Tips

Att skapa utan press

Jag gillar att göra saker med mina händer, men jag är också (som alla?) lagd åt prestationshållet vilket gör att glädjen kan kvävas och upptäckarlusten försvinna. Kanske är den risken lite extra överhängande när det handlar om att göra något som resulterar i en produkt av något slag. Medan en halvkass löprunda blir en i träningsmängden det är lätt att se på det tovade, målade eller stickade som ligger framför mig och döma i termer av snyggt eller fult. Jag strävar efter att komma ifrån den dömande blicken, att bara köra och skapa mer som ett barn, men ibland måste jag lura hjärnan för att komma dit. Det här är mina strategier:

Gör något användbart. Det finns en frihet i att göra något som främst är till för att användas, inte betraktas. Stickningen har hjälpt mig genom många svackor, när jag haft varken inspiration eller idéer har ett färdigt stickmönster hjälpt mig. En maska i taget och sen har jag något som värmer någon. Det hjälper skapartankarna att komma igång men erbjuder också lite vila.

Gör något till dig själv. Det är underbart att få skapa till andra men när det bara handlar om att sticka något till en bebis, måla en tavla åt en kompis eller skriva för andra att läsa kan det i vissa fall bli överväldigande. Jag vill såklart att det ska uppskattas av mottagaren, men den strävan kan vara lite hämmande i den kreativa processen. Då kan jag göra något till mig själv, som för att frisätta mitt eget tycke.

Dela en del. Förut delade jag knappt något av det jag gjorde på blogg eller instagram, jag såg det nästan som en lägre form av skapande (gör du det bara för att få likes?). Det senaste året har jag märkt att det faktiskt blir roligare då – jag gillar att ta del av vad andra gör och jag växer och utvecklas av andras respons. Samtidigt finns det mycket jag inte delar, vissa grejer vill jag hålla för mig själv.

Vila dig i form. Tvinga inte fram något. Soffan är också bra. Jag får oftast mina kreativa il i slutet av lovet eller helgen, det är nog ingen slump.

Rita på kvitton. Om jag målar på canvas är det uppenbara målet Väggen. Om jag däremot skissar i en anteckningsbok eller på ett kvitto får jag rita hur fint eller fult jag vill, syftet är inte främst att det ska visas upp.

Testa nya tekniker. Det här året har börjat med stor variation och ett nytt material varje vecka, utan att jag planerat det. Först var det ull, sen papper, oljepasteller, jag redigerade ett par filmer, ritade med blyerts och nu har jag små former av lera som väntar på att målas. Att testa nytt främjar lekfullhet och är plain skoj – jag behöver inte vara bäst, jag testar bara.

Sen kan man också strunta i det och fortsätta en annan dag. Och när det du gör inte blir så fint som du hade önskat, se det som ett träningspass. Det kommer fler chanser!


Om ni klickar på bilderna kommer ni till inläggen de kommer från.
Mer på samma tema:

Skapa med barn
Underlätta skapandet

Böcker för sorgen

Det här inlägget har jag tänkt skriva länge. Så pass länge att det är ett par år sen jag läste vissa av de böcker jag kommer att tipsa om, men jag vet att de hjälpte. Under sorgens första faser är det nämligen inte mycket som hjälper. Det är jobbigt att vara med andra, jobbigt att vara själv, det är hjärtskärande att möta människor som inte frågar något men när de väl gör det landar det ofta fel ändå. Jag fick låna en bok skriven av någon som i sitt jobb möter människor i sorg och den började med att förklara att sorg kan vara så mycket. Det kan vara efter ett förlorat husdjur eller en sommarstuga man behövt sälja. Nej nej nej. Nu kan jag se att det finns likheter mellan alla de sorger vi möter i livet, men då var det som ett slag i ansiktet. I och för sig har jag aldrig ens ägt en sommarstuga men jag gissar att det skiljer sig lite från ett äktenskap.

