Allt annat

Rasismen

Det var en som ville att jag skulle skriva om rasism. Det har jag också velat, men vem är jag att skriva om en orättvisa som inte drabbar mig? Men – vem är jag att inte skriva om den orättvisa som drabbar så många av dem jag lever nära? Till exempel den som hälsar på sina kollegor på Coop men inte får något hej tillbaka, trots att de pratar massor på jobbet. Den vars yrkeskunskaper går förlorade för att de inte uttrycks på perfekt svenska. Den som butikspersonal tittar snett på och väktare följer efter. Den som alltid reagerar på barnbokskaraktärer som också har brun hud och mörkt hår, för de är sällsynta. Den som ständigt tas för lågutbildad trots masterexamen. Den som från ett barn får höra att brun är en sämre färg. Den vars födslovärkar inte tas på allvar och är en hårsmån från att föda hemma.

Som familj, vän och lärare till rasifierade går det inte att blunda för rasismen. Som vit tillåts jag vara mig själv; arg, ledsen, glad, intensiv, lugn, lat, pratglad eller tyst. Som svart måste du gå emot massvis av förutfattade meningar och tillskrivas egenskaper, till störst del negativt laddade, innan du ens har öppnat munnen. Vi bemöts och döms på olika grund. Det kan om man har tur bara handla om ett första intryck, men alltför ofta innebär det begränsad tillgång till arbetsmarknad, vård och demokratiska institutioner.

Vi är på stranden och jag kommer på mig själv att gå nära min son, som ett alibi. Jag vet att det är sjukt, men jag vet också att min son döms hårdare än andra högljutt lekande barn, som råkar vara blonda. På PMU ljuger jag, när han frågar om de stora bilderna på väggarna som hänger där för att väcka medlidande och köplust. Det där är en student, det där är en läkare, ljuger jag. Vi pratar mycket om fattigdom i vår familj men det ska inte stå likhetstecken mellan den och en viss hudfärg.

Jag tänker på oss som sett liknande bilder i ett helt liv. Att svarta ansikten visats för att be om pengar eller porträttera problem – och nu tror vi oss stå opåverkade? Klart alla är lika mycket värda! ropar vi gång på gång men ser ändå inte vilken skev verklighet vi matar oss själva och våra barn med i varje tv-program, film, musikstycke eller bok. Proportionerna är helt off och bildens makt är stor. Räcker det inte med lite välvilja för att skaka av oss glasögonen som gör skillnad på folk och folk? Bevisligen inte, eftersom berättelserna om orättvisan fortsätter att berättas.

Jag har vänner som inte blivit trodda av sjukvården. Hade min kompis fått hjälp innan cancern blivit så långt gången om hon varit vit? Det vet vi såklart inte, men mycket talar för att det hade varit annorlunda. Kan man skylla på språket när någon bara får jobb långt under sin utbildningsnivå och kapacitet, när språket i själva verket inte är något problem? Vi kan säga att rasismen inte drabbar oss men i själva verket är det en skevhet i hela samhället – som påverkar oss alla. En frihet på andras bekostnad är ingen sann frihet.

Alla andra har kompisar

I en podd hörde jag om en undersökning som visat att det finns två peakar av upplevd ensamhet i människors liv. Den den ena är egentligen ganska självklar och infaller i slutet av livet när ens kompisar antingen har dött eller är för dåliga för att kunna umgås. Den andra infaller sig långt tidigare, strax innan 30. Analysen var att dessa år ofta präglas av partners och barn eller bristen därpå; singlarna upplever hur nyblivna föräldrar tar tåget mot en destination dit de inte kan komma, medan de som är först med att bilda familj inte kan ta del av det sociala livet som förut och kan uppleva sig ensamma i sin nya livssituation.

Strax innan 30 var mina bottenår, och den största anledningen var garanterat sjukdom och sorg. Men det fanns också annat, kanske en slags växtvärk eller chock över vuxenlivet. Minnet av supersociala studentår var färskt, det kändes som nyss vi satt i varandras second hand-soffor till mitt i natten. Nu satt jag i en annan sliten soffa, men kände mig ensam och trött. Det var barn och tider att passa och dåligt med input. Vi börjar jobba och vips finns det inte torsdagsförmiddagar eller måndagsluncher att fylla med vänner. Vi kanske flyttar längre ifrån varandra. Och vilken skillnad det var att vara singel och 28 jämfört med att vara singel och 22. När alla var singlar fanns det alltid någon att prata med (oavbrutet, i timmar) men när mitt äktenskap abrupt tagit slut var de flesta gifta och mina närmaste hade nu någon annan som var deras närmaste.

