Tro och hopp

Ögon som ser Guds härlighet

För ett halvår sen satt jag på ett trångt slottsgolv utanför Linköping och lyssnade på en gammal man som pratade. Gud härlighet finns överallt, det som behövs är ögon som ser den, sa han.

Hans ord vittnade om en Gud som är stor och varm, inte trång och sval. Att Gud inte är där och då söndag klockan elva, utan här och nu, och att jag kan få ögon som upptäcker just det. Jag började be om ögon som ser Guds härlighet.

Jag blev inte besviken.

I vacker arkitektur, i mina vänners kök, i all möjlig musik, i min sons ordval, i Toves blick och fasta grepp, i stillhet, i lek, i dans, i Bibeln, i mat och dryck, i snabba steg, i omtänksamma frågor, i lektioner fyllda av skratt, i tillbakablickar, i böcker, i blommor. Där har jag sett något mer, förundrats och undrat: varför har jag inte märkt det här förut?

Jag tror att Gud är större än jag tidigare anat – och då hade jag ganska höga tankar om honom till att börja med – och betydligt roligare. Skaparen, befriaren, förvandlaren. Han är överallt. Han är god. Och jag vill se så mycket som möjligt av det.

Rädsla och tillit

Etiopien fick idag sitt första bekräftade fall av covid-19, följt av kommentarer som ååå, nu är det slut på Afrika, sagt med glimten i ögat, och endast Gud kan hjälpa oss, vilket är standardinställningen för det mesta. I övrigt vet jag inte mer än någon annan om detta märkliga läge och om jag känner Sverige rätt är det just nu ett välda tyckande hit och dit. Men en sak tror jag mig veta, och det är att rädsla är ett gift. En tanke blir till högre puls, som blir till panik och tunnelseende. När jag är rädd blir jag mer egoistisk och mindre empatisk, jag håller hårt i mina privilegier och tänker tur att jag slipper leva som dem eller för oss är det i alla fall lugnt. Det bildas en ny motorväg i hjärnan och jag får svårt att hitta avfarter. Svårt att tänka på annat, svårt att tänka smart och strategiskt. Fort sipprar rädslan ut och snabbt tar den fäste i nästa person jag möter. Rädsla är både smittsamt och destruktivt.

Vi vet aldrig hur morgondagen ska bli. Situationer som denna, eller kriser som drabbar färre personer med samma intensitet, hightlightar det faktum att vi inte har kontroll på allting. Vi kan göra vårt bästa, hjälpa varandra, hoppas och be, men i slutändan ligger inte makten över liv, död, sjukdom och hälsa i våra egna händer, hur noggrannt tvättade de än må vara. Och tur är väl det?

Vart skulle jag gå?

En natt inte långt innan Tariku dog hade jag svårt att sova. Från korridoren hördes larm och snabba fötter, vi hade dragit sjukhussängarna närmare varandra i det rum som egentligen inte var tänkt att fungera som patientsal. Tariku var konstant trött och sliten efter det senaste året, jag var ledsen över läkarnas besked som hängde över oss. Jag kan inte sova, sa jag. Tariku höll om mig. Gud, du ser att Elin har svårt att sova. Hjälp henne att göra det. Jag somnade.

Det händer att jag får frågan om hur jag kan fortsätta be, fortsätta tro. Du som. Efter allt som har hänt.

Jag kan inte välja bort att andas. Det är faktiskt precis så det känns. Om jag inte kunde gå till Jesus, vart skulle jag då gå? Svaren, de små eller stora glimtarna av himmel och evighet, gör gott men är inte huvudsaken. Bön är ingen bankomatfunktion. Jag har någon att vända mig till, anförtro mig åt, gråta hos. Någon som vet allt, vet bäst. Någon som känner mig, mitt förflutna och min framtid. Någon som vill mig väl. Hur skulle jag kunna annat än att prata med honom?

Och så tänker jag på den där natten på hematologen, en av många nätter med ångest och smärta. Det hade varit väldigt lätt att förstå om Tariku bara sagt ”jaha” eller ”vad är din sömnlöshet i jämförelse med att jag är döende?”. Nu gjorde han inte det, han valde något annat. Och jag fick sova.

Ta i trä eller låt bli

Har ni märkt den subtila panik folk (vi/de/du/jag) kan få när någon uttrycker att det går bra? Vi verkar klara oss från vinterkräksjukan i år, bebisen har sovit ovanligt bra på sistone eller nu var det längesen bilen krånglade, säger någon varpå en annan kontrar: Men oj, hur vågar du säga det?

Eller så tar huvudpersonen i fråga saker i egna händer, tar i trä och har sig. Det där skulle jag väl aldrig ha sagt, nu lär vi väl bli sjuka imorgon.

