About Elin Sharew

Posts by Elin Sharew:

Nyheter

De senaste dagarna har jag läst och lyssnat på saker som gjort mig glad. Jag borde kanske hålla mig från att tipsa, vänta och se om kvaliteten håller för en vecka, en månad, läsa ut, lyssna mer. Men nej, jag gör det ba

Jag har börjat läsa Jag for ner till bror av Karin Smirnoff och kanske 30 sidor in gillar jag drivet i språket och västerbottenkulissen – kan inte låta bli att undra hur många detaljer som läsare från andra delar av landet missar.

Bon Iver har släppt ny musik! Det är bra och påminner mycket om hans första platta. Någon som lyssnat mycket på honom och tycker samma eller annat?

Tack vare en vän fick jag upp ögonen för en bibelläsningsplan på The Bible Project, som efter några dagar redan har fått mig att upptäcka nya saker i texter jag redan har läst. Till varje bibelbok finns nämligen helt sjukt informativa filmer och det gör att helhetsbilden blir tydligare – klippen går såklart också att se utan att följa läsplanen. The Bible Project har också en podd, diskussionsunderlag och posters att ladda ner gratis.

Har ni missat NPR Music Tiny Desk Concert har ni verkligen något att se fram emot! Har hittat så mycket jag gillar tack vare dem. Idag släpptes en ny konsert med Lucky Daye och jag verkar tycka om den med. Om ni inte får nog tipsar jag om H.E.R, Jorja Smith och Daniel Caesar. De har faktiskt hållit i flera månader!

Ensamstående i verkligheten

Det händer att föräldrar som tillfälligt sköter barn och hem själva delar erfarenheten av en extra kämpig helg, vecka eller månad med ord av typen ”tänk alla ensamstående som har det såhär jämt”. Ord fyllda av respekt och kärlek, men jag undrar helt ärligt

är det så jag har det jämt?

Det är lätt att vänja sig. Vara den enda hämtaren och lämnaren, ta alla nattningar och laga alla måltider. Jag tar disk och städ och tvätt utan att bråka för det finns ingen att bråka med om det. Det är jag som måste hålla koll på klädstorlekar, födelsedagspresenter och planering med barnvakterna, och det går av bara farten för det mesta. För vad är alternativet? När det inte finns någon omedelbar utväg, någon att lämna över till när nattningen blir för jobbig eller konflikten för högljudd, finns inte heller samma utrymme att känna efter och vilja gå undan. När Tariku levde tyckte jag det var enormt jobbigt vara själv med Esaias en hel dag eller behöva ta disken när jag precis lagat mat, helt enkelt för att vi brukade hjälpas åt och kontrasten blev smärtsamt påtaglig.

Det praktiska må vara ett slit, ett jobb som aldrig tar slut. Men för mig är det den lätta bördan i jämförelse med att stå ensam i ansvaret, att sköta föräldraskapets alla avvägningar utan att ha den andra föräldern att väga dem med. Hur gör vi med kvällarna och morgnarna? Ska han få gå till lekparken själv, se den där filmen, ladda ner det där spelet? Är han tillräckligt frisk för förskolan eller tillräckligt gammal för veckopeng? Vad är viktigt för oss och hur kommunicerar vi det i den här tiden? Det saknas inte vettiga personer som älskar mitt barn, men de bor inte med oss, träffar inte oss varje dag och har inte en faders kärlek till Esaias.

Jag har tidigare skrivit om det fina i att vara två, det är verkligen inte bara dåligt. Men det har sina utmaningar och är en verklighet som de flesta slipper uppleva även när medföräldern är borta en helg.

Tre av varje

Smakkombinationer:
➀ Valnötter och torkade aprikoser
➁ Banan och tahini
➂ Vitlök, hackad chili och ingefära i stekpannan, blandat med soja och en massa grönsaker

Smoothies:
➀ Banan, frysta gula frukter (papaya, mango, ananas, passionsfrukt) och apelsinjuice
➁ Banan, frysta jordgubbar, havremjölk och en nypa vaniljpulver
➂ Vattenmelon och mynta

Sallader:
➀ Grönkål (masserad med olja, citron, salt och peppar), nektarin och rostade solroskärnor
➁ Rivna morötter, picklad fänkål och babyspenat (särskilt gott med hummus)
➂ Strimlad rödkål, grönt äpple och hackad rödlök blandat med lite dijonsenap och yoghurt

Här har vi aldrig varit förut

I söndags tappade Esaias sin första tand, den redan sena kvällen blev ännu senare då den nya gluggen skulle beundras och glaset till tandfen förberedas. Bristen på kontanter löste tandfen genom att låna från tandtapparens pengar, som tur är har han inte stenkoll på sin privatekonomi ännu. Morgonen kom och det var minst sagt spännande att se vad som hänt i glaset – spännande i ungefär tio sekunder. Faktum är att det tog ännu ett dygn innan Esaias kom på att han skulle se hur mycket pengar han hade fått.

