Tro och hopp

Domssöndagen

Som 20-åring upplevde jag hur mitt hjärta brast över världens tillstånd. Tidigare hade jag varit engagerad i rättvisefrågor och tyckt att fattigdom var fruktansvärt, men nu var jag förtvivlad. Jag hade kommit tillbaka till Etiopien efter en tid i Sverige och fick möta fattigdomen på ett nytt sätt – helt enkelt för att jag inte mötte den. Jag blundade, gick snabbt förbi hemlösa, höll hårt i mina pengar och min tid. Jag som hade velat älska min nästa och göra världen bättre. Min likgiltighet chockade mig, jag blev helt förstörd. De problem jag såg i världen fanns också i mig själv; egoismen, latheten, obryddheten. Det fanns ett mönster. Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig. Min upplevelse i Etiopien ledde till ökad självkännedom, men också en för mig ny bön; Gör nåt! Grip in, förbarma dig. Låt inte ondskan få sista ordet.

Idag är det Domssöndagen, slutet av kyrkoåret. Ett störigt moment innan adventstiden kan inledas, eller en förutsättning? Gud blundar inte för det onda och svåra, Gud väljer inte att titta åt ett annat håll när det blir obekvämt. Hade en kärleksfull, rättvis och helig Gud kunnat göra det?

Sann rättvisa nås inte genom att släta över problem, och jag tror att det kommer en dag då allt ska ställas till rätta på djupet, både i världen och i mitt hjärta. För att Jesus tog straffet för all synd och ondska – även min – på sig när han dog på korset kan tanken på domens dag få betyda hopp och upprättelse. Vi är inte ensamma.

Gud gör nåt. Gud griper in och förbarmar sig. Gud låter inte ondskan få sista ordet.

Frinay

Det är så mycket yay över fredagar att jag ibland får svårt att relatera. Veckans motsvarighet till juli, då livet ska vara härligt och roligt och skönt – fastän veckan tar ut sin rätt, helgen är ett hektiskt hot eller oplanerat tråk, myset kantas av gnäll. Fredagar är väl som dagar är mest; pigga, trötta, glada, ledsna.

Vecka 40 bjöd på en tröttare fredagsvariant. Vädret gjorde mig sällskap med ännu en dimmig, mulen morgon och jag har sovit både förmiddag och eftermiddag. Däremellan var jag på graven som bjöd på blommor – en blommande grav säger allt jag behöver veta.

Ljungen fick ta plats och Jesus är fortfarande herre. Vissa saker passar som skrivna i sten.

Ork och evighetsglimtar

När helgen är fyra dagar lång hinner den fyllas med en massa härligt folk vilket mycket väl kan vara det bästa att ha i ryggen inför en ny vecka.

Jag har konstaterat att jag numera inte är trött alls, tvärtom är jag oförskämt pigg. Vaknar med energi, blir ännu mer boostad av jobbet, kommer hem och både orkar och vill göra annat än att ligga på soffan. Det är på gränsen till att jag provocerar mig själv samtidigt som det är en stor känsla efter år av trötthet.

Trots detta kan det ta emot att haka på en ännu piggare sexåring ut i skymning och stormvindar – jag gör det ändå, av principskäl. Ute är bra, ute är bra, ute är bra. Och nu har jag ännu ett hack för att kunna träna med kids; leka tagen och låta barnet dopa sig med cykel. Vet ni hur svårt det är att springa ikapp en cyklande unge?

Dagarna går och mitt bland allt vanligt och rutinmässigt spränger det fram skönhet och evighetsglimtar. September är vackert och Gud är god, må vi få ögon att se det.

Tre tankar

Jag skrev kram i ett sms och tänkte att det gör jag nog inte lika ofta numera, den fysiska distansen har nästlat sig in i telefonen. Undrar hur många som är snäppet mer olyckliga efter ett halvår av frånvarande kramar, utan bekräftande händer på axeln eller vanliga handslag för att säga hej du var visst ny i mitt liv. Vassa armbågar har väl aldrig någon mått bra av.

De troende talar om tacksamhet över trofasthet, mer än tidigare. Inbillar jag mig eller har vi kommit till en kollektiv insikt? Gud är god oavsett.

Om bitterhet är en låsning, är då motsatsen öppenhet? Öppen för nya känslor, andra människor, otrampade stigar. Att inte sitta fast, att vara fri att gå.

