About Elin Sharew

Posts by Elin Sharew:

Låna från amarinjan

Jag älskar det svenska språket! Mitt jobb med människor som inte har svenskan som modersmål och minnet av att själv bo på en plats där jag ligger efter språkmässigt gör mig oerhört tacksam att kunna uttrycka mig obehindrat. Men väldigt ofta, säkert varje vecka, dyker det upp ord och uttryck som är jag önskar vi kunde använda i svenskan. Här är mina förslag på låneord från amarinjan:

ጠፋሽ / ጠፋህ – T’efash / T’efah – du har försvunnit
Ett av de första orden man lär sig i amarinja är ጠፋ, att försvinna. Elen försvinner, saker försvinner och människor försvinner, till exempel du om du har varit borta ett tag. Säg att du inte har ringt, att du varit upptagen med annat eller bara inte hälsat på, då får du snabbt veta att du har försvunnit. Oftast sagt med kärlek, som ett konstaterande att personen i fråga märkt att du varit frånvarande. ”Jag har saknat dig” är något annat, det här är liksom mer krasst och betonar normaltillståndet; att du ska vara närvarande.

Sen passar det ofta att säga አይጠፋም – ait’efam – det fattas inte – när man vill betona inte bara att något finns, utan att det inte saknas, inte kommer försvinna. Det är en sån lättnad när jag pratar med Erika eller annan amarinjatalande svensk och kan använda አይጠፋም obehindrat!

እግዚአብሔር አለ – Egziabher alle – Gud finns
På amarinja behöver man inte krysta fram något ”det blir nog bra ska du se” eller ”jag håller tummarna” när det berättas om något jobbigt, det räcker med att säga att Gud finns. Underförstått att Gud är god och vill oss väl. Gud finns, det finns hopp.

የኔ ቆንጆ – Yene k’onjo – Min vackra
Det är inte bara i Etiopien som det är vanligt att uttrycka kärlek och uppskattning mer än i norra Sverige, men jag kan verkligen sakna att få använda fina ord till andra än de närmaste. Som när Esaias farbror ringer och säger hej min vackra syster – då blir man ju genast på bättre humör.

እናመሰግናለን – Enamesegenalen – Vi tackar
Jobbig att lära sig men praktisk att ha är grammatiken som gör att både subjekt och objekt slås ihop med verbet, vilket gör att jag kan säga jag tackar, vi tackar eller vi tackar er. Tänk så smidigt när man till exempel har varit på ett ställe med sitt barn och ska tacka för maten eller ska hålla ett spontant tal (det händer nämligen) och tala å en hel grupps vägnar. Då är det så lätt och naturligt!

Slutligen finns det ord som det absolut finns direktöversättningar till, men där amarinjan helt enkelt låter som vad det är. Som ቧንቧ (boanboa) som betyder vattenkran eller ጭቅጭቅ (ch’q’ch’q) som betyder bråk eller argumentation. Genialiskt!

Finns det några ord som du önskar importera till svenskan?  

Kring millennieskiftet

Oprah Winfrey förfasade sig över tuggummin i allmänhet och tuggummin på tallrikskanter i synnerhet. Jag tuggade ofta tuggummin och nästan lika ofta satte jag dem på tallrikskanten, tills en dag då vi åt leverbiff och potatis och jag mosade ihop allt och tuggummit råkade komma med i en tugga. Leverbiff och potatis var inte längre min favoriträtt. Tuggummin fortsatte jag med och en kompis tuggade Extra White hela tiden, jag tror att det var nytt då men kanske var det bara nytt för oss. I ett annat TV-program pratade Robinson-Pål om hur han gjorde film, det skulle vara ärligt och äkta med svarta rutor mellan varje klipp och inga andra inslag. Reportaget gjordes i samma stil så därför visades inget från Robinson. Jag blev så besviken. Jag fick liksom Pål lätt idéer som jag gick upp totalt i, en gång skulle jag sticka en bikini och såg framför mig hur genialisk den skulle bli. Och det kanske den hade blivit, om jag kommit längre än några varv i bomullsgarn.

