Allt annat

Avsides

Nollgradigt och regn, långt ifrån hur det var i Älvsbyn tidigare i veckan. Det är något med minusgrader och knarrande snö som känns rätt, som att min kropp är skapt för just det vädret.

Älvsbyn växer i mina ögon, kanske i takt med naturromantikern i mig. På gränsen mellan tonår och vuxen var vi många som längtade efter större och mer, ändå har jag alltid funnit mig själv i de mindre ställena. Blåsmark, Flogsta, Shiromeda. Dit få har anledning att åka, sällan någon som har vägarna förbi och det blir jag som får röra mig mot centrum. Lite samma är det med Norrbotten; säg till när du kommer ner nästa gång, säger de. Säg till när du kommer upp!?

Vad löpningen lär mig

En plusgrad, regn och kolsvart mörker, en oplanerad kväll med barnvakt – intervaller fick det bli. Fördelen med att ha begränsade möjligheter till träning är att lust och väder inte alltid får sista ordet. Jag behöver ta chansen när jag får den och den här kvällen var ett typexempel på det.

När jag kommer ut, trots att förhållandena är långt ifrån optimala, lär jag mig att motstånd inte behöver vara dåligt. Eller jo, spöregn och att allt eventuellt ljus slukas av det blöta måste vi få kalla dåligt, men att jag behöver tampas med det är kanske inte det värsta. Kan passet till och med ge mer av uthållighet och styrka då det inte bara är medvind? Jobbigt betyder inte farligt.

Eller när det är något som skaver i mig och jag får springa långt, finns det något närmast profetiskt med kilometrarna som tillryggaläggs. Vi tar oss igenom. Tålamod. Jag orkar mer än jag tror.

Tills någon annan kommer in i bilden. Jag är aldrig så snabb som när jag har andras ögon på mig. Och när jag blir omsprungen eller springer om någon i spåret triggar det min benägenhet att jämföra mig till tusen. Men där blir det väldigt tydligt att jag inte vet något om den andra löparen; har hen sprungit flera år eller börjat i veckan? Ska personen springa långt eller kort? Jämförelse är inte verklighetsbaserat.

Igår regnade det inte. Då var det strålande sol, gnistrande snö och till skillnad från idag var det fullt med folk längs med vattnet. Då lärde jag mig inte ett dyft, kanske kan det vara ännu en lärdom? Löpningen behöver inte alltid lära mig något, den kan vara bra ändå.

Skrivandet

När andra talar om sig själva som ”skrivande personer” eller berättar om författardrömmar känner jag inte igen mig. Ville bli journalist i sjuan men sen inte längre. Om någon frågar om vilka planer jag har med skrivandet har jag aldrig något svar.

Ändå kan jag inte låta bli. Dagböckerna fylls utan mellanrum, anteckningarna i mobil och marginaler blir många, sms:en breder ut sig. Jag har alltid lärt mig bättre genom uttryck än intryck, och när jag sätter ord på saker – skrivandes eller pratandes – blir röriga tankar lite mer överskådliga och eventuella härvor kan redas ut.

I mitt eget skrivande, det som ingen någonsin kommer att läsa, får jag dessutom träna mig i att sätta ord på saker och se situationer för vad de verkligen är, utan att förvärra eller försköna. Det blir böner och idéer, bearbetning och brutal ärlighet. Mål och ambitioner kan få bero.

Then show up as her

En bild föreställande mitt liv dök upp i pinterestflödet:

Så länge jag kan minnas har jag haft höga ideal som jag ofta efterlevt. Jag har tänkt vad jag vill vara för slags person och helt enkelt varit henne; en sån som tar tåget istället för flyget, någon som vågar säga sanningen till den hon är kär i, hon som läser Bibeln varje morgon. Jag har önskat att jag var någon som brydde sig om människor, sprang långt eller pratade inför hundratals – men vänta, vem säger att jag inte kan det?

En för stor kostym kan man växa i, och denna omedvetna strategi har gjort att jag har hamnat på platser och i situationer som varit långt ifrån självklara. När jag var 20 trodde många att jag var äldre än så, antagligen på grund av att jag kunde ägna helger åt att sitta i styrelsesammanträden eller att jag hade bott i Etiopien och arbetat med rehabilitering för unga tjejer som levt i prostitution. Allt det jag gjorde inte för att jag redan kunde det men för att jag kunde tänka mig göra det. Sen var det ju inte särskilt läskigt eller svårt i slutändan, när jag vant mig vid att vara den personen jag föreställt mig. Kostymen passade!

