska följa i hans fotspår. Han hade inte begått någon synd, och inget svek fanns i hans mun. När han blev hånad svarade han inte med hån, när han fick lida svarade han inte med hot, utan han överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist. Han bar våra synder i sin kropp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår är ni helade. Ni var som vilsna får, men nu har ni vänt om till era själars herde och vårdare. (1 Petrusbrevet 2:21-25)

En ny tid

05.45 påminner väldigt mycket om 04.45. Trötthet som känns i kroppen påminner om nyårsläger, sjukhustiden, tidiga morgonböner på huvudkontor. Småbarnsåren bjöd på andra utmaningar än sömnbrist. Våren kommer som en rejäl kvinna som vet vad hon vill. Hon kommer in i ett dunkelt rum, drar upp persiennerna, plockar undan disken och bäddar sängen. Tar tag i saker, styr upp. Väntar inte på att jag ska vakna, hon bestämmer att det är dags. Jag ska skriva Elin, det blir Ekub, ser damm som efter flera månader ger sig tillkänna. Vad kort vintern var? Nu tar vi och gör vi så här, säger våren och även om jag hade sagt emot hade hon inte lyssnat.

Vanligaste vanliga

Denna onsdag hade antagligen fallit i glömska om jag inte fått för mig att göra en film av den. Vakna, jobba, äta, be, tvätta, diska, läsa. Även om jag inte direkt älskar det monotona har jag vett att uppskatta när vardagen rullar på, eftersom det betyder att vi är friska och i grunden har det väldigt, väldigt bra. Och det om något är väl värt att minnas.

Stickade barntofflor

En flicka i vår närhet skulle fylla tre och min vana trogen tänkte jag: Jag gör nåt själv! Det går snabbt! Och långa arbetsdagar och kort framförhållning till trots hann jag klart i tid, att sticka något på stickor fem som ska passa drygt 14 cm långa fötter var nyckeln.

Jag hade inget mönster men började med 22 maskor, ökade 1 m innan den sista maskan vartannat varv tills jag hade nått 30 maskor. Kanske fem eller sju varv utan ökning, sen minskade jag vartannat varv på samma sätt som ökningen.


Den raka sidan, utan ökningar och minskningar, veks ihop och syddes till en häl.

Framsidan veks ihop (här ser ni det som ett uppochnervänt Y) och formades för att få plats för små tår. När den främre delen var ihopsydd valde jag att låta uppviket synas och sydde ungefär 1 cm från kanten.

Det hade såklart gått att tova dessa, antingen för hand eller i maskin, då de är stickade i ullgarn (isländskt Álafosslopi). Men till det krävs något som jag saknade: snäppet bättre framförhållning.



Det här var inte de första tofflorna i Maytembers historia, här finns fler:

Tovat do I owe the pleasure Malins mönster på två typer av tofflor – ett inlägg som många fortfarande googlar sig till
Lyckat misslyckande Ett par som inte blev som planerat
Någon ull? Säcken full!
Sydda små bebistofflor av våttovad filt




Tre viktiga frågor

Vad hände med facebookfastan? De senaste åren har det alltid varit ett helt gäng av mina vänner och bekanta som, annonserat eller oannonserat, hållit sig undan från sociala medier under fastetiden. 2021, ingen. Alla tänkbara fastare är där, alla utom en som diskret sa att han skulle hålla sig borta i fyrtio dagar. Trodde han att han tillhörde en rörelse? Tänkte han NU KÖR VI och så blev det bara han som gick? Och alla vi andra är kvar och gillar bilder och har kul. Vad ska vi säga till honom när han kommer tillbaka? Sorry men vi kom på att det inte står nåt om internetfasta i Bibeln?

Vårvinterkampanjen. Varje år i mars och april uppkommer en viss skillnad mellan nord och syd. Syd visar upp sina porlande bäckar, vita små blommor i skogen och sopade gator. Nord har snötäcke och skidor på gympan. VI HAR I ALLA FALL VÅRVINTER VI HAR I ALLA FALL VÅRVINTER VI HAR I ALLA FALL VÅRVINTER säger nordborna till varandra, som för att rättfärdiga sitt val av bostadsort. Talet om vårvintern är en multivitamintablett som passar både när någon klagar på extremt mörk december eller smällkall januari. Den femte årstiden. Något helt annat än vintervintern, något helt annat än illaluktande maj. Fint är det också. Men vad tänker man sig, att syd ska höra någon avlägsen röst tjata om kombinationen av värmande sol och den vitaste snö och därför ändra åsikt om tidig grönska och känslan av att snöra på sig sneakers? Deppa över att det finns andra som har det bättre? Tänk vad härlig vårvintern hade varit om folk inte behövt prata sönder den. Det börjar likna juli.

