Uppsala

Rikedomen

För första gången på mycket länge åkte vi mer än en timme hemifrån. Vi somnade på ett tåg och vaknade upp till en dröm som tydligen var verklig; djupt efterlängtade vänner, gemenskap utan startsträcka, sommaridyll, fantastisk mat och bubblande kärlek och glädje åt alla håll. Det känns fortfarande overkligt att det hände, att det kunde hända.

I november skrev jag om dem, mitt folk, och även om de varit känslomässigt nära den senaste tiden är det svårt att slå tredimensionella ansikten och riktig ögonkontakt. Dessutom är jag nu mer övertygad än någonsin om att jag har världens bästa vänner. Och ja, jag vet precis hur lyckligt lottad jag är.

Det är speciellt att återses och försöken att sammanfatta det senaste året gör att vi ser mönster och händelser i ett nytt ljus. Vilken skatt att få dela allt fint och svårt med någon som bryr sig och verkligen vill lyssna, och sen skratta tills magen och kinderna värker.

Nu hoppas vi bara att det inte dröjer lika länge till nästa gång. Men om det ändå skulle bli så vet vi med säkerhet; det vi har är värt att vänta på.

Challenge accepted

Flödet fylls av tio år gamla bilder och minnen (här kan ni läsa det vackraste hittills) och som ett resultat av ten year challenge drunknade jag nästan i den externa hårddisken. På ett bra sätt!

2009 började med Livskraft, det enda året lägret inte har varit över nyår utan istället över trettondagshelgen, så märkligt?

Alla var där! Britta var bokbordsansvarig.

Anton bad för mig, alltid en hit. Och jag predikade för typ första gången.

Jag bodde i Uppsala med Klara och Fanny, i en lägenhet med egen ingång vilket var värsta lyxen på den tiden (och kanske nu också). Vi levde verkligen livet på det härligaste av sätt och det var aldrig dålig stämning (läs mer här).

Fyllde 21 och blev firad. Har lite svårt att ta in att jag bodde i samma stad som alla dessa underbara människor.


Gissa vem av dessa som blev psykolog.

Förutom att hänga med folk typ jämt läste jag freds- och konfliktkunskap och på vissa kvällar även amarinja. Kul och oklart:

Etiopienlängtan var inte att leka med. Åkte till London med Salts styrelse och tog den här bilden för att stället påminde mig om landet jag hellre hade åkt till:

Sen kom våren till Uppsala! Det blev grillkvällar och fler anledningar att hänga.

Vissa var väldigt nykära.

Vår equals valborg, särskilt i Uppis. Julia frös och jag var varm, så var det jämt. Obs på telefonen och sjalarna!

Malin bodde i Stockholm så jag åkte dit ofta. Gick på Betelspelningar och andra spelningar.

Malin, Malina och jag åkte med ett gäng andra till Taizé i Frankrike. När vi kom hem till Uppsala igen var lägenheten strömlös för att vi inte betalat elräkningen. Drömliv. Sen skulle Malin och jag åka nattåg norrut med ett otympligt piano hon hade lånat av nån över sommaren.


Somrarna när man kom hem till Pite var speciella, några månader av undantag från det vanliga livet.

Vi var i Umeå och vek en massa pappersgrejer till Mirjam och Anders bröllop – plus att vi tog en massa pauser. Man pausade så fritt den här tiden i livet.

Jag jobbade med konfaläger och skogsplantering och sen var det dags för Uppsala och ännu en ny termin och vacker höst.

Anton, Jesus och Malina, fortfarande sjukt viktiga personer!

I november blev jag faster för första gången och det var stort på alla sätt.

Och här är väl anledningen till den sjuka mängden foton som togs trots att ingen hade en vettig mobilkamera, man använde digitalkameror? Tyget i mitt hår är ett gammalt örngott. Nu är det en taklampa i vårt sovrum istället. Som en slutsats från toppenåret 2009; typ allt finns kvar, bara lite annorlunda. Och snyggare?

Minnen

Jag cyklar förbi ett hyreshus och den kalla kvällsluften blandas med doften av tvättmedel. Minns höstar i Uppsala, tvättstuga med långa rader maskiner, långa rader utbytesstudenter som också ville ha rena kläder. Minns blöta handdukar och blöta sockar i prassliga ikeakassar, hängdes upp i vår alltid lika kalla trea. Minns långa spellistor på hög volym, minns ljudet av Grey’s anatomy fastän jag inte börjat kolla på det än. Minns fullspäckad kalender, allas fullspäckade kalendrar, allas längtan efter något annat än just det. Sena kvällar med uppsatser, att alltid vara ledig men ändå, aldrig. Minns promenader i Hågadalen och hur nyckfulla det var på så vis att ibland hälsade man på förbipasserande och ibland inte. Minns vegetariska grytor och ostmackor, sena nätter med penslar, revolutionsiver och ihärdiga böner. Minns skramliga cyklar, snabba tramp till vänner i andra vänners lägenheter.

Minns och cyklar vidare.