Barn

Leka vuxen, leka ute

Helgen kom och pågick och pågick. Fyra dagar av olika konstellationer som skulle fika, ge presenter och sjunga. Olika nivå av härj, när gänget av klasskompisar slängt i sig monstermunkar och ropade VI GÅR UT var jag inte den som sa nej.

Tidiga novembereftermiddagar är väldigt lika sena juninätter. Även fascinationen över ljusets beteende under samma månader har vissa likheter.

Jag fick testa hur det känns att vara En Uppstyrd Person – en sån som alltid har fika i frysen, tom diskbänk och bäddad säng. Det kommer inte naturligt för mig men känns som en kul lek när det händer. Jag är också väldigt nöjd över att jag orkade rodda allt detta firande på egen hand utan att bli mer än lagom trött.

Söndagen kom med fars dag – kanske den första någonsin som firades utomhus. Vi påmindes om det vi lärde oss i våras; ska man sitta och fika behövs tre gånger så mycket kläder som när man rör på sig.

Blåsmark bjöd på sol och pinnar.

”Lyft upp mig mamma”, sa han och det ser ut som att det borde vara ombytta roller typ nästa år.

Sju år

Han som väljer diket framför vägen är nu sju år!

”Mamma, du förstår väl att jag har väntat på den här dagen i ett helt år?” och ”om sju år är jag fjorton” var två av de saker som sas.

Det är fint att få fira en person man älskar så. Trots att pandemin gjorde att vi var lite färre och fick sprida ut firandet blir det tydligt att han omgiven av en massa människor som tycker om honom och vill honom väl. På distans eller nära, vilken välsignelse det är att vara många!

Höstlov

Det blir många kramar idag, sa Esaias när jag gjorde honom sällskap i morgonsoffan. Ledighetens kontrast till vardagen är extra stor under lov insprängda i terminen.

Redan i lördags gick vi in i lovstämningen och började göra sånt som vanliga veckor känns för trånga för; måla på duk, rensa en garderob. Både hemmavarandet och det sociala får plats den här veckan.

Till vår stora glädje har Teknikens hus i Luleå öppnat upp för besökare och ett maxtak på 50 personer inklusive personal gjorde upplevelsen än mer njutbar. Inga köer, lagom ljudnivå, trevligt raktigenom. Allra trevligast var nog kvinnan i receptionen, snacka om rätt person på rätt plats (vilket jag också sa till henne). Vilken skillnad en tillmötesgående människa kan göra.

Tänk att det finns platser helt dedikerade åt barns lärande, lek och nyfikna upptäckande. Att det finns lov med tid att ta tillvara på det. Och att sen få komma hem, låta barnen leka ytterligare några timmar då fem visst inte var nog, och på kvällen höra Esaias ropa från kvällssoffan: Tänk att vi är lediga imorgon också!

BF 26/10

26 oktober är ett sånt där datum som fastnat i minnet, jämte barndomskompisars födelsedagar och barndomskompisars hundars födelsedagar. Det här var Esaias beräknade födelsedag, en dag jag tog sikte mot under mina första 40 veckor som gravid. Barnmorskorna och läkarna pratar om sina datum, men det är dagen som Gud har bestämt som barnet kommer, sa Tariku. Gud bestämde att barnet skulle komma några dagar in i november.

Spösnö

Vi blev alldeles glada och pirriga igår när vi drog upp persiennerna och såg att allt var vitt. Oklart om jag kan sluta blogga om årstider och väder då det uppenbarligen fortsätter att påverka oss i så hög grad; en dag med snö är nämligen väldigt olik en dag utan snö.

Ute innan frukost, efter frukost, efter lunch och efter middag – det är lätt att bli nipprig och Esaias myntade uttrycket spösnö eftersom det vräkte ner och yrde åt alla håll. Imorse var cyklarna täckta med säkert två decimeter och vi pulsade på oplogade gångvägar till skolan.

Lördagen

Jag är inne i värmen medan andra halvan av familjen är på sjuårskalas – utomhus, i regnet. Annat väder var det igår när min hemby visade sig från sin bästa sida.

