Jag har inte bråttom
Jag har tid för dig
Jag måste inte skynda vidare
Du betyder mer för mig
Stressa inte iväg
Tala till punkt och fortsätt tala
Vi lämnar inget osagt
Fortsätt, du får gärna förklara
Berätta mer
Jag vill gärna höra
Berätta allt
Jag är idel öra
När du vill är jag redo
När du pratar vill jag lyssna
Jag ska ingenstans
Jag finns kvar när du tystnat
En kär vän har lämnat landet på obestämd tid och jag hade inte kunnat vara gladare, för jag ser henne våga. Hon kastar sig in i en ny kultur och ett nytt språk med öppna ögon och öppet hjärta. Idel nya människor och sätt. Hon är ärlig med vad hon är rädd för och ärlig med vad hon längtar efter. Sen handlar hon utefter sin längtan.
Vi pratar om att barn inte gör som vi säger utan som vi gör, men jag tror inte det stannar vid barnen. När du vågar, vågar jag, när du är dig själv kan jag vara mig själv. Vi kan prata om förebilder men mest av allt behövs vanliga människor som gör lite halvläskiga grejer, som går att tänka på när vi själva möter nytt, osäkert eller svårt. Sårbart och modigt. Kan hon så kan jag.
Visa mig djupa strömmar och förvandlade sorger
Påminn om tomma gravar och brutna bojor
Led mig till en blommande öken och ben som fått liv
Berätta om brinnande buskar och krukor med vin
Sjung om döva som hör, om blinda som ser
Ge min själ ett ankare, viska löften om mer
Vi cyklar till Ica, det är ljummen förmiddag och det luktar bränt från en grill blandat med asfalt. Det luktar Etiopien, tänker jag. Det luktar Etiopien, säger Esaias.
Sommarplaner, skrivarplaner, teckningsplaner
Vårregn och doften som följer
Åtta, två och arton går jag ut, grönare för varje timme
Johannesevangeliet 7: På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: »Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.« Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få.
Snöfri tallskog och nästan torra skogsvägar
Parks and Recreation och riskakor med popcornsmak
Bönesvar på bönesvar. Min Jesus lever, därför vill jag leva.
När månen är prick halv och himlen rosa
Nioåringar som ropar hej Elin. Det här är min plats på jorden.
Vilken lång långhelg det blev! Vi har haft högsommar, vår och idag nästintill höst bortsett från kvittriga fåglar och skir grönska. Dagarna har fyllts av premiärer; första glassen på bryggan, första middagen på balkongen. Första doppet för Esaias, första löpturen i shorts för mig. Första myggbetten, första omplanteringen av basilikan. Första barnfria kvällen som föregåtts av vaccin, inte av dagar i karantän. Första känslan av att sommaren är nära.
Varje år ökar min fascination över allt som växer – och jag undrar om inte våren märks extra tydligt i år? Vintern var rejäl och vi är ute så mycket att varje krympande snöhög och knoppande björk noteras. Att isarna har smält gör att hela Piteå ser annorlunda ut.
Inomhus har det känts som släktträff då jag har glatts åt otaliga bekanta ansikten från den kyrkofamilj jag tillhör; EFS och Salts årskonferens har i år varit helt digital och alla inblandade gjorde det otroligt bra! Gud är uppenbarligen inte begränsad av var i landet eller världen vi sitter och vikten av tillhöra ett sammanhang är kanske större nu än någonsin.
Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte? Gud, ge oss ögon att se det du ser. Hjälp oss att märka!
Med värme och nåd i ryggen är vi redo för vecka 20!
Isen gick igår
det sägs att det var en dålig is
Barnet badade idag
det sägs att det är ett bra barn
Stoppa inte tiden
Låt den gå
nya årstider och åldrar vill komma
Låt isar smälta
det frusna släppa taget
Låt barnet växa
stoppa inte kroppen som växer upp och ur och i
Tiden går, så också vi
Himlen kommer närmare
Dit färdas även vi
Det folk märker är att du börjar jobba igen, börjar jobba mer, tar initiativ till att ses eller skrattar oftare. Det folk inte märker är det du tänker på när du vaknar, att magkatarren släpper eller att vårens maxade kraft inte längre är en lika smärtsam kontrast till hur livet känns.
Tack för ny vecka, tack för helgen som var
Tack för gemenskap, tack för mat
Tack för ärlighet, tack för skratt
Tack för jobb värt namnet, tack för det mysigaste vi haft
Tack för besvarade böner, tack för modiga frågor
Tack för brev på posten, tack för underbara håvor
Tack för träningsvärk, tack för solen
Tack för doft av vårregn, tack för vår plats på jorden
Tack för måndag, tack för maj
Tack för livet, tack för allt
Likt en stadig bebishand greppar jag tag i allt som talar om hoppet. Ljuset som kommer åter, glädje mitt i sorgen, oväntade vändningar till det bättre. Livet kan kännas som en norrbottnisk vår ibland; vi hör om krokus och knoppande träd men här ligger isen fortfarande tjock på älven. Vad lätt det är att jämföra, bli missmodig och otålig. När den etiopisk-ortodoxa påskdagen nalkas är kyrkan från lördagskvällen full av kvinnor och män som hela natten väntar på uppståndelsen. Vitklädda med ljus redo i händerna står de tätt, tätt, ingen verkar kolla på klockan. I Bibeln är det snabba klipp från fredag eftermiddag då Jesus dog till söndag morgon då kvinnorna fann hans grav vara tom. Vad hände däremellan? Jag gissar inte på stilla tårar. Han dog ju.
Nu väntar jag. Det blir ingen vaknatt och jag vet hur det slutar men ändå drar rörelsen mig med; natten är lång och mörk men morgonen kommer. Vintern är lång och kall men våren kommer. Döden är brutal men har inte sista ordet, livet vinner och ljuset har visat sig vara starkare än mörkret. Bebisen sover men greppet är oväntat fast: det här släpper jag inte taget om. Hoppet sviker inte och imorgon lever Jesus igen.
