Barn

Kalas!

Nu är den här grabben 6 år! Åh vad jag älskar honom.

Vi har firat med godistårta enligt önskemål

Och munkar! Alla barn valde munk före tårta, jag förstår dem

Den korta tid de var här förgyllde dessa personligheter vår tillvaro. Och nästan pinsamt enkla att göra med löständer och engelsk konfekt. Till och med idén var enkel, rakt från Pinterest som vanligt.

Istället för knorr på gris körde vi svans på lejon. Visste inte att barn tyckte det var kul på riktigt? Igen och igen och igen ville de testa.

Och mitt bland kakor och lekar; en glad och speedad pojke och en något gråtmild mamma. Det är så fint att se ens barn omringas av personer som tycker om honom.

Det rullar på

Vardagen rullar på och tiden går fort. Vet ni hur lycklig jag är att kunna skriva en sån sak? Hur ofta jag längtat efter just detta? För när tankarna kretsar kring vad vi ska äta till middag, vilken serie jag ska se härnäst eller vad min brorson önskar sig i födelsedagspresent är det ett tydligt tecken på att vi mår bra. Det flyter inte på i storm.

Vi har fått fira en 17-åring med lasagne och tårta, sång och presenter. Jag gillar spridningen av åldrar i min bekantskapskrets (till skillnad från när man var 21 och mest bara umgicks med andra 21-åringar) och att ha personer att vara extrafamilj med. Ge råd om gymnasieval, lyssna på funderingar kring politik.

Mor och son Sharew har nog roligare än någonsin. Vi pratar, sjunger, dansar, ritar och läser, men bråkar väldigt lite. Exempel på rolig grej är när han chockar mig med sin mattehjärna:

Jag var en late bloomer när det kommer till matte så jag kan inte alls relatera till huvudräkning som går av bara farten.

Igår fick jag en oväntad stund för mig själv när Esaias blev hembjuden till en kompis, och jag hittade den här runda väven som jag påbörjade för ett par år sen, och satt en stund i ett helt tyst kök och drog garnet varv efter varv. Vad är detta för färdigställaril som kommit över mig? Vet ej men jag gillar det. Nästan lika mycket som den här typen av vardag.

Arbetande mamma som springer ibland

De senaste veckorna har 95% av mina tankar kretsat kring föräldraskap, jobb och löpning. Föräldraskap för att jag har en son som övergår från att vara ett litet barn till ett stort, och nästan varje dag dyker nya frågor upp. Det är svettigt och stimulerande – kanske var det detta jag tänkte på när jag kom på att jag ville ha barn, när jag såg kopplingen med ledarskap. För nu är det ledning och guidning som gäller. Och packa ryggsäck och lära sig känna igen en massa nya kompisar. Världen har blivit större.

Jobbet, vad kan jag ens skriva om det? En av anledningarna till att etiopienåren var min peak bloggmässigt (förutom när det kom till att svara på kommentarer, där var jag usel) var att jag kunde skriva om alla människor jag mötte utan att utlämna någon. Jag var alltid mån om individernas integritet och skulle aldrig röja någons identitet, men det fanns ändå en frihet i att läsarna befann sig på en annan kontinent än där min vardag utspelade sig. Nu är läget annorlunda men jobbet, och min känsla inför det, väldigt likt. September är intensivt men kul – idag hade vi friluftsdag och det är häftigt att se hur gemenskap kan formas när vi gör praktiska saker tillsammans.

Efter att ha varit förkyld hela sommaren njuter jag av att kunna träna igen, att kunna ta ut mig, känna benen bli matta och hjärtat slå fort. I veckan har det också blivit tydligt att mitt humör och min ork är bättre än under semestern, nästan så att jag blir irriterad på hur simpel min kropp och mitt mående är. Hursomhelst har jag återigen trillat ner i ett träsk av dokumentärer om ultralöpning, löparpoddar och upplägg på intervallträning.