Några tappra löv kämpar på

men Blåsmark behåller värdigheten oavsett.

Vi klättrade på de större stenarna och kastade de mindre.

Det skulle lekas kurragömma, tagen och kurragömmatagen men det var lätt att bli distraherad. Vad är viktigare, att ta kort eller vinna? undrade han. Otroligt bra fråga.

Sjätte dagen

Sjätte dagen hemma och tillvaron flyter ihop till en oklar massa. Va, är klockan redan fem? Är det personer på skolan idag? Det är på inget sätt synd om oss, men det är ju kul att träffa folk ibland. Jobba, komma hem, bli ordentligt trött. För att inte förslappas totalt tar jag på mig jeans och målar naglarna, värdigheten är viktig även när ingen ser.

Sen vill man ju ut. Eller hur pass uppriktig den viljan är kan diskuteras, men tydlig ansvarsfördelning har vi i alla fall. Mamman tjatar för att familjen ska komma ut, barnet tjatar för att familjen ska stanna ute längre.

Flera olika varianter av tagen, klättra på tak och klaga över surströmmingslukt – det finns mycket att hitta på när sjukan mist sitt grepp och det bara handlar om buffertdagar. Jag tycker om att spana på förbipasserande musikhögskolestudenter. Det känns som att jag känner dem så väl, där de går så ungt vuxna med sina tygväskor och second hand-fyndade kappor.

Diskussionen om demokratiindex fortsätter; ”Schweiz ligger tia, men det vet väl alla”. Inte jag.

Flyttfåglarna gör sig startklara över våra huvuden och vi är redo att gå in. Nästan i alla fall.

Kladdet

Uppenbarligen är vi inte de enda som är hemma, skolstartsförkylningarna är ett faktum. Häromdagen testade vi två kladdiga men roliga grejer med ingredienser vi lyckligtvis hade hemma

Den första var obleck som görs med vatten och majsstärkelse (jag höftade mängden och vi testade både lösare och fastare), plus lite färg om man så vill (vi använde spirulina). Vi blev helt hänförda – blandningen blir fast om man tar hårt i den men rinnande annars. Hur går det till?

På kvällen var det dags för slime gjort på 2,5 dl vatten, 1 msk fiberhusk och färg, det fick stå i 10 minuter och sen kokas lite på spisen. Vi skulle ha kokat mer för att få den fastare men det var tydligen okej ändå. Dagen efter tillsattes även en väldans massa glitter och då försvann förstås ätbarheten, men i ärlighetens namn hade nog ingen varit särskilt sugen på att smaka.

Bubblan

Efter två dagar av hemmavarande kan jag återigen konstatera att begränsningar inte bara är av ondo. Jag får ro till att fixa en lampa som blinkat, rensar lite i en garderob och spelar piano. Vilar på ett sätt jag aldrig får till på eget initiativ.

Esaias växlar mellan sina standardaktiviteter och jag upphör aldrig att förvånas av hans kreationer. Är du inte lite för ung för att rita såhär? vill jag fråga.

Båda dagarna har jag ätit firfir till lunch, igår var det så gott att jag grät. Lök, olja, berbere och injera, svårare är det inte.

Och så går timmarna, jag är generös med skärm och fika och det fortsätter regna medan vi fortsätter att stanna inomhus. Den här bubblan vill vi inte stanna i för alltid, men för tillfället är den väldigt trivsam.

Dimma och chokladbollar

Dimman låg tjock när vi vaknade imorse och det är mycket med den här månaden som påminner om Addis Abeba. Snart var himlen blå och det blev tydligt att jag skulle få sällskap hemma idag, en sån där förkylning som vi inte hade gett särskilt stor uppmärksamhet för ett år sedan.

Ibland är det segt att bli berövad några timmar för sig själv, idag är det bara mysigt och en välkommen återhämtning från logistiken.

Efter frukost blev det bak av enklaste slag och jag funderar om inte Folkhälsomyndigheten borde ta detta i beaktande; nys och hosta i armvecket, tvätta händerna ofta och låt bli att rulla chokladbollar med ett förkylt barn. Men ni behöver inte vara oroliga, vi kommer att äta upp allt själva.