I sexan skulle vi få läsa franska och tyska i Horlax, vi tog bussen dit varje fredagsmorgon. Då skulle jag sminka mig och det enda sättet jag kunde måla den undre fransraden var att trycka mascaraborsten mot fransarna och gnugga så jag blev alldeles svart under ögonen. Varför ser du ut sådär, frågade pappa, jag svarade att det är ju franska idag, han förstod inte varför franskan krävde att man skulle se ut så. Det tog månader, kanske år, innan jag insåg att han trodde jag skulle åka till Hortlax helt svart under ögonen när jag i själva verket skulle ta bort det med tops. Sen var det snack om att man inte skulle använda tops och inte något mindre än en armbåge för att rengöra öronen men min fotbollstränare använde en nagelsax. Det hade Oprah garanterat inte gillat.

När jag var småbarnsförälder

Mitt föräldraskap är inte vad det brukade vara, av den enkla anledningen att tiden har gått. Numera går det att resonera, argumentera och förbereda på ett sätt som inte gick för några år sedan och dynamiken är väldigt annorlunda. När jag ser tillbaka på de senaste åren minns jag det som inte blev så bra, där jag hade velat göra annorlunda, men jag ser också det som funkat i hela sju år, rutiner och förhållningssätt som hjälpt. Till exempel:

Jag kan tillåta mig själv att tänka efter. Av någon anledning började jag tidigt med att ge mig själv några sekunders betänketid innan jag svarade på en fråga. Istället för att säga nej för att en stund efter ge vika under tjatets tyngd var jag noga med att inte säga nej på rutin. Eller ja för den delen. Om jag lutade åt ett nej frågade jag mig själv om jag var beredd att ta striden. Om jag inte är redo att möta motstånd (för motstånd har det aldrig varit någon brist på) är det lika bra att säga ja direkt istället för att ge mig in i fuldansen av tjat. Det här har garanterat lett till att jag av andra har kunnat betraktats som låt gå-ig, men det har varit en räddare för mig. Att framstå som konsekvent är inget heligt mål, men för mig har det varit bra att känna att jag har kommandot även när jag är sliten och barnet starkt. Välj dina strider är något folk säger, men där får jag ibland känslan av att man i vissa frågor väljer att kapitulera. Det kan man förstås göra, men med hjälp av lite självkännedom kan det gå bättre att kapitulera med lite framförhållning så att man slipper omvägen via bråk och dubbla budskap.

Närhet går först. Tidiga morgnar har aldrig varit en issue hemma hos oss, däremot kvällarna. Nuförtiden kan det vara kul och härligt med ett kvällspiggt barn, men en treåring som inte kan somna är något helt annat och maratonnattningar tar inte fram det bästa i en. Ändå har jag aldrig försökt få honom att somna själv; dels för att det är uppenbart att det går emot hans natur och dels för att jag tänkte på framtiden. En treåring har man alltid nära sig, annat är det med en unge som börjat förskoleklass. Så därför höll jag ut, tänkte att det kommer en tid då nattningen är en bra stund på dagen som jag inte vill vara utan. Nu är vi där. Överlag är jag inte så noga med sånt som man kan anse att barn vid en viss ålder ”ska” kunna eller klara själv, jag gör honom gärna sällskap, jag hjälper gärna till. Och åt andra hållet; när han velat klättra högt, sladda med cykeln eller leka vilt så har han oftast fått det. En kombination av principer och lathet.

Jag har inte använt ”alla andra” som ett argument. För länge sedan hörde jag någon nämna risken med att använda andra som måttstock; ta på dig jackan nu, ser du inte att alla andra har på sig sina jackor? Sätt dig ner som alla andra, ät nu som alla andra, säg tack som alla andra. Så går åren och barnet vill ha en telefon eller ett visst klädesplagg för att alla andra har det. Se filmen som alla andra ser, åka på semester som alla andra gör. Och då ska vi svänga om och inte göra som alla andra, för då har alla andra helt plötsligt fel? Jag tror på att lära sig följsamhet och majoriteten väljer inte nödvändigtvis fel i alla frågor, men det måste finnas bättre argument än att peka på massan. Jag tror också att det handlar om självförtroende i föräldrarollen, att våga dra gränser och fatta beslut utan att konstant snegla på andra.