Min självbevarelsedrift håller mig från att ta träningsselfies, men såhär kan det tydligen se ut när jag inte vill stanna i väntan på grön gubbe:

Mata barn

I min närhet finns en tvååring som är rätt picky med maten. Det är pannkaka, pasta (utan sås) och palt som gäller, typ, och igenkänningen för oss vuxna är total då Esaias var likadan. Det barn som nu äter bulgursallad med hemmagjord pesto och säger saker som ”avokadon var rätt god ändå”. Vad hände där? Fullt medveten om att min erfarenhet är begränsad till ett (1) friskt och växande barn, finns det en del grejer som hjälpte oss genom fasen av ”hamburgare med bara bröd”:

Boosta mellanrummen. Ifall ungen har ätit vettiga mellis behöver vi inte få panik av att han bara äter makaroner till lunch. Därför har jag lagt mer krut på näringsrik müsli, osötad yoghurt eller fil, vettiga bröd och fruktsmoothies. Genom att tänka på näringsintaget över hela dagen istället för att stirra sig blind på lunch och middag kan föräldrahjärtat lugna sig lite.

Introducera med timing. När är barnet som mest glad och nyfiken? Jag minns när Esaias började äta hummus; en kväll när han inte kunde somna och fick joina mitt kvällsfika. Och i soffan framför en skärm har han kunnat äta saker han hade vägrat att smaka vid köksbordet. Inget tips för varje dag, men ett väldigt bra knep för att barnet ska kunna inse att bönbiffar också är gott.


Bär. När repertoaren för maträtter som funkar alltid har haft komponenten sylt har vi kört mycket på frysta bär. Bär i gröt, bär till plättar, bär i smoothies och fil. Eller bara som de är? Eller för att måla med.

Tänk tacos. I de fantastiska Mera vego-kokböckerna står det om tacomodellen, som verkligen fungerar. Flera skålar, uppdelade ingredienser, fritt fram att ta av det man vill.

Ät själv. Det här kanske bara funkar i tvåmannafamiljer som våran men ändå; när måltiderna har varit alldeles för konfliktfyllda har jag ätit själv först. En mätt morsa hanterar allt bättre än en hungrig. Någon som däremot inte måste äta själv till varje pris är barnet. Är eventuellt lite etiopieninfluerad här, men anser att vi kan pausa självständighetshetsen lite och mata våra barn lite oftare.

Släpp och gå vidare. När matvägran varit total har jag sällan erbjudit något annat, utan istället serverat en mer rejäl kvällsmat, kanske lite tidigare än vanligt. Det finns heller ingen skam i att låta ditt barn äta innan ni åker bort på middag (eller bjuder hem folk).

Fyll gärna på listan! Vilka är era bästa tips?

Nattningsmonologen

Ett urval av min sons tankar 21.45-22.30:

Och så skrattigt vatten det här var. Det var nog skrattkrumeriller i. Oj vilken skrattig kväll det blev. Imorgon ska jag ha en tråkig dag. Om någon knackar på och vill leka ska jag säga: Nej, jag har en tråkig dag idag.

Hejdå mamma, vi ses… alltig mer! Trodde du jag skulle säga vi ses aldrig mer?

Idag såg jag fyra grodor. De hade svarta ögon av skinn. De var superäckliga.

Sen jag var två år har jag funderat på… Mamma? Mamma? Är du vaken mamma? Sover du? Nu sover min mamma. Katastrof. (Jag avslöjar att jag inte sover och undrar vad han funderat på sen han var två.) Sen jag var två år har jag undrat om vuxna aldrig har tråkigt? För när de träffar nya personer så bara pratar de och skrattar de. Jag tycker du kan ha lite mer tråkigt, sitta på balkongen och sticka och greja med din ullebulle. Ullbullar! Ullbullar! Vem vill ha ullbullar? Vill ni ha ullbullar i era dockskåp? Vill ni ha ullbullar att gosa med i era dockskåpssängar? Vill du ha en ullbulle?