De här tre böckerna, plus den fjärde som jag lånade och den femte som är utlånad, handlar om att förlora en närstående. Sin man, sin fru, sitt barn eller att behöva dö själv. Antagligen var det därför de kunde sätta ord på saker jag kände.

CS Lewis Anteckningar under dagar av sorg gavs först ut under pseudonym och är full av frågor. Det är den första tiden, det är chock och ocensurerade tankar. Igenkänningen är stor, till exempel i detta stycke:

Paul Kalanithis När andetagen blir till luft grep tag i mig för att omständigheterna påminde så mycket om våra: ett ungt par, ett litet barn, cancer. Paul avled nio månader före Tariku och var lika gammal. Han har skrivit boken själv vilket gör den extra drabbande, nästintill plågsam men ändå läkande. Jag vill minnas att någon typ av pollett trillade ner när jag läste den här. Det är nämligen lätt att vänja sig vid sin egen historia men när en liknande målas upp blir det tydligt hur onormalt det är med trettiplussare som dör ifrån sina fruar och barn.

Bodil Malmstens Det här är hjärtat hyllades när den kom. Jag kände att jag fick en unik förståelse för att hon skriver om hur hennes man har dött ifrån henne – men kanske är det bara vad bra litteratur gör, får oss att tro att just vi har den unika förståelsen. Denna pärla till bok handlar om hjärtat, sorgen, meningslöshet och kärlek. Låt mig bli din människa igen.

Patrik Hagmans Sorgens gåva är en vidgad blick säger mycket bara i boktiteln. Patrik förlorade sitt barn och sin fru och skriver även han väldigt ärligt – frågorna och nyanserna får plats. Som detta, att inte bara den älskade utan också det gemensamma livet har ryckts ifrån en.

Tomas Sjödins När träden avlövas ser man längre från vårt kök måste nästan räknas som en klassiker. Jag läste den som tonåring, jag läste den när jag var med Tariku på sjukhuset och jag läste den när han hade dött. Barnen Sjödins sjukdom beskrivs med värdighet och livets kraft blir stark.

Det är fantastiskt hur andras ord kan identifiera mina känslor och vilken kraft det finns i igenkänningen, och jag anar att du inte behöver vara änka för att uppleva den.

Fredagstips

Det är fredag och ni ska få en hel drös med tips inför helgen. Håll i er:

Kan ni gissa hur glada vi blev när vi en tisdagsmorgon skulle kolla vem det nya avsnittet av Historierummet handlade om och det visade sig vara Haile Selassie? Poddar går i ett här hemma och den här har nog spelats minst 20 gånger? På tio dagar.

Mer etiopientema bjöd Konflikt på, lite mer nutid, lite djupare analys.

Min vän Lina har till min stora glädje börjat blogga, och blandar kloka reflektioner med recept och roliga återbruksidéer. Att läsa där känns lite som att träffa henne fastän vi inte kan ses, för hennes värme och kreativitet återspeglas i allt hon gör.

Det ska erkännas att jag inte hunnit lyssna igenom hela Camp Lukewarm men det jag har hört gillar jag. Ett särskilt tips till dig som vill lyssna på musik som handlar om Gud men inte låter så… lovsångigt?

Hemmaträning! Jag är i ärlighetens namn lite less på den. Det är svårt att få till kvalitativa löppass på snö eller is och då blir jag mindre motiverad till inneträningen också. Plus decembermörker. Men en ljusglimt är några för mig nya träningspass av growingannanas på Youtube. Om du tyckt att passen jag tidigare tipsat om varit för käcka och amerikanska är de här inte det, det är nämligen inget snack överhuvudtaget. Och vissa har ”No jumping” med i titeln vilket är bra för oss i lägenhet vissa tider. Generellt mycket benfokus, men det kan man väl leva med. Starkare ben alltså.

