Tro och hopp

I väntan på en ljusning

Likt en stadig bebishand greppar jag tag i allt som talar om hoppet. Ljuset som kommer åter, glädje mitt i sorgen, oväntade vändningar till det bättre. Livet kan kännas som en norrbottnisk vår ibland; vi hör om krokus och knoppande träd men här ligger isen fortfarande tjock på älven. Vad lätt det är att jämföra, bli missmodig och otålig. När den etiopisk-ortodoxa påskdagen nalkas är kyrkan från lördagskvällen full av kvinnor och män som hela natten väntar på uppståndelsen. Vitklädda med ljus redo i händerna står de tätt, tätt, ingen verkar kolla på klockan. I Bibeln är det snabba klipp från fredag eftermiddag då Jesus dog till söndag morgon då kvinnorna fann hans grav vara tom. Vad hände däremellan? Jag gissar inte på stilla tårar. Han dog ju.

Nu väntar jag. Det blir ingen vaknatt och jag vet hur det slutar men ändå drar rörelsen mig med; natten är lång och mörk men morgonen kommer. Vintern är lång och kall men våren kommer. Döden är brutal men har inte sista ordet, livet vinner och ljuset har visat sig vara starkare än mörkret. Bebisen sover men greppet är oväntat fast: det här släpper jag inte taget om. Hoppet sviker inte och imorgon lever Jesus igen.

Ta i träd

Vårspritt i barnaben, snötäcket blir tunnare och jag trär pärlor på björkriset. Längtar efter nattvardsgudstjänst med många kända och okända, att se altaret kläs av och höra hur toner fyller stora rum. Genvägen till skolan är ojämn och halkig, jag måste ta tag i ett träd för att inte tappa balansen och påminns om hur jag som student gjorde samma sak. När huvudet var fullt av teorier och kurslitteratur tog jag på träden jag gick förbi, som för att känna på något riktigt, för den mentala balansens skull. Det finns något som finns och är och inte behöver analyseras fram.

I den här landsändan har vi haft två och en halv vecka mellan sport- och påsklov – jag kan hålla med min kollega som konstaterade att det känts som minst fem. Saker som ska kommas ihåg och hinnas och testas och rättas, möten ska hållas och beslut ska tas. Efter det behöver jag landa i kroppen, bli tredimensionell igen och minnas att det finns saker som bara är. Ta i träd, pynta pinnar och låta honom som dog på korsets trä landa i mig, han som finns och är och inte behöver analyseras fram.

Till detta är ni kallade. Kristus led i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni ska följa i hans fotspår. Han hade inte begått någon synd, och inget svek fanns i hans mun. När han blev hånad svarade han inte med hån, när han fick lida svarade han inte med hot, utan han överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist. Han bar våra synder i sin kropp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår är ni helade. Ni var som vilsna får, men nu har ni vänt om till era själars herde och vårdare. (1 Petrusbrevet 2:21-25)

Ett år

Jag springer förbi Piteås provtagningsstation och ser två personer i full mundering av skyddskläder, visir och munskydd som står med långa tänger och väntar på nästa person med symptom. Sinnebilden av pandemi och jag har inte vant mig, trots att ett helt år har gått.

Den 14 mars 2020 var vår sista dag i Addis Abeba. Jag hade på ett par dagar gått från aningslös till att nöta Folkhälsomyndighetens hemsida och SVT:s direktuppdatering. Vi kramade alla när vi åkte. Flygplatsen var full med folk som antagligen gjorde sin sista resa på länge, ungefär en tredjedel hade munskydd. Munskydd över munnen, runt halsen, över ögonen när man ska sova. Skyltar informerade om det som då var nytt; håll avstånd, tvätta händerna, do not spit everywhere.

I efterhand är det märkligt hur vi kunde vara så övertygade om att det hela skulle gå över snabbt. Hade vi agerat annorlunda om vi vetat hur långdraget det skulle bli? Kan man ens se längre än några veckor fram? Jag känner igen det från perioder då andra sjukdomar påverkat min vardag; även om ett snabbt tillfrisknande är osannolikt är det svårt att tänka sig hur månader eller till och med år av samma harvande ska se ut.

Konsekvenserna av viruset och restriktionerna är stora för drabbade individer, vården, ekonomin, den psykiska ohälsan och kulturlivet. Vidden av det kan vi nog bara ana. I det lilla finns också spår av pandemi; att behöva uttrycka med ord det som annars hade sagts med en kram, hur man för sig och klär sig utom synhåll från andra, annorlunda rutiner och rörelsemönster. All denna skärmtid. Och så går dagarna och för, som alla år, med sig både svårt och glatt. Skyller vi allt jobbigt på pandemin eller glömmer vi, trötta och håglösa, att den fortsätter att påverka oss?