Samtidigt; om fokus ligger på vem man skulle kunna vara är det lätt att glömma vem man innerst inne är eller just nu känner. I perioder, framförallt i tider av kris eller orkeslöshet, har jag glömt känna efter och istället gå på autopilot. Som när jag velat vara en gästfri person men egentligen inte orkat (till exempel i händelse av nyförlöst eller nybliven änka). Ett annat, harmlöst men talande, exempel var när jag insåg att jag, ”någon som bakar sitt eget bröd”, inte köpt mjukt bröd på extremt länge fastän jag inte heller bakat. Principerna vilar aldrig och därför finns det en överhängande risk att den principfasta inte heller gör det.

Om jag nu skulle visualisera hade det handlat det mer om ärlighet än regler. Jag övar mig i att vara mer sann mot mig själv, våga känna efter och våga backa eller gå framåt – helhjärtat, inte bara för att jag ”vill vara sån”. Jag vill vara ärlig i relationer. Rädd när jag är rädd, modig när jag är modig. Ibland behöver jag låtsas vara den version av mig själv som vågar, men inte alltid. Faktum är att jag kan våga ganska mycket utan att låtsas.

Mödan värt

Varje sommar tycker jag det är gulligt hur folk anstränger sig med picknick och filtar och uppblåsbara flamingos och fix i trädgård och utflykter. Tänk om vi i oktober hade varit lika ivriga, tagit ut all semester, kollat prognosen varannan timme, gått ut efter middagen, varit lika generösa med fika och glass?

Jag brukar inte tänka på människan som ett djur, men på stranden måste jag nästan det. Hur vårt beteende så totalt förändras bara för att temperaturen går upp, vi samlas runt vattenhålen, tar av oss kläderna och ligger och plaskar tills läpparna är blå eller det är dags för melon.

För att inte tala om alla som har lite svårt för värmebölja, som ”inte ska klaga” men ändå inte kan låta bli. Den förtryckta frustrationen sipprar alltid fram. Men vad är det för skräpig regel att vi inte får klaga på trettio plus bara för att vi en gång i tiden klagade på trettio minus?

Halvmaran

– Jag har ont överallt.
– Har du ont i pupillen? Näsan? Hårstråna?

Esaias hade en poäng igår morse, exakt överallt hade jag inte ont. Men i benen, ryggen och fötterna till exempel – halvmaran från dagen innan kändes i kroppen. I brist på lopp att springa frågade jag två springande vänner om de ville avverka 21 kilometer med mig och de hakade på utan att tveka. Temperaturen låg nära trettiostrecket och kvällssolen gjorde våra ryggar ännu varmare, men norrbottensskogarna bjöd på liljekonvaljer, orkidéer och milsvida vyer. Pratet gick i ett och mycket hinner avverkas under två mil.

En sak vi berörde var vad som ger och tar energi. Vi var medvetna om att den vårt val, att hålla sig i skuggan och hushålla med krafterna i syfte att kunna ta ut sig helt på kvällen, inte är något för alla. Uppenbarligen är vi undantaget, då de allra flesta nog hade mått bättre av ett kvällsdopp eller att sitta hemma i kvällssolen. Men vi njöt i fulla drag av allt från ivrigheten innan start till att totalt utpumpade landa på en gräsmatta.

Jag fortsätter att tänka på detta och tränar på att identifiera vad jag vill göra – och vad jag inte vill. Särskilt i semestertider då timmarna och dagarna inte äts upp av jobb och hämtningar.

Om du får hjärtklappning av tanken att springa två mil, gör inte det. Man måste inte. Men om hjärtklappningen betyder pepp, då får man!

Att få berätta

Vi kan luras att tro att alla som kommer till det här landet får berätta sin historia, när det i själva verket bara är några enstaka får en plats och tar den. Den som inte har ett givet nätverk – och i många fall lever skild från familj, släkt och vänner – står ensam med sin berättelse. Kanske frågar någon var de kommer ifrån, om de smakar palt eller surströmming, sen tar samtalet slut.

De gånger den egna berättelsen får ta plats händer något med blicken. Ryggen rätas, orden kommer snabbt. Det väller fram stolthet, minnen, kunskap, skratt och kärlek till mamma. Ingen svensk har frågat mig det här förut.

Vi kan traggla all möjlig kunskap, men först när de egna minnena, det egna språket och den egna kulturen fått sin rättmätiga plats finns det förutsättningar för nya minnen, nytt språk och ny kultur. Det måste vara svårt att anpassa sig till något som inte bryr sig ett dyft om mig eller var jag kommer ifrån. Och tvärtom! Klart jag kan lära mig mer när jag får vara mig själv. Och berättelsen får en fortsättning.

Om att visa hänsyn

Att visa hänsyn verkar vara en big deal i Sverige. Inte gå på för hårt, störa eller ta för stor plats. Vi visar respekt genom att inte tränga oss på, genom att tillåta andra att ha sitt utrymme i fred. Vi sänker ljudet klockan 22 och ställer inga frågor som kan tolkas som påträngande.