”Tur att du har så många att prata med”, fick jag ofta höra under den tiden, från bekanta och inte så jättenära vänner. Det hade jag till viss del, men det var säkert många som tänkte att det fanns andra som stod mig närmare. Och hur lätt är det inte att tänka så, att alla andra har massor med nära vänner, det är nog fullt. Men oftast är det inte det, och nu generaliserar jag hej vilt men jag tror att de allra flesta har plats för och behov av ännu en vän, eller att en bekant ska komma närmare. Jag tänker på alla gånger jag själv har blivit förvånad när det visade sig att det fanns plats för mig i diverse briljanta människors liv. Jag som trodde att deras kompisskåp redan var fullt.



Vad tänker du om det här?

Om att blogga

Häromdagen påminde WordPress mig om att det är sex år sen Malin och jag startade den här bloggen, och jag själv kan räkna ut att det var två år sen jag fick ensam vårdnad om sidan. Jag är så glad för den här platsen. Igår frågade jag på Instagram om någon hade förslag på vad jag skulle blogga om, jag fick så många bra svar (som jag kan ha nytta av i veckor) och ett var detta; om att blogga. Och det hade jag kunnat prata om i timmar, för jag älskar allt med bloggandet. Att fota sånt jag fastnar för, redigera bilderna på mobilen, skriva texter, sätta ord på det jag märker och tänker. Att läsa era kommentarer eller prata med någon som läst något, höra att flera har börjat nåltova eller att en annan har fått upp ögonen för något nytt. Det är lyx att ha ett eget ställe på internet, utan reklam eller vinstintresse, där jag vet att du som läser här har valt det själv. I ett flöde kan jag vara rädd att ett ymnigt postande sticker folk i ögonen – kolla här kolla här kolla här – men på en egen sida kan jag lägga upp det jag vill i vilken takt jag vill, och samma sak med mottagandet. Jag vet inte exakt vilka ni är som läser och det är också ganska skönt att bygga något utan identifierade följare och snabba likes.

Att blogga är som att sätta ihop en tidning, ett magasin med den blandning av bilder och texter jag vill och skapa en helhetsbild snarare än ögonblicksbilder. Det tillåts vara långsamt och långsiktigt och den här formen av skrivande passar perfekt för mig. När Lunarstorm var en grej skrev jag offentlig dagbok där, sen på Paltkoma, därefter några svängar med Resedagboken och Etiopienbloggen. Jag lägger egentligen ganska mycket tid, och faktiskt en del pengar, på detta, men det känns aldrig jobbigt. Det bara händer, kul hela tiden, aldrig något tvång.

Så tack för att ni läser här och är så fina med mig. Självklart får också ni lämna förslag på ämnen eller rubriker, kommentarsfältet är lika öppet som alltid!

Chokladstatistiken

En genomsnittssvensk äter mer choklad på en vecka än en genomsnittskines gör på ett år. När jag som tonåring var i Frankrike träffade jag en svensk tjej vars föräldrar kom från Kina. ”Vad exotiskt”, sa jag. ”Inte lika exotiskt som att vara från Sverige”, sa hon. Under en annan frankrikeresa serverade restaurangen Coca-Cola i glasflaskor som jag tyckte var fantastiskt fina. Skulle jag kunna få behålla flaskan som en souvenir, lärde min franskalärare mig att säga. Flaskan har jag inte kvar men frasen sitter fortfarande. Samma lärare bjöd oss på sitt bästa franska godis en lektion och när vi väl kom till Frankrike köpte vi alla just den sorten. Snabbt åt jag upp det när vi kommit hem. Annars var ett vanligt mellis en kapad halvliterförpackning gräddglass och hallonsylt, eller en rad choklad och en banan. På kiosken utanför simhallen fanns mjölkchoklad med luftbubblor som var betydligt bättre än den ljusa blockchokladen jag var van vid. Sen upptäckte jag att mjölkchoklad generellt var godare än blockchoklad men sättet på vilket jag åt blockchokladsrektanglarna minns jag ännu bättre än franska fraser. Jag var en ovetande tonåring men ändå bidrog jag till den svenska chokladstatistiken. 