Min selfieradar är väldigt känslig – så fort en selfie dyker upp, framförallt i gammelmedia, identifierar jag den direkt. (Eftersom bildredaktörerna inte sitter bredvid och kan rätta mig säger vi att jag har ett hundraprocentigt resultat. Och varför skulle jag inte ha det när de är så uppenbara?) Blicken, axeln och vinkeln talar ett tydligt språk och det språket säger att här har vi inte ett fotografi, här har vi en spegelbild och det kryper i mig. Be en kompis! Se ut som dig själv! Du skickar väl inte dina dagboksanteckningar till tidningen? Varför blir du så upprörd Elin? Varför så stel läpp förnamn efternamn profession? Ja, och sen kan det hända att någon vill ha en bild på mig till något viktigt som ska gå i tryck. I dessa tider???? När vi inte träffar folk och när vi gör det har vi mössa och uppdämt pratbehov och telefoner som dör i kylan? Det är då det händer. Jag mailar in selfies. Förlåt alla.

Noder

Det är en vecka med mycket, av allt. Då krävs noder för att allt inte ska bli en enda stressig sörja. Som små nålar på kartan; här har jag varit.

Fina vänner i backen

Det är årets sista onsdag – afghanskt nyår coming up

Oväntade tårar över dansutmaning i flödet

Tulpaner, tulpaner, överallt tulpaner

Sms man skrattar högt åt

Människor som växer och utvecklas, och jag få stå bredvid

Se en gudstjänst, måla en papperspåse

Lättnaden av att prata med en vän som kan sätta ord på vad jag känner och går igenom

Kan jag få skinnbyxor att träna i? Fattar du hur jobbigt det kommer vara?
och
När jag var fyra år och gjorde kullerbyttor och bakåtkullerbyttor tänkte jag alltid på apelsiner, clementiner, papaya och sånt där.
och
Av alla som jobbar i Sverige är en åttondel professionella legobyggare.

Jag drömde att lövsprickningen skedde över några timmar, från noll till hundra så man inte hängde med. Hur blir det här? undrade vi med påtaglig besvikelse. Vaknade med en ny blick på det som tycks ta lång tid. Snabbt och direkt är inte alltid bäst fastän träden fortfarande är kala. Processen osv. Solen lyser in i sovrummet klockan sex, vårtecken om något.

Bröd; livets, dagligt och hembakat

Han får mig att rita när det känns som jag inte orkar

Ja, ännu fler tulpaner

Ett år

Jag springer förbi Piteås provtagningsstation och ser två personer i full mundering av skyddskläder, visir och munskydd som står med långa tänger och väntar på nästa person med symptom. Sinnebilden av pandemi och jag har inte vant mig, trots att ett helt år har gått.

Den 14 mars 2020 var vår sista dag i Addis Abeba. Jag hade på ett par dagar gått från aningslös till att nöta Folkhälsomyndighetens hemsida och SVT:s direktuppdatering. Vi kramade alla när vi åkte. Flygplatsen var full med folk som antagligen gjorde sin sista resa på länge, ungefär en tredjedel hade munskydd. Munskydd över munnen, runt halsen, över ögonen när man ska sova. Skyltar informerade om det som då var nytt; håll avstånd, tvätta händerna, do not spit everywhere.

I efterhand är det märkligt hur vi kunde vara så övertygade om att det hela skulle gå över snabbt. Hade vi agerat annorlunda om vi vetat hur långdraget det skulle bli? Kan man ens se längre än några veckor fram? Jag känner igen det från perioder då andra sjukdomar påverkat min vardag; även om ett snabbt tillfrisknande är osannolikt är det svårt att tänka sig hur månader eller till och med år av samma harvande ska se ut.

Konsekvenserna av viruset och restriktionerna är stora för drabbade individer, vården, ekonomin, den psykiska ohälsan och kulturlivet. Vidden av det kan vi nog bara ana. I det lilla finns också spår av pandemi; att behöva uttrycka med ord det som annars hade sagts med en kram, hur man för sig och klär sig utom synhåll från andra, annorlunda rutiner och rörelsemönster. All denna skärmtid. Och så går dagarna och för, som alla år, med sig både svårt och glatt. Skyller vi allt jobbigt på pandemin eller glömmer vi, trötta och håglösa, att den fortsätter att påverka oss?

Pandemin drabbar alla men slår olika – och mig har den inte slagit särskilt hårt. Jag tillhörde gruppen som initialt blev fokuserad och motiverad av det osäkra läget. Sen har det stundtals varit vardagslunk och stundtals olidligt tråkigt. En klarare blick och en tydligare längtan. Ofta tänker jag på vår kulturs förväntningar på parrelationer och familjeliv – som att det är där allting ska hända och alla önskningar uppfyllas. Nu ombeds vi att bara umgås med dem vi bor med och kraven blir ännu högre. Vi behöver ju gemenskap med fler, tillhörighet, hjälpas åt. Kan vi göra det ändå?

Det var mycket vi inte visste för ett år sedan. Men en sak lutar jag mig fortfarande mot:

Vi vet aldrig hur morgondagen ska bli. Situationer som denna, eller kriser som drabbar färre personer med samma intensitet, hightlightar det faktum att vi inte har kontroll på allting. Vi kan göra vårt bästa, hjälpa varandra, hoppas och be, men i slutändan ligger inte makten över liv, död, sjukdom och hälsa i våra egna händer, hur noggrannt tvättade de än må vara. Och tur är väl det?