Får jag ladda upp Pokémon?

Gammalt blir nytt

Säg hej till ännu ett 2019-djur! Vår yngsta granne fyllde ett i veckan och vi funderade på vad han skulle få. En tiger? Ett lejon? En elefant? Idésprutan sprang ut på gården och Pinterest fick hjälpa mig med fler uppslag.

Någon gång köpte jag en ulltröja som uppenbarligen krympt i tvätten. Perfekt! Hoptovad, kompakt ull funkar nämligen utmärkt att klippa och sy i, som filt ungefär. Att medvetet krympa ett ullplagg funkar förstås lika bra. En enkel skiss på storleken fick klippas ut.

Om jag inte hade lämnat tillbaka symaskinen jag lånat bara någon dag innan hade detta steg gått på någon minut, nu sydde jag för hand istället. Meditativt eller stressigt beroende på framförhållningen. Jag har sett många som gör liknande djur med synliga stygn, men jag valde att sy och vända.

Stoppade och sydde igen

Jag funderade först på att brodera ögon och nos, men jag var sugen på att testa nåltoving på den gamla tröjan. Asymmetriskt som vanligt men vad gör det?

Om jag hade planerat mer i förväg (händer sällan) skulle jag nog ha sytt på armarna när jag sydde kroppen, men det gick också bra att tova fast dem med ull både inuti och runtom. Presenten klar, redo för kalas!

Ullgåvor

Jag gör något själv istället för att köpa, det går snabbt – en vanlig tanke hos mig. Plötsligt sitter jag där i packningskaos och nåltovar ett kaninöra en timme innan avfärd, som när vi skulle åka till Uppsala och jag fick revidera planen på tovade djur till alla barn vi skulle träffa. Det fick bli en tackpresent till de tre barnen som vi bodde hos istället.

Kaninen, isbjörnen och grisen, en trio med varierat lynne.

Två svansar och en knorr. Alla borde testa nåltovning, det är både kul och lätt! Det går inte riktigt lika snabbt som att köpa något, men nästan.

Till de nyfödda stjärnorna i gänget (varav en väntade att komma ut till dagen efter vi åkt) hade jag stickat mössor i evighetsgarnet från Hammarkullen (det räcker till så mycket!) och Magasin Duetts Supersoft. Samma mönster har min mamma stickat till hur många bebisar som helst och finns trots några år på nacken att ladda ner här, det är mössan som går under namnet hjälm. Och hjälmar gillar vi ju!

Bära barn

Det är en aldrig tidigare skådad babyboom bland mina vänner i år, jag känner inte färre än femton kvinnor som har fått eller ska få barn under 2019. Så många personer vi ska få lära känna – och så många jag önskar att vi bodde närmre. De många magarna får mig att tänka lite extra på min egen graviditet, det känns nämligen som evigheter sen jag var nyss fyllda 25 och plussade på stickan samtidigt som kroppen minns exakt hur det kändes att bära barn. Sparkarna, förvärkarna, illamåendet. Hela livet var annorlunda då; vi bodde i Etiopien, ekonomin var knaper, idealen höga. Tariku hade just sagt upp sig från sitt jobb, jag kräktes både i diken och på flygplatser och grät för att det inte gick att få tag på Piggelin eller vinägerchips. Samtidigt var det underbart att vara gravid, jag kände mig viktig och vacker.

Halvvägs in i graviditeten flyttade vi till Piteå, det kändes som ett äventyr! Vi cyklade och gick överallt – jag minns hur vi promenerade till kyrkan dagen efter det beräknade förlossningsdatumet och blev erbjudna skjuts tillbaka hem. Kanske det vore bra att slippa gå ytterligare tre kilometer i novembermörkret?