För två månader sen vet jag att jag tänkte på hur osannolik grönskan kändes, då det fortfarande var kala kvistar, snöhögar i dikena och isbeklädda älvar. Hur ser det ens ut på sommaren? Och nu, med ett par dagar kvar av maj är det svårt att tänka sig omgivningen med någon annan färg än knalligt grön.

Hur otroligt lätt det är att vänja sig vid det vi tidigare längtat så mycket efter. Glömma att kolla tandglaset eller att ta några extra andetag vid häggen. För där jag är nu har jag inte alltid varit. Det jag har nu är inte självklart. Fram tills alldeles nyss längtade och kämpade jag för att komma just hit.

Trasiga relationer blir hela och sunda, kroppar slutar göra ont, människor som förut var bekanta blir nära vänner. Det som var tungt börjar gå lättare. Plötsligt är disken inte ett problem och soporna tas ut av bara farten, det går dagar utan tårar. Beroenden tappar sitt grepp. Plötsligt går det att förlåta någon som sårat eller vara uppriktig mot den man älskar. Den första tanden tappas och hela världen slår ut i blom.

När det händer, när det äntligen händer, får vi stanna upp en sekund och tänka på det nya. Just här har jag ju aldrig varit förut.

Mer att hämta

Trötta ben, trötta ögon, hud som stramar av vårsol. All logik säger åt mig, det är dags att sova.

Natten blir inte mörkare än såhär, majhimmeln är matt men lyser. Fåglarna sover inte.

Dagens sista minuter kommer med en förvissning, ett löfte om att det inte behöver ta slut här. Det finns mer att hämta.

Mer av lärdom och insikt, fler bilder och ord, tankar som måste tänkas klart när allt annat äntligen har stillats.

Därför sover jag inte nu. Eller så gör jag det. Oavsett: det finns mer att hämta.

Folk

Jag gillar folk som:

Hälsar på en med förnamn även när de inte behöver. Hej Elin!

Planterar blommor på allmänna platser

Ser en i ögonen när de ger komplimanger

Är noga med att källsortera rätt

Visslar

Kör stora fordon och vinkar till storögda barn

Säger vad de ser hos en

Skriver lappar och brev

Är tydliga med vad de vill och inte

Tackar

Inte är rädda för att erkänna vad de inte kan eller förstår

Vågar fråga istället för att undvika ämnet

Bjuder på mat eller fika som om det finns hur mycket som helst


Vilka gillar du?

Majminnen

Jag, som gillar att se tillbaka, uppskattar när min telefon informerar mig om vilka bilder som togs för ett visst antal månader eller år sen. Som idag, ett år sen denna underbara människa var på pitebesök:

Malina! Önskar att alla fick ha en sån som hon i sina liv. Malina är utan tvekan en av mina favoritpersoner, hon får mig att tänka bättre och längre och skratta mer. Vi hade några gulddagar tillsammans och dessutom resulterade de i ett reportage i tidningen Dagen, som nu finns att läsa här.

Jag har märkt att det har kommit hit en del nya läsare (välkomna!) och för er som inte känner mig kan reportaget fungera som ett ”detta har hänt”-intro. Samtidigt är det en text om min och Malinas vänskap, för jag tycker hennes kärlek och värme sipprar igenom i vartenda ord. Och varenda bild!

Lära känna

Varannan vecka, som denna, har vi bara tre dagar av jobb och förskola och dubbelhelg torsdag till söndag. De lediga dagarna träffar vi vänner, handlar mat, ser film och städar – allt i långsamt tempo då vi alltid är trögstartade på morgonen och i stort sett alltid följs åt.

I julas upplevde en kompis till mig att hon lärt känna sitt barn bättre under ledigheten, och direkt hon sagt det ifrågasatte hon sina egna ord. Jag känner väl redan mitt barn?

