About Elin Sharew

Posts by Elin Sharew:

Pirr i magen, del 2

För prick tre år sedan hade jag tydligen pirr i magen. Så även den här veckan, av andra anledningar:

Att vara uppe länge – det kan inte hjälpas. När pojken sover, allt är tyst och jag gör precis vad jag vill.

Barnets teckningar! Och när jag får en av teckningarna med kärleksbetygelser på

Bibelläsningen, den är inget jag vill vara utan. Vi är inne i Hesekiel och jag blir så tagen. Och den dagliga läsningen i Psaltaren är verkligen dagligt bröd:

Födelsedagsblommorna, det är skönt att vara så simpel att rosor, tulpaner och ranunkler kan göra mig lycklig.

Januarisolen

Han jag är kär i

Att jag kan känna smak igen!

En dikt på instagram som gick rakt in:

Bilder på en bloggares pool. Ja, tydligen

Brev på posten

Och att få känna sig omsluten av omsorg. Samma visa som 14 januari 2019: att Gud finns och vill ha med mig att göra

Känner du samma?

Jag tror att det finns saker som är bra att hålla för sig själv. Stora beslut kan nästan besudlas om en massa andra ska spåna fritt, tänka högt och säga vad de tycker. Omvälvande känslor av kärlek och sorg kan behöva ha sitt eget space inombords en tid. Och när det handlar om andra människor blir ett delande lätt till skvaller. Men med det sagt finns det en hel del som blir bättre och lättare av att prata om det.

Häromdagen blev detta väldigt tydligt. Jag kände mig ensam och vilse i mina känslor men behövde bara yppa ett ord till en vän så krokade hon tag och berättade hur hon kände igen sig. Sen pratade jag med en annan och en tredje – samma sak där. Någon ursäktade hur hon började prata om sitt eget när det i själva verket var balsam för min själ. Har du känt samma sak? Bara att få berätta hur något känns kan vara förlösande nog – att dessutom få höra att man inte är ensam, att någon har gått före, kan vara en fantastisk befrielse. Nycklar till att hantera livet är till för att delas.

Det finns ingen anledning

Det finns ingen anledning till oro 
säg det till ett stresspåslag 
säg det högt och tydligt 
så hela hjärtat hör 
det finns ingen anledning 

Det finns anledning att hoppas 
säg det till darrande knän
säg det högt och tydligt
så hela världen hör 
det finns anledning

Hoppingivande

Att få somna med en bättre känsla än den man vaknade med

Blommor i januari

Att dela det svåra och bli förstådd

Kämpa i uppförsbacke och njuta i nedförsbacke

Att få be, att få bönesvar

Att få en dikt av Anna Greta Wide skickad till sig:

Att Gud som ser och vet allt älskar så mycket

Att få leva ännu ett år – tack tack tack

Och att ljuset inte svek

God jul!

God jul! Jag hoppas att du har en fridfull jul, dagar då fridsfurstens röst talar tydligare än andra.

Vi mår bra!

Vi njuter av att ha tid till mer av det vi vill; fotboll, ritande, böcker, stickningar och sånt.

Om du redan slutat lyssna på julmusik, kom tillbaka! Den här lilla konserten var fin.

Liksom julen. Gud blev människa, vilken fest bara det.

Den kortaste dagen

21 december må ha varit kort, men god. När jag tänker efter kändes den inte så kort heller, till brädden fylld med julgudstjänst, terminsavslutning och lunch med underbara kollegor. Plus allt det där som behöver göras innan jullovet och vardagsfixet som tar ungefär dubbelt så mycket energi när det ska utföras i mörker.

Hemma doftar det av hyacint och kanske också av gran – förra veckans influensa gör att den senare har svårt att göra sig påmind. Den står där i alla fall, grön och grann och klädd, dock helt utan klappar under. Borde jag vara stressad över det? Det är jag inte. Förra året hade jag utomordentlig framförhållning, i år blev det annorlunda. Något som följer samma mönster som alltid är tanken ”jag gör något själv, det går snabbt”. Fun fact: det går inte snabbt.

Årets mörkaste dag var ljusare än väntat, överträffade förväntningar idag igen. Sin vana trogen jobbar 2021 så. Och imorgon blir det ännu lite ljusare.