Sen föddes han, Esaias. Med kolsvart, rakt hår och stora ögon. Han gjorde oss till föräldrar och Tariku var som gjort för uppgiften medan jag i efterhand kan se att jag själv var rätt oförberedd. Min erfarenhet av bebisar och livet med dem var liten, särskilt i jämförelse med mina nu gravida vänner som är oerhört insiktsfulla och medvetna. Kan det också bero lite på åldern? Och så mycket som var annorlunda då – babynest hade inte slagit igenom, det var ugglor på alla barnkläder och plastbantningen var ny.

Idag hämtade jag Esaias på förskolan för sista gången någonsin och dagistiden är förbi. Nu väntar ett långt och härligt sommarlov och därefter skola och fritids. Han är lång och snabb, full av ord och idéer, så otroligt långt ifrån en bebis men ändå helt och hållet mitt barn. Vilken glädje att det var han som kom!

Ensamstående i verkligheten

Det händer att föräldrar som tillfälligt sköter barn och hem själva delar erfarenheten av en extra kämpig helg, vecka eller månad med ord av typen ”tänk alla ensamstående som har det såhär jämt”. Ord fyllda av respekt och kärlek, men jag undrar helt ärligt

är det så jag har det jämt?

Det är lätt att vänja sig. Vara den enda hämtaren och lämnaren, ta alla nattningar och laga alla måltider. Jag tar disk och städ och tvätt utan att bråka för det finns ingen att bråka med om det. Det är jag som måste hålla koll på klädstorlekar, födelsedagspresenter och planering med barnvakterna, och det går av bara farten för det mesta. För vad är alternativet? När det inte finns någon omedelbar utväg, någon att lämna över till när nattningen blir för jobbig eller konflikten för högljudd, finns inte heller samma utrymme att känna efter och vilja gå undan. När Tariku levde tyckte jag det var enormt jobbigt vara själv med Esaias en hel dag eller behöva ta disken när jag precis lagat mat, helt enkelt för att vi brukade hjälpas åt och kontrasten blev smärtsamt påtaglig.

Det praktiska må vara ett slit, ett jobb som aldrig tar slut. Men för mig är det den lätta bördan i jämförelse med att stå ensam i ansvaret, att sköta föräldraskapets alla avvägningar utan att ha den andra föräldern att väga dem med. Hur gör vi med kvällarna och morgnarna? Ska han få gå till lekparken själv, se den där filmen, ladda ner det där spelet? Är han tillräckligt frisk för förskolan eller tillräckligt gammal för veckopeng? Vad är viktigt för oss och hur kommunicerar vi det i den här tiden? Det saknas inte vettiga personer som älskar mitt barn, men de bor inte med oss, träffar inte oss varje dag och har inte en faders kärlek till Esaias.

Jag har tidigare skrivit om det fina i att vara två, det är verkligen inte bara dåligt. Men det har sina utmaningar och är en verklighet som de flesta slipper uppleva även när medföräldern är borta en helg.

Lära känna

Varannan vecka, som denna, har vi bara tre dagar av jobb och förskola och dubbelhelg torsdag till söndag. De lediga dagarna träffar vi vänner, handlar mat, ser film och städar – allt i långsamt tempo då vi alltid är trögstartade på morgonen och i stort sett alltid följs åt.

I julas upplevde en kompis till mig att hon lärt känna sitt barn bättre under ledigheten, och direkt hon sagt det ifrågasatte hon sina egna ord. Jag känner väl redan mitt barn?

Under våra lediga dagar fylls jag ofta av samma känsla, att jag kommit min son närmre. Sett nya sidor, hört fler historier, gjort fler gemensamma erfarenheter. Vi står varandra nära men det är lätt att ändå börja leva parallella liv och gå vilse i vardagskarusellen där allt handlar om det praktiska. Precis som i vilken relation som helst, tid och fokus behövs för att lära känna varandra bättre.

Idag har jag sett hjälpsamhet i form av öppnade dörrar och en vilja att dela med sig när jag fick del av hans sista dadel. Lärt mig hur han tänker när han räknar ut 31 plus 31. Noterat hur han gör för att få nya vänner i lekparken. Och just idag fanns inget viktigare än det.