Får jag vara så fräck att tipsa om mig själv? Det är ju min blogg så jag antar att jag får det. Ni kan nämligen följa mig på instagram om ni vill! I dessa inte så sociala tider gillar jag minglet som äger rum där – om jag inte kan prata med mina kollegor på rasten kan jag i alla fall lägga upp någonting i stories och få kontakt med folk på det viset. Ett extremt pandemiskt beteende. Precis som i verkligheten heter jag @elinsharew där.

dem_härgärget.jpg

Härbärget i Luleå hotas av nedläggning, här kan du skriva under om du liksom jag tycker att det är en dålig idé att stänga dörren för hemlösa. Om ni vill stötta Gemenskapsmåltiden i Luleå ekonomiskt kan ni läsa hur ni gör det här.

Och slutligen ett juligt, snabbt recept från Tuvessonskan (som också tagit bilden). Gnocchi i tomatsås med brynt saffranssmör, huuuur gott som helst.

Inte mindre än åtta tips, helgen är räddad!

Allt mögligt

Finns det någon fler som tycker det är frestande att istället för allt möjligt skriva allt mögligt eller allt mjöligt? Nu gav jag i vilket fall efter. Här är det dock inga mögliga grejer som bjuds, bara fräscha och fina!

Paulina Palmgrens album släpptes i fredags, jag hade väntat och blev inte besviken.

Jag är inte Englands drottning men däremot en social varelse, därför träffade de här orden mittenpricken denna vecka då pandemilivet har varit lite väl påfrestande. Är sen på bollen och har inte så mycket tid till serier som jag hade önskat, men The Crown hörni!

Det är fortfarande svårt att veta exakt vad som har hänt och händer i norra Etiopien, men UNHCR är där och vi har möjlighet att bidra till nödhjälp till dem som tvingats fly.

Panik på den nya uppdateringen av instagram som har gjorts om till en konsumtionsapp. (För er som inte har insta eller inte har uppdaterat, så har de satt en shoppingknapp där man förut tryckte för att se sina notifikationer, som gjort för att vi ska använda muskelminnet till att handla mer.) Är sugen på att bojkotta men kommer antagligen inte göra det, eftersom sociala medier faktiskt kan vara ganska sociala trots allt. Och vill ni ha kreativ inspiration kan jag varmt rekommendera @hallejuliaskapar och @mosteremelie!

Slutligen lite nyutgiven julmusik – det här låter bra i öronen. ”Finally someone understands that this is a worship song and not a Christmas carol”, såg jag någon kommentera videon till O Come Let Us Adore Him. Precis så!

Kladdet

Uppenbarligen är vi inte de enda som är hemma, skolstartsförkylningarna är ett faktum. Häromdagen testade vi två kladdiga men roliga grejer med ingredienser vi lyckligtvis hade hemma

Den första var obleck som görs med vatten och majsstärkelse (jag höftade mängden och vi testade både lösare och fastare), plus lite färg om man så vill (vi använde spirulina). Vi blev helt hänförda – blandningen blir fast om man tar hårt i den men rinnande annars. Hur går det till?

På kvällen var det dags för slime gjort på 2,5 dl vatten, 1 msk fiberhusk och färg, det fick stå i 10 minuter och sen kokas lite på spisen. Vi skulle ha kokat mer för att få den fastare men det var tydligen okej ändå. Dagen efter tillsattes även en väldans massa glitter och då försvann förstås ätbarheten, men i ärlighetens namn hade nog ingen varit särskilt sugen på att smaka.

Söndagstips

En vän skickade häromdagen en länk till Bifrost arts Lamentations – ett album jag tidigare hört vissa låtar ifrån men som är ännu starkare i sin helhet. Vissa texter är direkt hämtade från Klagovisorna i Biblen, en viktig påminnelse om att vi får – och till och med kanske bör – klaga när livet är svårt. Hoppet är inte mer komplicerat än att det kan samexistera med frågor och tvivel.

Bifrost-tipsaren Britta delar sin poesi på instagram, väl värt att följa!

