Den sjuke bara en

Vad vill du bli när du blir stor? frågade vi. Pilot! Läkare! President! svarade barnen självsäkert. Jag var nyss fyllda 19, var i en stad i södra Uganda och undrade hur de små barnen kunde veta vad de ville, och svara något så otänkbart. Många av dem kom från familjer där universitetsutbildning var en omöjlighet. Och där stod jag, hade nyss tagit studenten och med universitetskatalogen i tankarna – hur kunde jag, med alla möjligheter i världen, inte veta vad jag ville bli när de här barnen visste det?

Den friske har många önskningar, den sjuke bara en, sägs det. Min erfarenhet är den motsatta; att sjukdom eller annat påtagligt motstånd kan få oss att drömma friare.

När jag är frisk och världen står öppen är det fritt fram, bara att drömma, det finns inga gränser, the sky is the limit! Då tenderar jag att fastna i vardagens smådetaljer och tar mig inte tiden att reflektera över vad jag egentligen vill. Och om jag skulle börja tänka större blir det tydligt att det innebär arbete och uppoffringar från min sida. Mitt nittonåriga jag svarade inte ”pilot!” med eftertryck, dels för att jag inte kände för det, men också för att jag visste att det skulle kräva mycket av mig. När vägen är öppen verkar det som att allt hänger på min förmåga, som jag vet är bristfällig.

I perioder med väghinder av olika slag tänker jag större, även om situationen i sig är långt ifrån önskvärd – eller just därför. Tänk om vi kommer ut ur den här tunneln, då minsann! Vad som är viktigt framstår med större klarhet. Kanske är det inte bara hälsan livet handlar om. Kanske är det att få leva för människor istället för med pengar som mål, vara djärv och orädd, inte hymla med sin tro och övertygelse. Om Gud vill och vi får leva ska vi göra det och det. Visionerna kommer lättare när fokus inte ligger på min egen navel eller företagsamhet.