About Elin Sharew

Posts by Elin Sharew:

Inför advent

Jag är ju av åsikten att november får oförtjänt mycket skit, att vi måste stå upp för denna stackars utmobbade månad. Men i år tror jag minsann att det är november som backar mig och något slags rekord i utomhustid måste ha slagits de senaste månaderna. Tar varje chans – passar på som vore det juli – och det gör underverk. Till och med fabrikerna har varit vackra i veckan och skönheten har varit som balsam.

Det hade varit roligt att ge sig hän åt advent- och julförberedelser men det känns lite som att vika träningskläder med torra händer. Hobbyanalysen är enkel; många är de jular som fyllts av sjukhusvistelse, ovisshet och död. Det kommer fler jular, sa vi, fler jular kom och med dem ännu fler prövningar. De åren har nästlat sig in i ljusslingor och julsånger och vad som just nu hade varit så passande och mysigt ger en lite bitter bismak.

Så får det vara. Kanske är acceptansen något av det mest avgörande i sorgearbete. Det är okej, det får kännas svårt, du behöver inte förklara dig.

Med ens, eller efter ett litet tag, känns det lite lättare och julmusiken blir nästan njutbar. Och det görs plats för perspektiven; tack för livet, tack för vänner, tack för ljus och närvaro.

Första advent 2015, dagen innan Tariku dog, satt jag på bussen hem och skrev ett inlägg här på bloggen. I efterhand kan jag nästan se det som en sanning som behövde talas ut över dagarna, åren, som skulle komma:

Advent är här och det finns mycket jag inte kommer att göra. Här blir det ingen egengjord julkalender till barnet, inga glöggfester och knappt något bak – all tid och ork går till sjukhusbesök och att rodda denna märkliga vardag vi befinner oss i. Men eftersom jag längtar efter en kristuscentrerad snarare än konsumtionsdriven adventstid gör det inte ett dugg. Så när jag kommer hem ska vi hänga upp stjärnan i fönstret som ett tecken: Jesus kommer till oss. När det är som mörkast kommer livets ljus, fredsfursten. Och han kunde inte ha haft bättre timing.

Rutiner och minnen

Novemberbarn, vi känner dem. Rutin på avståndsfiranden, vi har den. Ett knippe ballonger, present i form av något som inte har köpts på nöjesaffär, ingen tid att passa. Titta förbi i ordets rätta bemärkelse, vinka och slänga pussar. Jag är djupt imponerad av alla barn som finner sig i situationen.

En veckas rutin har vi också med distansstudier på folkhögskolan. Lättnaden över att vara igång är stor och det har börjat bra! Vi har valt att lägga upp det på ett helt annat sätt än i våras, och det är faktiskt lite skönt att få göra om och göra bättre. Också när det kommer till hemmajobbandet är inlärningskurvan uppåtgående. Imorse ”gick jag till jobbet” som de säger att man ska och minusgraderna bet i kinderna. Att jag sen hade glömt laddaren till datorn på kontoret var kanske inte strålande, men helt perfekt är väl bara tråkigt?

Om kvällarna läser jag Alva Dahls Längtans flöde, igen. Den är oerhört vacker.

Och så scrollar jag, inser att det är ett år sen jag var på den magiska bröllopshelgen i Finland, då Heta och Christian gifte sig. Då vi kunde åka över landsgränser, kramas, ta i varandra, dela matupplevelser, dansa i timmar, springa ut för att svalka sig och förundras över snölandskapet och sen dansa lite till. Fotona från bröllopet är tagna av skillade @ViiviNmedia.

Vi visste inte hur bra vi hade det, varför passade vi inte på att njuta då? är en tanke som kan dyka upp när livet har förändrats, men vet ni. Vi visste exakt hur bra vi hade det och vi har aldrig njutit så mycket som då.

Tovade grönsaker

Vad är detta om inte resultatet av ett ihållande tovningsil? Malins dotter Tove skulle fylla ett och eftersom hon inte har avslöjat sina intressen än gick jag på Malins, så grönsaker fick det bli. Tovat till Tove är väl ändå tillräckligt mitt i prick?

Jag chansar väldigt mycket när jag nåltovar. När jag skulle göra blomkålshuvudet började jag med att vira vit ull runt en bit skumgummi, annars brukar jag inte ha någon stomme.

Jag fäste lösa ändar genom några nålstick på undersidan (vilket är vad nåltovning är, en massa nålstick) och sen formade jag ovansidan utan att tänka för symmetriskt.

Jag nålade ingenting uppe på buketterna, för att formen skulle bli så tydlig som möjligt.