Under våra lediga dagar fylls jag ofta av samma känsla, att jag kommit min son närmre. Sett nya sidor, hört fler historier, gjort fler gemensamma erfarenheter. Vi står varandra nära men det är lätt att ändå börja leva parallella liv och gå vilse i vardagskarusellen där allt handlar om det praktiska. Precis som i vilken relation som helst, tid och fokus behövs för att lära känna varandra bättre.

Idag har jag sett hjälpsamhet i form av öppnade dörrar och en vilja att dela med sig när jag fick del av hans sista dadel. Lärt mig hur han tänker när han räknar ut 31 plus 31. Noterat hur han gör för att få nya vänner i lekparken. Och just idag fanns inget viktigare än det.

Lägenhetsfördelarna

foto Paulina Hedman

I ett förskoleklassrum läste jag:

Maj är månad nummer fem
Nu jobbar alla på sina hem

Huskulturen är stark i Piteå. Lägenheterna är förhållandevis få och fungerar mest som en plats att mellanlanda mellan föräldrahem eller studentkorridor och villa. När jag flyttade hit efter 6 år i andra städer fick vi som genom ett mirakel tag i en tvåa strax utanför stan – Tariku och jag var extremt nöjda medan människor vi mötte frågade om vi börjat leta efter hus, helt enkelt för att det är det de flesta gör.

Leta hus? Nu? sa vi och hemnet-appen laddades aldrig ner. Det har den fortfarande inte gjorts, även om jag ibland lockas av tanken på trädgård, gästrum och större ytor trivs vi väldigt bra i lägenheten som faktiskt också bjuder på en hel del fördelar. Tillåt mig agera motkultur för en stund:

Att bo i lägenhet frigör tid. Det är färre praktiska måsten i vardagen, vilket gör att vi kan ägna månad nummer fem på att träffa vänner istället. Det är billigare, och då tänker jag inte främst på månadskostnaden utan allt jag slipper köpa. Färre utrymmen att fylla med möbler och prylar leder till mindre konsumtion, och boendet bjuder aldrig på några oväntade utgifter – vilket gör att jag kan jobba mindre.

Det går att ha vänner på besök även i en lägenhet, tro mig. Och bara för att vi saknar trädgård betyder det inte att vi aldrig är utomhus, vi har en generös balkong och väldigt nära till både skogen och badet.

I en hyresrätt är saker man kan förändra begränsade – och det är faktiskt väldigt skönt. Jag gillar att ha det fint omkring mig, men det är befriande att bara gilla läget eller jobba med det man har istället för att tänka ut hur ens drömtoalett ser ut. Få utrymme för annat i hjärnan. Som min kloka vän Louise har sagt: jag vill inte drömma kakeldrömmar.

Fallet

Igår sprang jag tillsammans med fyra kollegor Älvsbyn runt, en stafett på totalt 15 km uppdelat i fem olika sträckor. Det finns så mycket att gilla med variationen av åldrar, nationaliteter och förutsättningar, viljan att kämpa för laget och alla som roddar för att det ska bli så bra som möjligt. En seg förkylning lämnade mig precis i tid för att jag skulle kunna vara med, vilket i sin tur var den bästa motivationen för ett lugnt långpass följande dag.

Den följande dagen är här och allting gör ont. Att sätta mig eller ställa mig upp, att gå i trappor eller köra bil. Jag vill kvida så fort jag rör mig.

Det har dock inget med Älvsbyn runt att göra. När Esaias och jag kom hem från den fullspäckade dagen – förutom stafetten bjöd folkhögskolan på möbelutställning, workshops, musik och ponnyridning – ville unge herr energisk genast gå till en lekpark och eftermiddagssolen hjälpte honom att övertala mig till ett ja. Efter en stund där blev han akut toanödig och cyklade i ilfart hemåt. Jag var utan cykel och Esaias utan nyckel, så jag sprang efter i loppvärdig hastighet för att hinna ikapp. Inte fullt lika loppvärdig var min klädsel, en fladdrig byxdress vars högra ben min vänstra fot fastnade i – pang rakt ner i asfalten, mitt i en vattenpöl, nycklar och telefon skramlande runt mig.

Ni vet hur man direkt tittar om någon har råkat se en när man ramlat? Det gjorde jag inte den här gången, en slags fingervisning om hur pladaskigt fallet var. Med blödande skrubbsår och trasiga kläder lobbade jag sista biten hem till en son som uppenbarligen inte gillar blod. Snart blev jag varse om att blodet var det minsta problemet då mitt vänstra knä, det som först stupade i marken medan foten satt fast i byxbenet, hade blivit stort som en tennisboll.

Slutsats: löpartights är tighta av en anledning.