Pandemin drabbar alla men slår olika – och mig har den inte slagit särskilt hårt. Jag tillhörde gruppen som initialt blev fokuserad och motiverad av det osäkra läget. Sen har det stundtals varit vardagslunk och stundtals olidligt tråkigt. En klarare blick och en tydligare längtan. Ofta tänker jag på vår kulturs förväntningar på parrelationer och familjeliv – som att det är där allting ska hända och alla önskningar uppfyllas. Nu ombeds vi att bara umgås med dem vi bor med och kraven blir ännu högre. Vi behöver ju gemenskap med fler, tillhörighet, hjälpas åt. Kan vi göra det ändå?

Det var mycket vi inte visste för ett år sedan. Men en sak lutar jag mig fortfarande mot:

Vi vet aldrig hur morgondagen ska bli. Situationer som denna, eller kriser som drabbar färre personer med samma intensitet, hightlightar det faktum att vi inte har kontroll på allting. Vi kan göra vårt bästa, hjälpa varandra, hoppas och be, men i slutändan ligger inte makten över liv, död, sjukdom och hälsa i våra egna händer, hur noggrannt tvättade de än må vara. Och tur är väl det?

Mitt i allt det här

Jag minns bilden tydligt; människor sittandes runt ett bord med tända ljus, tallrikar och glas, någons bibel uppslagen. Det var lätt att se att stunden av lovsång och bön föregåtts av mat eller fika, kanske hade alla inte ätit klart eller så fick disken vänta. Det är säkert fjorton år sedan jag såg bilden och anledningen till varför jag kommer ihåg den är för vad den väckte i mig: det där vill jag ha. Det vardagsnära och oförställda livet med Gud och utrymme för skönhet trots att omständigheterna inte är perfekta.

Det kan vara att tända ljus trots att det är stökigt. Göra det mysiga och roliga fastän tvättkorgen inte är tom. Be även när barnen springer omkring. Tacka även när det ser mörkt ut. Predika även när det inte dykt upp någon perfekt barnvaktslösning. Välja gemenskap med vänner även när tröttheten gjort sig påmind.

Jag ser hur kulturella mönster som ”det viktigaste först” och världsbilden med människan, inte Gud, i centrum har påverkat mig även på detta plan. Att det skulle vara viktigare att få saker gjorda, vara effektiv och tillrättalagd än att vara inkännande och relationell. Slutar vi be för att det enligt schemat är dags att äta eller äter vi när vi har bett klart? Jag har oftare ätit mat som kallnat i andra länder än Sverige.

Det perfekta tillfället dröjer. Ska jag vänta in bra humör, städat hem, mätta magar och ledig tid är det en stor risk att jag aldrig kommer få den där tiden i bön eller möjligheten att bjuda hem nya vänner. Jag blir tydligen aldrig helt klar eller helt redo, så vad skulle hända om jag gör det jag längtar efter ändå? Tänk om Gud är helt klar och helt redo även när jag inte är det.

Vi är inga öar när det kommer till prioriteringar och handlingsmönster, vi påverkas av långt mycket mer än vår egen vilja. Att då be även när det inte känns som att jag hinner eller ge pengar till någon innan jag betalat mina räkningar kan bli en form av motkultur. Men framförallt är det en profetisk handling som talar ett tydligt språk; mitt i allt det här finns Gud. Gud med oss, mitt i vardagen. Han sitter inte och väntar på att vi ska bli klara med disken, barnuppfostran eller oss själva, vi får komma som vi är, mitt i det som är. Det perfekta tillfället kanske dröjer ytterligare några år, men nu är gott nog.

Gud är här och jag visste det inte

Många är berättelserna om hur Gud upplevs vara frånvarande i svårigheter. Varför är det bara ett par fotspår i sanden, om Gud är god hur kan då detta drabba mig, uppgivenhet och ensamhet. Jag har också varit där i perioder, när det påtagliga tomrummet är det enda gudsbeviset.

Det finns också andra berättelser, eller samma berättelse med en fortsättning. Igår läste vi om hur Jakob i Bibelns första bok (1 Mos 28) stannar för att sova, mitt i ingenstans mellan Beer-Sheba och Harran, med en sten som kudde. Gud möter honom i en dröm och presenterar sig själv, lovar att landet Jakob ligger på ska ges till honom och hans efterkommande, att jordens alla släkter ska välsignas genom dem. Jag är med dig, jag ska inte överge dig. När Jakob sen vaknar säger han: Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte.