Bladen nåltovade jag först ihop genom att lägga några tunna lager ull på varandra och få till en oklar form. På nästan alla grönsaker blandade jag in lite från min begränsade färgpalett för att det skulle kännas lite mer – wait for it – levande.

Eftersom nåltovningen är lite begränsad, liksom mitt tålamod, våttovade jag alla blad (till både blomkål, purjolök och morot) för att de skulle bli tunnare och fastare. Varmt vatten, såpa och gnugga!

De torkade bladen skulle få såna där streck som blad har på sig (finns det något namn för dem?) men jag ville inte att de skulle vara för definierade så jag drog på ett tunt lager som jag utgick från.

Hela tiden fick jag påminna mig själv om att en ettåring skulle ha grejerna – helt säkra för hårda nypor är de inte, men hyfsat.

De tre bladen tovade jag sen fast på undersidan och blomkålen var klar!

Och på tal om undersidor fick purjon, vitlöken och broccolin lite extra grått och vitt på sig.

Det är underbart att vara helt inne i ett projekt, just den här lilla ullklumpen längtade jag hem till hela tisdagen.

Jag är glad att julen närmar sig, för än ser jag ingen anledning att sluta med ullen och nålen. Hurra för Tove och tovning!

Domssöndagen

Som 20-åring upplevde jag hur mitt hjärta brast över världens tillstånd. Tidigare hade jag varit engagerad i rättvisefrågor och tyckt att fattigdom var fruktansvärt, men nu var jag förtvivlad. Jag hade kommit tillbaka till Etiopien efter en tid i Sverige och fick möta fattigdomen på ett nytt sätt – helt enkelt för att jag inte mötte den. Jag blundade, gick snabbt förbi hemlösa, höll hårt i mina pengar och min tid. Jag som hade velat älska min nästa och göra världen bättre. Min likgiltighet chockade mig, jag blev helt förstörd. De problem jag såg i världen fanns också i mig själv; egoismen, latheten, obryddheten. Det fanns ett mönster. Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig. Min upplevelse i Etiopien ledde till ökad självkännedom, men också en för mig ny bön; Gör nåt! Grip in, förbarma dig. Låt inte ondskan få sista ordet.

Idag är det Domssöndagen, slutet av kyrkoåret. Ett störigt moment innan adventstiden kan inledas, eller en förutsättning? Gud blundar inte för det onda och svåra, Gud väljer inte att titta åt ett annat håll när det blir obekvämt. Hade en kärleksfull, rättvis och helig Gud kunnat göra det?

Sann rättvisa nås inte genom att släta över problem, och jag tror att det kommer en dag då allt ska ställas till rätta på djupet, både i världen och i mitt hjärta. För att Jesus tog straffet för all synd och ondska – även min – på sig när han dog på korset kan tanken på domens dag få betyda hopp och upprättelse. Vi är inte ensamma.

Gud gör nåt. Gud griper in och förbarmar sig. Gud låter inte ondskan få sista ordet.

Novemberväder

Igår kom det vita tillbaka med besked. Snö och blåst som kändes som peeling i ansiktet.

MAN BLIR GLAD

Det blev en lunch helt i min smak – förutom att jag inte mötte en själ på hela rundan.

Sen vaknade vi till fredag och nytt slags novemberväder

Soluppgången höll på i flera timmar

Vattnets speciella färg var svår att fånga på bild – en nyans åt ena hållet

och en annan nyans åt det andra. November kan minsann.

Mitt folk

Det har gått över ett år sen jag träffade de av mina vänner som bor utanför Norr- eller Västerbotten – ett tidsspann som saknar motstycke i modern tid. Det handlar om människor som jag har känt i tretton år och som har präglat mitt liv sen dess. Häromkvällen kunde jag inte sova och letade fram bilder på några av dem för att bara se deras ansikten. Jag saknar mitt folk!

Det finns många dåtidskarameller plocka fram, många att tänka på. Både i fascination över att just denna fantastiska person finns, men också i omtanke. Den här tiden är nog inte lätt för någon, men en fråga om hur det är kan göra det tunga lite lättare – ett sms om hur vi mår kan uppenbarligen röra en till tårar.

Jag tacklar den här perioden av karantänliknande tillvaro annorlunda än i våras. Då var allt nytt och sommaren var i vår föreställningsvärld fri från virus – tänk om vi kunde fira midsommar tillsammans igen? Nu är det mörkare och på många vis svårare, och tydligt att vi människor behöver varandra även när vi inte kan ses. Jag behöver både de långa samtalen och det ytliga vardagssnacket.