När jag flyttade hit efter några år utomlands var detta den största kulturkrocken. Vi var högljudda och utstickande på många sätt och jag ville verkligen inte trampa någon på tårna. Omedvetet la jag band på mig, dämpade min pratglada man och undvek vissa platser. Ville smälta in och inte vara obekväm – beteendet hade dock motsatt effekt, jag har nog aldrig varit så spänd som då.

Denna del av vår kultur grundar sig säkert i en uppriktig vilja att visa respekt. Men vad händer när vi drar det för långt? När vi backar och backar tills vi inte längre ser varandra och inte längre kan mötas? När vi inte hälsar på den sjuke, för han vill ju säkert vara i fred. När vi inte hjälper de nyblivna föräldrarna, för vi ska ju inte tränga oss på. När vi går miste om nära, riktiga samtal för att det kan ju vara känsligt att prata om. Tänk om vi istället kunde lita på varandras förmåga att sätta gränser, istället för att leva i rädsla för övertramp. Vilket frihet det hade varit.

Självkännedom

Smal är den väg som går mellan att leva omedveten om sin egen personlighet och att ägna för mycket tid åt sin egen navel. Men mellan de två dikena finns mycket att finna; frihet, avslöjade lögner, mer tydlighet och ärlighet. Ibland kan identifikationen av den egna personen fungera som en ständig ursäkt. Det är såhär jag är, har alltid varit sån, finns inget att göra åt det. Eller så kan det leda till ett växande och en utveckling, möjligheten att utmana sig själv och invanda tankemönster.

Några gånger har jag fått en aha-känsla över hur jag funkar. Exalterad berättar jag insikten för mina närmaste och de svarar med ett ”visste du inte det?”. Jag behöver andra att slipas mot, som highlightar det som gör oss lika eller olika, som gör mig bättre på att vara jag.

I somras var det aha gånger tusen. En vän introducerade enneagram för mig, ett slags personlighetssystem som utgår från motivation, drivkraft och rädslor. Efter lite läsande (det är nämligen svårt att göra ett enkelt test på detta) såg jag mönster i mitt tankesätt som jag aldrig tidigare märkt. Hur gärna jag vill vinna, eller åtminstone framstå som lyckad inom de områden jag finner viktiga. Hur andra människors åsikter om mig väger oproportionerligt tungt. Min vilja att få saker att framstå som bättre än de är. Och på andra sidan samma mynt; förmågan att anpassa sig till olika situationer och sammanhang, drivet, viljan att leva ett liv som känns viktigt.

Så vad gör det här med mig, mer än att jag kunnat identifiera vad som driver mig och kan skratta igenkänningsskrattet åt memes? Jag tror att jag har blivit mer medveten. Jag kan genomskåda mig själv, backa bandet när jag märker att jag är på fel väg i tanken, eller köra på när jag märker att hjärtat hänger med. Dessutom har det gett mig en större förståelse för andra människor, att det som är viktigast för mig inte är någon allmän sanning. Alla fungerar visst inte som jag.

Att inte ha tid

”Säg inte att du inte har tid, säg att du inte prioriterar det!”

Låter det bekant? Om vi inte hinner träna, engagera oss i föreningslivet, äta nyttigt, städa, handla second hand, hålla kontakten med vänner, be, läsa böcker eller sova tillräckligt handlar det enligt många om prioriteringar, inte tiden. Och jag fattar. Vi har alla 24 timmar om dygnet. Men vaknar vi med en lista av saker som vi får rangordna ett till tio? Vad prioriterar du idag? Är det så enkelt?

Någon kanske drar sig till minnes att jag brukar snacka om prioriteringar och jo, det gör jag säkert. Jag prioriterar bort en massa och tycker om att säga det istället för att folk ska gå omkring med missuppfattningen att alla andra hinner allt. Men att säga att allt handlar om prioriteringar tycker jag är att gå för långt, som att påstå att vi är oskrivna blad. Vi har olika förutsättningar, är omringade av omständigheter och ibland räcker faktiskt inte viljan hela vägen. Det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.

För det är väl klart att vi vill göra sånt som är bra och uppbyggande. Jag vill vara en bra mamma, jag vill springa snabbare, jag vill läsa Bibeln, jag vill testa en massa nya recept och jag vill svara på sms. Vara klimatsmart och snäll och genomtänkt. Göra ett bra jobb och sticka något ibland. Och så skulle jag prioritera också, hur ska jag hinna med det? Det är inte så enkelt att veta vad som ska komma först, och kanske ännu svårare att agera därefter.