Betyder det här att Esaias aldrig säger att han vill ha något för att alla andra har det? Hahaha O NEJ. Men jag har vanan inne att komma med förklaringar som inte har med kompisarna att göra. De andra får göra som de vill, vi gör på vårat sätt.

Det är inte alltid lätt att vara förälder, men det är samtidigt allt annat än tråkigt. Som i alla relationer krävs det tid att bygga tillit och god kommunikation och vi är mer än våra roller – jag har fött honom men han är också en människa jag får lära känna. En sån ynnest!


Annat på samma tema:
Fem tips från singelmamman
Skärmen

Mata barn
Självständighet

112 och 113

På årets hundratolfte dag förstod jag inte vidden av tröttheten förrän jag vilade

På årets hundratrettonde dag vräkte snön från morgon till kväll

Golvet i trappuppgången kan också förvåna

Bokade biljetter och smygande förväntningar på sommaren

Vänner som uttrycker sin kärlek monetärt

Libabröd, byskekarameller och torkad mango, men helst inte samtidigt

Bilder på bilder som kommit fram

En stunds rit på kvällen; han ritar en nyckelpiga, jag ritar maskrosor. Tema ej snöstorm

Att få ta del av andras svåra och andras roliga

Trötta ben

Och att se fram emot dag hundrafjorton

Fasta, vår och rättvisa

Först protestanterna, sen de ortodoxa och nu muslimerna – alla har fastat de senaste månaderna och det ses som självklart. Jag ställer många frågor och svaren jag får fascinerar mig. Ses det som positivt om fastan är svår och krävande? Vilken tid får ni äta? Vilken tid slutar ni? Bryter ni fastan någon dag? Lördag och söndag är det okej att äta från frukost, men det är fortfarande bara vegansk mat vi äter, berättar en etiopisk-ortodox kristen. Men det är lätt att glömma att det är lördag så då kan man visst råka fasta till klockan tre ändå.

Det är mer vår än det brukar vara i Norrbotten – så känns det i alla fall. Alla årstider har känts så mycket det senaste. Arbetsbördan ökar i takt med att läsårets slut närmar sig, vardagen är hektisk på ett sätt som andra år har varit normaltillstånd men som nu sticker ut. Styrfart och energi parallellt med eftersatt lägenhet och improviserade middagsplaner.

Chauvin döms vara skyldig till Floyds död – detta är ansvarsutkrävande, rättvisa hade varit om George Floyd fortfarande var vid liv. Hur hade domen sett ut om den inte föregåtts av ett års reaktioner och protester? Det vet vi inte, men vi vet att den nu blir ett svar; black lives do matter.

Frihet

Jag älskar hur vintern ser ut och känns men jag hatar inte att kunna gå ut utan behöva tänka efter, en pokémonpromenad efter frukost och återvändande svanar. Frihet!

Att springa intervaller på känsla när träningsklockan laddat ur. Små deltagargrupper så det finns tid för varje elev. Ljust både 05.30 och 21. Frihet!

Att kunna cykla till stan, välja och äta glass, cykla vidare till Storfors och hem igen – oj, vilken frihet det är med ett stort barn, att avnjuta våren på ett mer vuxet vis, utan galonisar.

Att rensa i skaparhögarna, lägga ut till försäljning, se siffrorna nå över 11 000 och häpna över människors generositet. Att kunna och vilja dela med sig – en sån frihet!

Målat för Tigray

Situationen i Tigray är fortsatt svår då konflikten har tvingat många människor på flykt. Det är svårt att inte göra något så det här blir min lilla bäck; jag säljer en del av det jag målat det senaste året och pengarna som kommer in går direkt till norra Etiopien via EFS och Mekane Yesus-kyrkans biståndsorgan DASSC.