Den sjuke bara en

Vad vill du bli när du blir stor? frågade vi. Pilot! Läkare! President! svarade barnen självsäkert. Jag var nyss fyllda 19, var i en stad i södra Uganda och undrade hur de små barnen kunde veta vad de ville, och svara något så otänkbart. Många av dem kom från familjer där universitetsutbildning var en omöjlighet. Och där stod jag, hade nyss tagit studenten och med universitetskatalogen i tankarna – hur kunde jag, med alla möjligheter i världen, inte veta vad jag ville bli när de här barnen visste det?

Den friske har många önskningar, den sjuke bara en, sägs det. Min erfarenhet är den motsatta; att sjukdom eller annat påtagligt motstånd kan få oss att drömma friare.

När jag är frisk och världen står öppen är det fritt fram, bara att drömma, det finns inga gränser, the sky is the limit! Då tenderar jag att fastna i vardagens smådetaljer och tar mig inte tiden att reflektera över vad jag egentligen vill. Och om jag skulle börja tänka större blir det tydligt att det innebär arbete och uppoffringar från min sida. Mitt nittonåriga jag svarade inte ”pilot!” med eftertryck, dels för att jag inte kände för det, men också för att jag visste att det skulle kräva mycket av mig. När vägen är öppen verkar det som att allt hänger på min förmåga, som jag vet är bristfällig.

I perioder med väghinder av olika slag tänker jag större, även om situationen i sig är långt ifrån önskvärd – eller just därför. Tänk om vi kommer ut ur den här tunneln, då minsann! Vad som är viktigt framstår med större klarhet. Kanske är det inte bara hälsan livet handlar om. Kanske är det att få leva för människor istället för med pengar som mål, vara djärv och orädd, inte hymla med sin tro och övertygelse. Om Gud vill och vi får leva ska vi göra det och det. Visionerna kommer lättare när fokus inte ligger på min egen navel eller företagsamhet.

Avsides

Nollgradigt och regn, långt ifrån hur det var i Älvsbyn tidigare i veckan. Det är något med minusgrader och knarrande snö som känns rätt, som att min kropp är skapt för just det vädret.

Älvsbyn växer i mina ögon, kanske i takt med naturromantikern i mig. På gränsen mellan tonår och vuxen var vi många som längtade efter större och mer, ändå har jag alltid funnit mig själv i de mindre ställena. Blåsmark, Flogsta, Shiromeda. Dit få har anledning att åka, sällan någon som har vägarna förbi och det blir jag som får röra mig mot centrum. Lite samma är det med Norrbotten; säg till när du kommer ner nästa gång, säger de. Säg till när du kommer upp!?

Vad löpningen lär mig

En plusgrad, regn och kolsvart mörker, en oplanerad kväll med barnvakt – intervaller fick det bli. Fördelen med att ha begränsade möjligheter till träning är att lust och väder inte alltid får sista ordet. Jag behöver ta chansen när jag får den och den här kvällen var ett typexempel på det.

När jag kommer ut, trots att förhållandena är långt ifrån optimala, lär jag mig att motstånd inte behöver vara dåligt. Eller jo, spöregn och att allt eventuellt ljus slukas av det blöta måste vi få kalla dåligt, men att jag behöver tampas med det är kanske inte det värsta. Kan passet till och med ge mer av uthållighet och styrka då det inte bara är medvind? Jobbigt betyder inte farligt.

Eller när det är något som skaver i mig och jag får springa långt, finns det något närmast profetiskt med kilometrarna som tillryggaläggs. Vi tar oss igenom. Tålamod. Jag orkar mer än jag tror.

Tills någon annan kommer in i bilden. Jag är aldrig så snabb som när jag har andras ögon på mig. Och när jag blir omsprungen eller springer om någon i spåret triggar det min benägenhet att jämföra mig till tusen. Men där blir det väldigt tydligt att jag inte vet något om den andra löparen; har hen sprungit flera år eller börjat i veckan? Ska personen springa långt eller kort? Jämförelse är inte verklighetsbaserat.

Igår regnade det inte. Då var det strålande sol, gnistrande snö och till skillnad från idag var det fullt med folk längs med vattnet. Då lärde jag mig inte ett dyft, kanske kan det vara ännu en lärdom? Löpningen behöver inte alltid lära mig något, den kan vara bra ändå.