Vad gör det här med oss? Jag har inte mycket till övers för skrock, men det värsta är nog att hur det här tankesättet verkar begränsa oss. Kan vi inte få tala klarspråk om det som går bra och det vi är tacksamma för istället för att hålla inne allt av rädsla för motgång? När det svåra kommer i vår väg blir det väl knappast värre av att vi dagen innan var glada och tacksamma?

Jag vill kunna uttrycka min glädje över det goda i livet utan att för den sakens skull vara rädd att något dåligt väntar runt hörnet. Identifiera det vackra, uttala det, fira små segrar. Utan att ta i trä, utan att lägga band på eller dölja det som vill bubbla upp och uttryckas. Vi är friska! Vi är sams! Vi har det bra! Tack!

Midvintertid

Julstressen lyser med sin frånvaro. Medan jag märker hur omgivningen börjar gå med raska steg lutar jag mig tillbaka. Förhoppningen om att adventstiden skulle bli mindre av en förfest till jul och mer av en förberedelse av hjärtat besannades. Jag har varken städat eller bakat och är rätt nöjd med det – friden kom visst från annat håll.

Det har blivit kallt och smärtat på grund av både skönhet och kyla. När temperaturen snuddar vid tjugostrecket känns det i både fingrar och lår. ”Det är nu man förstår varför man bor här”, sa en person och gjorde mig helt perplex – för de flesta jag möter är det nu man inte förstår varför man bor här.

Årets kortaste dag närmar sig samtidigt som det på avslutningar och i högtalare proklameras att mörkret flyr, dagen gryr. Har Jesus någonsin varit lika påtaglig som nu? Jag är livets bröd. Kom och ät! Ja, vi kommer.

Advent

Andra söndagen i advent och jag längtar efter stillhet. Mindre hellre än mer, gällande det mesta. Mer av det viktigaste. Tydliga röster istället för ständigt brus. Frid som inte hänger på ljusslingor och glöggdoft, frid som dröjer sig kvar, rotar sig och växer sig starkare.

Jag längtar efter tystnad, lyhördhet inför viskningar och heliga signaler.

En vän från Eritrea tackar nej till julmust och pepparkaka – fastan inför julen har inletts. Vad har hon som jag saknar?

Adventstid, kom till mitt ensamma hus, fyll varenda vrå med mättnad.

I egna händer

Ta saken i egna händer, du är din egen lyckas smed, ju fler kockar desto sämre soppa. Vår kultur är bokstavligt talat extrem när det kommer till individualismen och jag har funderat på hur den smyger sig in i vårt sätt att tänka och prata. Hur vi började uppmana varandra att tänka positivt, för tänker du bara positivt kommer allt gå bra. Fokusera inte på det negativa. Vissa reagerade, satte ner foten, sa att så enkelt är det inte. Våra liv hänger inte på vår egen förmåga att blunda för det dåliga. Men ändå fortsätter vi: du måste ha rätt inställning.

Så började vi prata om vår hälsa på ett nytt sätt. Hur konditionsträning ökar vårt välbefinnande och minskar risken för utbrändhet och depressioner. Hur maten vi stoppar i oss kan påverka vårt öde. Ät mer av det ena, mindre av det andra, låt helt bli det tredje. Håll både cancer och nedstämdhet borta. Och vem vill inte det?

Jag skulle aldrig drista mig till att ifrågasätta forskning och har själv märkt hur jag mår bättre när jag tränar eller äter bättre mat, och det är inte heller det som är min poäng. Men i ett större perspektiv ser jag hur alla dessa goda råd, oavsett om de handlar om träning, barnuppfostran eller tankesätt, bottnar i en föreställning om att det är vi själva som rår över våra liv. Det blir vad man gör det till! Du blir vad du gör dig till.

Andra språk, traditioner och standardsvar gör sig påminda. Om Gud vill. Jag mår bra tack vare Gud. Oroa dig inte, Gud finns. Må Gud göra dig frisk. Må Gud trösta dig.

Hur skulle vi må om vi pratade och tänkte så? Skulle vi se på våra kroppar som gåvor istället för projekt? Skulle axlarna vara mindre spända? Skulle det vara lättare att se ljusglimtarna? Skulle mitt liv ligga någon annanstans än i mina egna händer?

Må Gud hjälpa oss.

När det värsta inte händer

Tiotalet har lärt mig att det värsta kan hända. Drömmarna slog inte in, vägen tog slut innan vi hann vänja oss vid att gå på den. Den lilla sannolikheten – mest troligt inte – blev verklighet, det var djupt men vi hamnade ändå på botten.

Vägar av rädsla och ångest trampades upp i min hjärna, den lilla sannolikhetens stig blev en motorväg.

Tiotalets sista sommar har visat mig att det värsta inte alltid händer. När mina minnen tagit mig i handen och följt mina tankar till katastrofen har verkligheten ropat: kom tillbaka! Det värsta händer inte.