Sommar

Sommarskavet

Nu peakar naturen med diken i gult, vitt och lila, knallblå himmel, bulliga moln och svalkande regn. Ett enda stort äntligen! efter månader i dvala, och det slösas på krutet. Är det bara i mig som det skaver lite? Samtidigt som jag njuter av svala dopp och kvällssol på balkongen finns det ett vemod över den här årstiden. Allt är så mättat att det blir tungt i hjärtat.

I teorin förstår jag att tjugotre grader och sol inte utplånar fruktansvärda sjukdomar, trasiga relationer och oläkta sår, men i verkligheten blir jag rubbad av allt det där som tycks matcha underkylt regn och vintermörker bättre. Bara tanken på alla som inte ser sommarlov som något positivt, de som hellre hade varit kvar i skolans trygghet och rutiner. Och för den som ändå gillar sommarledigheten är det är lätt att haka på ”nu händer det”-stämningen, försöka hinna med allt inklusive att slappna av tillräckligt för att orka jobba ännu ett år. Men vad säger att vi behöver få mer gjort nu? Inget. Dikena blommar utan att jag behöver lyfta ett finger.

Min sinnesstämning hittar hem i En vänlig grönskas rika dräkt, framförallt de tre sista verserna (som inte sjungs så ofta – men här är jag inte rädd för att förstöra någon skolavslutningsstämning med tankar på visset gräs och evigheten):

Men du, o Gud, som gör vår jord
så skön i sommarns stunder,
giv att jag aktar främst ditt ord
och dina nådesunder.
Allt kött är hö,
och blomstren dö,
och tiden allt fördriver;
blott Herrens ord förbliver.

Allt kött är hö. Allt flyktar här,
och snart förvissna gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv,
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.

Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt;
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han, huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där intet vissnar mera.

Sjunde i sjätte

Dagen var sol vind vatten och syréndoft. Gränsen till kväll är nästintill omärkbar, temperaturen tjugonånting och solen strålande på trädtopparna. Dörren står fortfarande öppen, ljudet från storvägen och småfåglarna strömmar in. Sommaren slog till och början av juni känns som mitten av juli. En av mina klasskompisar från grundskolan fyller år idag, vem minns jag inte, bara att det var en som fyllde år sjunde i sjätte och en annan sjätte i sjunde. Jag ville så gärna fylla år på sommaren, vi firade Elindagen, Kristinadagen och sjuochetthalvtårsdagen istället.

Imorse vaknade jag med en klump i magen inför ett telefonsamtal jag behövde ringa. Ville göra det direkt, satt vid köksbordet med håret på ända, tänk om de visste, att jag var motsatsen till deras välordnade skrivbord och strukna skjortor. Frågetecken rätades ut, pulsen lugnade sig, det gick bra. Två dagars nojande framstod nu som märkligt. Vi gjorde frukostsmoothien på fryst banan, det blev glass till frukost.