Så tills vi återigen sitter hopträngda vid samma frukostbord och pratar med yviga rörelser skickar vi ett sms eller vykort till, ringer ett samtal till, kommenterar ett instainlägg till, ber en bön till. Vi har fortfarande varandra.

Tio från tisdag

1. Jag tänker att det är max 15% chans att få svar när jag ringer mina kompisar

2. När en kompis svarade hörde jag hennes barn i bakgrunden och tänkte: vilken morsa du är! Jag var första mamman i gänget men är liksom omkörd av flera, de har så många och gör det så bra. Ammar och lekparkar och har sig medan jag och mitt barn kommer hem, äter middag i soffan och kollar på roliga klipp.

3. Känslan när man videosamtalat med elever och alla lagt på och allt som finns kvar är mitt eget ansikte över hela skärmen. Hej hej där är du ja

4. Påmindes om hur Esaias för några år sen berättade om sin nya förskolefröken; ”Hon heter Vikaria”

5. En tjej jag mötte i elljusspåret hade tappat sin lägenhetsnyckel och jag drabbades av akut medkänsla. Frågade en annan jag mötte om hon hade sett den, hon pratade länge om hur lätt det är att tappa nycklar i fladdriga fickor – mycket!

6. En vardagsstrategi de senaste åren har varit att variera frukost och kvällsmat så vi slipper panik över att mjölken, polarkakan eller havregrynen är slut, men nu har vi för första gången en kvällsmatsrutin.

7. Vi köper Havrefras Family pack fastän bara en äter det. Undrar om det finns ensamma själar som köper samma och ser de stora bokstäverna som ett hån. FAMILY. Personen i fråga kanske bara gillar havrefras väldigt mycket.

8. En gång köpte vi fyllda havrefras, tre kuddar satt ihop och skulle sparas i en särskild burk. Bara en av oss vet att den burken ramlade ut i golvet och att de tre kuddarna inte längre är enade

Nog om havrefras

9. En grej jag gillar med november är att folk slutar säga ”och snart är det november”

10. Det har visat sig att jag byter lakan oftare än många av mina vänner. Det trodde jag inte om mig själv. Och inte om mina vänner heller.

Fler och färre

Ni som läser här har blivit fler de senaste veckorna, det gläder mig och jag undrar om det handlar om någon superspridare eller effekten av ökad hemmavaro. Hemma hos oss bjöd helgen på en markant kontrast mot förra veckans kalas, lite skönt men stundtals också outhärdligt tråkigt. Min extroverta natur blir tydlig, jag behöver fler än ett enda face hur gullig han än är. Igår gick vi ut precis när det börjat skymma och allt var sådär svartvitt även utan filter.

Och så kom måndagen, den sista med IRL-lektioner på ett tag. Stämningen var som terminsstart eller -avslutning, förändring låg i luften och imorgon blir den verklighet.

Eftermiddagen kom med fler besked som betyder ännu färre människor. Hur tar ni det? Hur håller ni ut? Gränsen till ensamhet är hårfin. Kraven på husfriden stora.

Det verkar som att fler än vanligt har hängt upp adventsstjärnor och ljusslingor för att vara mitten av november, har ni också märkt det? Jag väntar till första advent men är helt med på den kollektiva manifestation som ropar efter en ljusning. Tänk att den kommer!

Fokus och lejon

Torsdag och fredag skulle jag gå en fortbildningskurs, givetvis digital, om att undervisa illitterata. Innehållet var otroligt intressant (kommer kanske återkomma till det), men redan första dagen blev jag påmind om att jag inte är gjord för hemmajobb. Jag längtar ut, längtar efter människor, längtar efter att få gå snabbt. Ändå gjorde jag alla rätt; steg upp i tid, åt frukost, hade på mig människokläder och sprang på lunchen. Gissar att det är en vanesak, vad säger ni som jobbar hemifrån? Evelina frågade i alla fall om jag inte kunde göra något samtidigt, och det kunde jag ju! På torsdagen var min enda sidoaktivitet nämligen att äta godis.

Gör om gör rätt, fram med ulltunnan!

En sån lättnad när båda hjärnhalvor får jobba. Jag började nåltova en gul fluffig cirkel och formade sen ett lejonansikte, det gula fick byggas på sen för att bli någorlunda proportionerligt.

Funderade i någon sekund på om jag skulle ha fler gula nyanser, fler streck i manen. Men eftersom fokus ändå var på kursinnehållet fick det bli som det blev.

Slutligen nålade jag konturerna och byggde på nos och panna för att den skulle bli lite mer tredimensionell.

En betydligt mer behaglig kursdag! Tack lejonet för hjälpen