Det är tydligt att jag mest bara vidarebefordrar tips jag fått av andra, tyvärr kan jag inte hjälpa att mina kompisar förser mig med bra grejer. Typ som podden The Connected Life vars senaste avsnitt är det enda jag hört men verkligen gillade, de pratade så fint och rimligt om hopp och förtvivlan.

Ni som läst här ett tag vet att jag inte tackar nej till en bra ultralöpningsdokumentär. I veckan har jag kollat på Beau Miles, till exempel när han springer 68 mil, bara äter bönor i 40 dagar eller springer ett maraton med taktiken en mile i timmen i 24 timmar. Gränsen mellan genialitet och galenskap är tunn men kul.

Trials of Miles - Running 650+km of the Australian Alps - YouTube

Och sist men på intet sätt minst, en purfärsk låt från Common hymnal. Kanske är hoppet kvällens röda tråd?

En grön och två gula

Jag är krasslig och ni vet vad det innebär, en ny omgång av hemma, tacksamt ackompanjerat av regn och ett oväntat nöjt barn. Helt okej med andra ord. När solen tittar fram lägger jag mig på balkongen en stund och beundrar hur allt har växt.

Allt frodas och allt utom sallad och koriander har jag fått från andra, den här solrosen kommer från Sofia och det är något särskilt med växter från folk man gillar. Jag kände mig för övrigt som 18 år när jag tog en sån här bild – 2006 var närbildernas sommar.

Något annat jag gjorde som artonåring var att läsa En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie, och eftersom det enda jag minns av den är att den var bra tänkte jag läsa den igen. Jag älskar hennes sätt att beskriva människor och deras syn på världen. Läser ni om böcker ibland eller vill ni bara ha nytt?

På balkongen hängde också mitt senaste traderaköp på vädring. En kombination av frestande sommarrea, brist på möjlighet att botanisera i second hand-butiker och en allt mindre lust att köpa nyproducerat har gett mig ett bra traderaflyt de senaste veckorna. Och när en oanvänd gul klänning kommer direkt till brevinkasten för en hundring inklusive frakt, är det ju lite för bra för att inte fortsätta med.

Regnet kommer

Efter en vecka med sol och bad varje dag kom denna måndag med tunga moln som kändes i huvudet. Även tankarna kändes och rörde sig kring människor som inte får stanna i landet, en dator som gått sönder, jobbiga minnen från andra somrar, viruset, rasismen. En längtan efter lösningar och frihet.

Jag handlade blommor till graven när de första dropparna kom, planterade i stillsamt regn. Sen tilltog styrkan och slutade inte, torra skogar och gräsmattor får nu dricka sig otörstiga.

Ikväll lyssnar jag på en av de vackraste sånger jag vet. Kothbiro – regnet kommer.

Samma gamla och sprillans nytt

Hej, här är jag och skriver samma text som jag alltid skriver. Om att det är ljust ute fastän midnatt närmar sig, att barnet somnade sent, att dagen har rymt allt möjligt och att bad är bäst (tre dagar i rad ännu bättre). Till och med bilderna är begagnade.

Vi är på sätt och vis kvar i startgropen inför lovet då det visade sig att de många sjuka pedagogerna på Esaias skola hade viruset. Istället för utspring blir det ännu ett steg bakåt, och jag får lära om igen. Tänka om; det är bra att vara hemma. Viljan att passa på och hitta på är stark och det är konstigt att inte träffa alla vi vill träffa på det sätt vi vill träffa dem. Nu ska jag inte ge sken av att vi lever i någon form av självvald karantän, men även en femtioprocentig minskning av sociala kontakter har en förmåga att rubba semesterkänslan. Förhoppningsvis även smittspridningen.

Igår bläddrade jag i en diktsamling av Karin Boye och Nya vägar satte fingret på en känsla jag ofta bär på. Längtan efter nytt, frisk luft och förändring. I år mer än någonsin. Som en programförklaring inför ledigheten och livet: Låt oss nytt och fagert leta!