Bibeln är full av nätter, öknar och gravar – och helvändningar. Natten blir upplyst, öknen blommar och graven är fortfarande tom. Sen har historien fortsatt. Det uträknade har fyllts med kraft. Ökenfäder och -mödrar som bokstavligt talat gått genom torka men kan se Gud med sådan klarhet att deras ord håller flera hundra år senare. Och i nio år har minnet av en person sittandes på en trottoar i Addis Abeba funnits kvar i mig. Han satt hopkurad, insvept i en filt då kvällen var kall, vi kunde inte se honom men hörde hur han sjöng: Herren är god, Gud har visat sin godhet i mitt liv.

Och så min lilla berättelse om att jag aldrig upplevt Gud vara så nära som under mina hittills svåraste år. Jag kan se vad som bidrog. Vänner som gång på gång påminde mig: du får skrika, du får vara arg på Gud, han tål det. Den dörren stod öppen men det var rätt skönt att låta bli att gå in genom den just då. Jag var ensam, ledsen och utmattad, och Gud var nära. Jag minns att jag blev förvånad – det här stämde inte överens med narrativet, berättelserna jag hört om den Gud som upplevs frånvarande i det svåraste. Med tacksamhet fick jag luta mig mot och erfara hållfastheten i det Tariku sa: My disease doesn’t decrease God’s holiness. God is still good.

Ibland behövs en eller flera nätters sömn, ibland behöver vi någon annans ögon för att se Gud mitt i det svåra. Ibland ser vi honom inte alls. Men oberoende av vår syn eller vetskap är Gud större än att han skulle vara begränsad till ett lyckligt liv, hälsa och en varm säng. Han finns i kylan, i fastan, på en sten till kudde. Herren är verkligen på denna plats. Och jag visste det inte.

Askonsdagen

Askonsdagen är här och den stora fastan har inletts, med bävan och förväntan. Nu är tid att skala av, tagga ner och förenkla. Det handlar inte om späkning eller hårt spända bågar, det handlar om ödmjukhet, inlyssnande och att ge plats åt det viktigaste.

Vi pratade om askonsdagens betydelse på en av dagens svenskalektioner och det är så lätt att prata om fastan då den för så många människor är en självklarhet. För att söka Gud och öka sin förståelse för de som hungrar, vad det kan ha för fysiska fördelar kom inte ens på tal. Den eritreansk-ortodoxa påskfastan smygstartar med tre veganska dagar nästa vecka och en full bil hade åkt de fem milen till Willys för att handla grönsaker – goda nyheter i sig att ändringar i kosten kan handla om något annat än vikt och utseende.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är wp-1591373163383.-1024x620.jpg

Vi får för en stund välja bort det vi måste ha eller lyxen vi vant oss vid, lägga till det som vi på ett djupare plan längtar efter. Vänja hjärnan vid nya vägar, skapa tid och utrymme för något annat än det vanliga. Vi får ta små steg, ta rygg på andra, vila i tanken på att hela den världsvida kyrkan ber.

Fastetiden slår an något i mig; en längtan efter djupare rötter och överlåtelse, en vilja att lära mig livet av dem som gått före, finna för mig nya vägar. Fastan är en motkultur när så mycket runt oss handlar om snabbare och mer mer mer. Sorgen, ångern och smärtan får ta plats, vi tillåts lämna glättigt och ytligt och jag tror det är därför det har blivit en sån betydelsefull tid för mig. Det svåra får en riktning och korset och graven blir en mötesplats med Gud. En övning i tillit: människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 20200615_172016-1-1024x1021.jpg

Skriv de orden

Jag minns fredagen, hur pulsen var hög och logistikfrustrationen stor, hur det verkade som att inget skulle klaffa. Desperata böner över små problem som kändes stora. Så kom helgen emot oss med zoom-möten som inte bara blev avklarade utan också djupt meningsfulla, om du skjutsar dit så hämtar jag sen, luft i lungorna, tid att springa, tid att leka tagen, mammalagad mat.

Vecka fem tog slut med bortblåsta tvivel. Kom ihåg, glöm ej! Varje bön är en värd bön. Ingen oro för liten för att dela. Gud är trofast, skriv de orden över varje nyfödd dag.