Skrivandet

När andra talar om sig själva som ”skrivande personer” eller berättar om författardrömmar känner jag inte igen mig. Ville bli journalist i sjuan men sen inte längre. Om någon frågar om vilka planer jag har med skrivandet har jag aldrig något svar.

Ändå kan jag inte låta bli. Dagböckerna fylls utan mellanrum, anteckningarna i mobil och marginaler blir många, sms:en breder ut sig. Jag har alltid lärt mig bättre genom uttryck än intryck, och när jag sätter ord på saker – skrivandes eller pratandes – blir röriga tankar lite mer överskådliga och eventuella härvor kan redas ut.

I mitt eget skrivande, det som ingen någonsin kommer att läsa, får jag dessutom träna mig i att sätta ord på saker och se situationer för vad de verkligen är, utan att förvärra eller försköna. Det blir böner och idéer, bearbetning och brutal ärlighet. Mål och ambitioner kan få bero.

Then show up as her

En bild föreställande mitt liv dök upp i pinterestflödet:

Så länge jag kan minnas har jag haft höga ideal som jag ofta efterlevt. Jag har tänkt vad jag vill vara för slags person och helt enkelt varit henne; en sån som tar tåget istället för flyget, någon som vågar säga sanningen till den hon är kär i, hon som läser Bibeln varje morgon. Jag har önskat att jag var någon som brydde sig om människor, sprang långt eller pratade inför hundratals – men vänta, vem säger att jag inte kan det?

En för stor kostym kan man växa i, och denna omedvetna strategi har gjort att jag har hamnat på platser och i situationer som varit långt ifrån självklara. När jag var 20 trodde många att jag var äldre än så, antagligen på grund av att jag kunde ägna helger åt att sitta i styrelsesammanträden eller att jag hade bott i Etiopien och arbetat med rehabilitering för unga tjejer som levt i prostitution. Allt det jag gjorde inte för att jag redan kunde det men för att jag kunde tänka mig göra det. Sen var det ju inte särskilt läskigt eller svårt i slutändan, när jag vant mig vid att vara den personen jag föreställt mig. Kostymen passade!

Samtidigt; om fokus ligger på vem man skulle kunna vara är det lätt att glömma vem man innerst inne är eller just nu känner. I perioder, framförallt i tider av kris eller orkeslöshet, har jag glömt känna efter och istället gå på autopilot. Som när jag velat vara en gästfri person men egentligen inte orkat (till exempel i händelse av nyförlöst eller nybliven änka). Ett annat, harmlöst men talande, exempel var när jag insåg att jag, ”någon som bakar sitt eget bröd”, inte köpt mjukt bröd på extremt länge fastän jag inte heller bakat. Principerna vilar aldrig och därför finns det en överhängande risk att den principfasta inte heller gör det.

Om jag nu skulle visualisera hade det handlat det mer om ärlighet än regler. Jag övar mig i att vara mer sann mot mig själv, våga känna efter och våga backa eller gå framåt – helhjärtat, inte bara för att jag ”vill vara sån”. Jag vill vara ärlig i relationer. Rädd när jag är rädd, modig när jag är modig. Ibland behöver jag låtsas vara den version av mig själv som vågar, men inte alltid. Faktum är att jag kan våga ganska mycket utan att låtsas.

Mödan värt

Varje sommar tycker jag det är gulligt hur folk anstränger sig med picknick och filtar och uppblåsbara flamingos och fix i trädgård och utflykter. Tänk om vi i oktober hade varit lika ivriga, tagit ut all semester, kollat prognosen varannan timme, gått ut efter middagen, varit lika generösa med fika och glass?

Jag brukar inte tänka på människan som ett djur, men på stranden måste jag nästan det. Hur vårt beteende så totalt förändras bara för att temperaturen går upp, vi samlas runt vattenhålen, tar av oss kläderna och ligger och plaskar tills läpparna är blå eller det är dags för melon.

För att inte tala om alla som har lite svårt för värmebölja, som ”inte ska klaga” men ändå inte kan låta bli. Den förtryckta frustrationen sipprar alltid fram. Men vad är det för skräpig regel att vi inte får klaga på trettio plus bara för att vi en gång i tiden klagade på trettio minus?