Tacksamheten

Ibland känns huden tunn och hjärtat tomt – som om allt får plats. Lättrörd och enormt tacksam, den där tacksamheten som ibland forceras men som stunder som denna bubblar upp från magtrakten. Tack. Tack för blåbärsskog och vänner på köksgolvet, tack för filmredigeringsappar och spellistor, tack för sms och blombuketter.

Hur hamnade jag i den här sinnesstämningen, undrar jag och poletten är snabb. Jag var ärlig ikväll. Tvekan och rädsla i det öppna, jag var sann mot mig själv och Gud. Nu är det som om linserna fått rätt styrka och jag kan se med klar blick; vilken gåva den här dagen var, vilken gåva allt är. Tack för mamma och pappa. Tack för blommande balkong och god mat. Tack för jordgubbar och ögonfransar. Tack för idag.

Sommar och systrar

Sommaren är hög och vacker, balkongen blommar och i bilen ligger krokodilen ständigt uppblåst. Vi går upp på berg och badar i hav och älv. Jag är mer skärmlös än på länge, det är en oväntat liten effort för stor utdelning. Semesterlunken infinner sig i allt högre grad och jag är glad att den långa ledigheten ger utrymme för det.

Häromdagen fick jag äntligen barnvakt och fick äntligen träffa Mi, hon fick skjuts på min pakethållare och ett grannbarn frågade om vi var systrar. Alla dessa systrar som Gud har gett mig, blir tårögd för mindre. Jag tänker ofta på det när barnaskarors storlek och syskons värde diskuteras; loppet är inte kört även om de biologiska bröderna och systrarna är få till antalet, livet kan bjuda på fler.

Samma gamla och sprillans nytt

Hej, här är jag och skriver samma text som jag alltid skriver. Om att det är ljust ute fastän midnatt närmar sig, att barnet somnade sent, att dagen har rymt allt möjligt och att bad är bäst (tre dagar i rad ännu bättre). Till och med bilderna är begagnade.

Vi är på sätt och vis kvar i startgropen inför lovet då det visade sig att de många sjuka pedagogerna på Esaias skola hade viruset. Istället för utspring blir det ännu ett steg bakåt, och jag får lära om igen. Tänka om; det är bra att vara hemma. Viljan att passa på och hitta på är stark och det är konstigt att inte träffa alla vi vill träffa på det sätt vi vill träffa dem. Nu ska jag inte ge sken av att vi lever i någon form av självvald karantän, men även en femtioprocentig minskning av sociala kontakter har en förmåga att rubba semesterkänslan. Förhoppningsvis även smittspridningen.

Igår bläddrade jag i en diktsamling av Karin Boye och Nya vägar satte fingret på en känsla jag ofta bär på. Längtan efter nytt, frisk luft och förändring. I år mer än någonsin. Som en programförklaring inför ledigheten och livet: Låt oss nytt och fagert leta!

Pingst

På kvällen gästar gråt, på morgonen kommer jubel, läser jag i Psaltaren 30 men kan inte relatera. Här är det ofta tvärtom, vilket jag fick upp ögonen för när en läkare informerade mig om att många kan ha ångest på morgonen men slipper den senare under dagen. Det gör inte seghetens förmiddag roligare, men kanske snäppet mer uthärdlig. På morgonen gästar gråt, om kvällen kommer jubel. Och dans och kvällssol och ett personligt rekord på 5 km och allmänt bra humör.

Oavsett sinnesstämning är det pingst! Om kristhim gör mig konfunderad känns pingst mer som hemmaplan. Jesus lämnade jorden med ett löfte om att en annan ska komma, helig ande. Och så blev det, anden kom och började direkt uppenbara Guds helighet och godhet, fick människor att mötas och ledde berättelsen framåt, ända fram till idag. Även mitt liv hade varit väldigt fattigt utan denna kontaktyta med det heliga. Anden tröstar, driver på, viskar sanningar i och genom mig. Förklarar eller påminner om saker, leder andra in i mitt liv eller mig in i deras. Brev kommer precis när de behövs som mest, saker som sägs i farten visar sig träffa precis rätt. En smak av gott mitt i allt.

Andens ledning kanske låter märklig för den som aldrig upplevt den, men för mig finns det inget annat sätt att leva. Jag är vilsen i mig själv. Det handlar inte särskilt ofta om stora uppenbarelser, vanligare är det som den här lite tunga dagen; en varsam hand som leder steg för steg och övertygar mig om att jag inte är ensam eller övergiven. Det finns liv, hopp och frid bortom allt förstånd.

Jag vill ha mer av det och mer av sånt jag inte sett än. Kom, helig ande.