2011

Kommer ni ihåg #tenyearchallenge som var en grej för två år sen, då vissa av oss la upp bilder och mindes 2009? Trots att det i år inte är någon trendande hashtag vill jag ändå spola tillbaka bandet ett decennium. Det finns nämligen några nyckelår i mitt liv, år som har gett grund och riktning, och 2011 var verkligen ett sådant. Vem hade jag varit utan 2011?

2011 var året jag flyttade från Uppsala till Addis Abeba och det var året jag blev tillsammans med Tariku. Men det var också så mycket mer.

Det var då min tro rotades och hamnade i vardagens centrum. Jag hade länge haft en personlig tro på Gud men det var efter ett par månader av bönegemenskap och underbara vänner i Addis som det blev verkligt liv av det. Om min tro tidigare hade varit beroende av läger eller konferenser, sinnesstämning eller andra människor, blev den nu en stadig grund att stå på. Tidiga morgnar, jobbiga kvällar, när livet rasade – Gud var där. Jag upplevde så mycket närvaro, frihet och upprättelse, trots att vardagen var fullspäckad.

Jag hade varit i Etiopien tidigare men aldrig så helhjärtat som 2011. Det fanns inget slutdatum, jag sa ja till allt och gjorde först fältstudier till min bachelor thesis, sen jobbade jag massor. Utöver ansvaret för den teoretiska undervisningen på ett projekt för flickor och unga kvinnor som levt i prostitution och hade jag många engagemang på huvudkontoret. Min kärlek till landet och folket i kombination med att jag under studieåren hade längtat vansinnigt mycket efter den här möjligheten, Etiopien och praktiskt arbete, gjorde att motivationen var skyhög. En stor del av det jag idag kan om kulturförståelse lärde jag mig då, när jag storögt och fascinerat tog till mig allt och eventuella krockar bara var kul (och bra stoff till bloggen).

Året kantades också av svårigheter. Jobbet med tjejerna på Debora var allt annat än lätt och den lokala organisation jag jobbade på hade en hel del utmaningar. Mötet med verkligheten, fattigdomen och orättvisorna, var brutalt. Sen fick jag inte mitt visum förlängt som planerat och var tvungen att åka tillbaka till Sverige en tid – nu känns det inte som en stor grej, men det var det då. Fruktansvärt ledsen var jag, jag ville ju jobba och bo i Etiopien och vara nära Tariku och mina vänner. Men också där lades en slags grund för kommande år och dalar då jag fick möta det oplanerade och för mig svåra tillsammans med Gud och kloka kompisar som kunde säga saker som: You are not the solution to this world. You are not God. Perspektiven var aldrig långt bort, det är jobbigt men inte värst. Gud är god.

Jag känner en sån ömhet inför mitt 23-åriga jag, hon som vågade, satsade, levde med öppna händer att ta emot och ge vidare. Jag tog på mig kostymer som var flera storlekar för stora men märkte det knappt, hade kul och levde livet. Men jag hade också ideal så skarpa att de kunde såra och insåg inte att det jag var kallad till inte nödvändigtvis skulle vara allas grej. Ändå hade jag ett otroligt stort stöd både i Etiopien och från Sverige, utan det vet jag inte hur modig och stark jag hade varit. Och Gud som öppnade dörr efter dörr. Tänk va, 2011 hände.

2021

Nytt år, igen! 2021 känns som framtiden. Tänk att vi får ännu ett år. Pirrande längtan och förhoppningar; nu händer det! Nu väljer vi bättre, blir smartare och snällare. Spänn inte bågen för hårt, säger de som vet. Men konstigare vore väl om vi inte blev bättre på livet med tiden? Övning ger färdighet och 2020 var hårdträning.

Nyårsdag och barnet somnar innan 22, det snöar fortfarande och en fin text når mig, som om 2021 vill stajla: kolla vad jag kan! Jag hörde en gång att skådespelare som ska spela en halt karaktär tydligen kan halta enbart i början av pjäsen för att sen sluta, publiken kommer ändå att betrakta personen som halt föreställningen igenom. Såna trick kör väl ändå inte år med?

Hård träning gav en mjukare framtoning, nyårshälsningarna har skrivits med mildhet. Ett nytt år, en gåva. Hoppas verkligen det blir gott.

God jul

En stjärna går upp och leder fram
Trots allt ofärdigt, det jag aldrig hann
Ära till Gud, på jorden fred
Herdar och vise, också jag får följa med
Mitt hjärta blir ett Betlehem
Han som föddes lever än

En god och fridfull jul önskar jag dig som läser här – jag är så tacksam att du gör det!