Bilderna är målade i akryl och akvarell, på papp i ca A5-storlek. De kostar 300 kronor styck (även om det såklart är fritt att ge mer med tanke på Tigray) och jag bjuder på portot. Om du vill köpa är det enklast att på min instagram (elinsharew) kommentera den bild du vill ha i stories. Men eftersom inte alla har insta lägger jag också upp några av dem här, skriv en kommentar om du vill tinga en!

14 april

Jag minns helgen med sin snö och sin sol – april, sas det och april var det. Färgerna är tillbaka, kanske har de varit där hela tiden. Jag lyssnar på José González senaste låt, den är mitt i prick på det sätt som låtar kan vara vid första lyssningen. Senare kanske jag förstår vad han menar, men för nu håller han med mig.

Inomhus måste färgerna fösas undan för att ge plats åt middagar och hemmakontor. Är det något jag gillar så är det att bre ut mig och låta det som vanligtvis nedprioriteras komma upp och stå i centrum. Eventuellt är det en efterhandskonstruktion då det här är mitt roliga och min vila.

Det är Tarikus födelsedag idag. Min vän Julia skriver: ”Tänk att han är död och ändå jan jag höra hans röst och känna minnet av hans skratt precis när jag vill, det går inte att sudda ut.” Gränsen mellan levande och död känns så tunn ibland.

Esaias monterar en tårta med fria händer. Det är så många dagar som påminner om saknad och frånvaro och även om känslan är mångbottnad är det gott att få fira; Tariku fanns! Han gjorde avtryck, vi lär oss fortfarande, Esaias och vår värld hade inte funnits utan honom.

Lyssnar på Josés nya två varv till, vi är fortfarande i samklang:

Visions
Look at the magic of reality
While accepting with all honesty
That we can’t know for sure what’s next

No we can’t know for sure what’s next
But that we’re in this together
We are here together

Mycket ger mer

Jag minns någon som sa att det är lättare att träna mycket än lite – den som tränar mycket gör det i farten, har vanan inne, behöver inte fundera. Den teorin måste gå att applicera på det mesta, för det är ju lättare att hålla ordning i ett redan städat hem eller att börja på nästa bok direkt efter en avslutad. När det kommer till skapande av olika slag föds fler idéer av görandet – och om material ligger framme är tröskeln låg. Där har jag varit i veckan.

Ledighet gör att jag inte sitter vid en skärm dagarna i ända och då blir det roligare att använda ritplattan. Jag börjar komma in i tekniken som är långt ifrån den analoga, testar färgkombinationer och gläds åt snabba, enkla byten.

Ett par vänner och jag fick för oss att kolla på Bob Ross, en konstnär som under andra halvan av åttiotalet fick massorna att måla genom TV-programmet Joy of Painting. Vi blev som många andra helt uppslukade av pratet, tekniken och klart du kan-attityden. Nästa dag började jag min akrylmålning med svart grund – tänk vad lite youtubande kan åstadkomma – men sen fortsatte jag på eget vis för att få fram några eukalyptusträd.

Samtidigt pågår en humanitär kris i Tigray och jag har funderat på vad jag kan göra för att på något sätt bidra till dem som arbetar för de som drabbas hårdast. Något i stil med Ge och få 2016, då jag skickade kort till alla som gav pengar till mat för etiopiska skolbarn under ett år av svält. Kanske är jag äntligen något på spåren!

Kvällssol och lovlunk

Kvällssol på smältande is, på kala trädstammar, i ögonen – som jag älskar den! Överallt norrbottniska vårtecken: isbanan är stängd, grus i hallen och bara minusgrader om natten. Barnen har tinat fram, lekplatserna används igen, cyklarna går snabbt och händerna blir kalla. Lovlunken infinner sig och det känns som lyx att göra saker utan att ha tider att passa. Springa långt och långsamt, äta lite hipp som happ och inte behöva avsluta varje telefonsamtal med en ursäkt. En promenad som bara fortsätter och fortsätter, vi känner livet i oss och saker faller på plats. Ett paket har kommit, jag hämtar det imorgon, vilken frihet att ha tid!