Tacksamhet, Eldstod och midnattssol

Jag vaknar utvilad och lycklig, den mörka decembermorgonen känns mjuk och snäll. Mjukt och snällt känns det inte varje morgon, så man får vara tacksam som folk säger. Varför känns de orden så otacksamma? Som lite kristyr på en bränd pepparkaka av klag. Men ändå är det ju så sant; man får vara tacksam. Över barn som är friska, vuxna som är friska, värme och kärlek, frukost framför julkalendern, frid i hjärtat, bilar som startar eller livet i allmänhet. Vi behöver inte ta i trä.

Jag jobbar hemifrån, ringer Malin på facetime vid halvtiokaffet. Lunchen får föregås av en promenad och efter ett telefonsamtal lyssnar jag återigen på AftonSons nya album som kom med perfekt timing. Det förra lyssnade jag mycket på förrförra decenniet och de här texterna har redan fått betyda mycket.

Ett annat album som gått varmt det senaste är Midnattssol, särskilt spåren Frihet och Wait.

Skönhet i öronen – också något vi får vara väldigt tacksamma över.

Uppfyllda hopp

Sjung ditt uppfyllda hopp
Vårvind i november
Julivärme i december
Tina upp min stelfrusna kropp

Guds löften äro sanna
Fluffigt täcke över allt
Mjuka kanter över hårt och kallt
Här för att för evigt stanna

Gör dina portar vida
Gör plats, ge rum, släpp in
Jag är min väns och han är min
Härlighet i strömmar strida

Det finns liv

Jag letade efter annat när jag hittade en dagbok från 2017. För fyra år sedan var barnet fyra år, dagarna var ömsom svåra ömsom lätta och sidorna fylldes av frågor, längtan och vardagsdetaljer. Livet som då var känns nu avlägset, men det finns tydliga trådar mellan 2017 och idag. Det jag då drömde om och skrev ner, med stark vilja eller vacklande tro, är nu det jag finner oss stå mitt i. Beslut jag då fattade ledde vidare till något större och flera av de frågor jag ställde har redan besvarats.

Böner vi ber och viskningar vi anar visar en riktning, banar väg och förbereder. Dagboken påminde mig om hur jag vill leva; lyhört och hoppfullt. Märka det som spirar. Ge frågor och böner en plats och skriva ner det som är så att jag inte glömmer. Ibland lever vi mitt i ett bönesvar och det vore ju tråkigt om vi missade att märka det.

6 år

Jag minns varenda detalj från 30 november och 1 december 2015, dagarna som omgav den natt Tariku dog. Jag minns vad som hände, hur det kändes, hur jag tänkte. I alla fall inbillar jag mig att jag minns – det jag har glömt minns jag ju inte. Hela sex år har gått. 

En samtalsperson berättade en gång hur sorgen till en början upptar hela ens liv och tankevärld, för att sedan samsas med annat. Sorgen blir kanske inte mindre men annat fylls på. Så har åren sedan 2015 varit; annat har fyllts på. Vänner, jobb, bönesvar, känslor, idéer och helt vanlig vardag – till en början med ett visst motstånd, numera med självklarhet – klart allt ska få plats. Tankarna börjar kretsa kring annat än kom tillbaka, kom tillbaka, kom tillbaka. Tillvaron blir mer än en reaktion på en förlust. Tacksamheten får en klarare röst och eftervärmen från en älskad människa blir alltmer påtaglig när den isande stormen bedarrat. Tänk att han var här.

Samtidigt som jag har klara minnen och absolut kan känna sorg och saknad känns den djupaste sorgen avlägsen, många år har gått sedan det började lätta och särskilt 2020 och 2021 har varit fulla av liv. I början kunde andra fundera på hur jag skulle kunna komma tillbaka, men så fungerar inte livet. Inte heller Gud. Tillbaka ska vi ju inte. Istället är det nåd ny varje morgon och framåt som är det enda rimliga alternativet. Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång – det gäller den som dör men också oss som stannar kvar, hur smärtsamt det än är. Livet tar visst inte slut bara för att ett liv gör det.