Oh, the joy
När jag under en stund som i vanliga fall skulle tillägnas slösurfande istället lyckas skapa något känns det som jag har tämjt en best! Det digitala pysslet alltså, vilken grej.
About Elin Sharew
Posts by Elin Sharew:
Hopp i bokform
Att beskriva verkligheten är inget lätt uppdrag. Att hålla sig på den tunna linjen utan att bli dramatisk eller glättig är något få bemästrar, men någon som gör det till fullo är Tomas Sjödin. När träden avlövas läste jag för första gången när jag var typ sexton, och efter att ett par vänner tipsat om den läste jag den igen. Två av Tomas tre söner har en odiagnosticerad hjärnsjukdom som präglar hela familjens vardag och i boken får man en inblick i vilka sorger och glädjeämnen detta för med sig.
Denna lilla bok är i all sin enkelhet helt fantastisk. Kanske lite extra för att den berör kombinationen föräldraskap, sjukdom och tro. Men det fina ligger också i ärligheten, att inte vika av för de svåra frågorna – och låta några av dem förbli obesvarade ännu ett tag.
De där som inspirerar
Laura Marling och José González är två personer som inspirerar mig till att skriva musik. De sitter där med sina gitarrer och berättar historier genom melodier och jag blir så oerhört fängslad av det enkla, rena. Och när jag har hittat nya artister som jag gillar, så plöjer jag igenom alla deras skivor, hittar mina favoriter och nöter. Allt som oftast börjar en ny låt formas i mitt huvud när jag lyssnar på andras musik. Det här är två klippen är favoriter som jag sett x antal gånger. Enjoy!
José släppte för övrigt ett nytt album för bara en vecka sen och såklart är det hur bra som helst.
/Malin
Här var det bröllop
Det här är Andreas och Sofie. Ett fantastiskt härligt par som fastnade så fint på bild. I somras gifte de sig och jag hade uppdraget att fota deras porträttbilder. Det var en varm solig dag i augusti på ett ställe som heter Swensbylijda och vid min sida fanns även Elin som hjälpte mig hela dagen.
The story of us
När jag tänker på min och Tarikus historia blir jag så tacksam över att vi, från varsin liten by i Etiopien respektive Sverige, lyckades träffas. Hur vi blev kompisar i Uganda och jobbade ihop i Etiopien för att nu vara man och fru och föräldrar i Sverige. Från våra år tillsammans har vi en massa bilder som jag blir alldeles varm av att se på, och det känns dumt att låta dem ligga på den externa hårddisken eller ens i byrålådan. Och mitt bästa knep för att få till album är att lämna tanken på att få med allt från ett visst år eller en viss resa och istället klistra in de foton som man tycker bäst om. Samt; hellre ett slarvigt album än inget alls!
Jag är så glad att våra vänner har tagit bilder av oss när vi gjort helt vanliga saker. Den här restaurangen (till höger) åt vi på i princip varje dag fram till att vi gifte oss och Malin tog bilden hennes första dag i Etiopien.
Fest (när Tarre tog sin masterexamen) och vardag (på stammisrestaurang nummer två). Å vilken härlig tid det här var!
Vi förlovade oss på en högst tveksam plats, det var nämligen sjukt svårt att hitta ett ställe som var avskilt, vackert och rent. Vi kämpade massor och var alldeles svettiga och dammiga när vi kom hem.
Vårt första gemensamma hem var ett rosa hus i utkanten av Addis Abeba, och vilket kap det var alltså! Trivdes utmärkt.
Pirr i magen över alla dessa fantastiska minnen och en hoppfull förväntan om att kommande år ska få bjuda på fler vanliga och festliga dagar med den bästa mannen jag vet. Och känslan över att få lägga ett album till samlingen är inte så dålig den heller.
Tummen upp!
Jag gillar snö. Snön har legat som ett tjockt täcke över Piteå i några veckor nu och jag blir inte less. Inte ens när jag står där vid bilen och måste skrapa och borsta och skotta. Jag gör sådana sysslor alldeles för sällan. Jag sitter ju som mest på rumpan varje dag. Så tack snön, så himla fint att du ger mig en riktig norrbottnisk vinter. Tummen upp!
Jag och resten
Två helikoptrar har flugit förbi utanför vårt fönster denna tisdagskväll. Så blev antalet personer som ska spendera natten under detta sjukhustak ytterligare något större, ytterligare några inkluderas i skaran för vilka livet inte bara rullade på.
När jag reser, eller bara är bland många okända människor brukar jag tänka på individernas sammanhang. Att alla har någon form av familj, vänner de tycker om, ytliga bekanta, grannar som de stör sig på eller släktingar de kanske helst vill säga upp kontakten med. Alla har sitt eget, för dem värdefulla sammanhang. Så även de personer som fick sig en tur med ambulanshelikoptern ikväll. Den insikten gör mig gott, då inget tär på mig som min egen inkrökthet – hur befogad den än tycks vara.
Ett litet lejon
Jag har en liten vild pojke som till min stora glädje gillar mjuka djur, vilket gör det så mycket enklare att knåpa ihop små presenter till honom. Att snickra ihop en bil ligger mig nämligen inte lika nära till hands som att ta upp garn och nål. Inspirationen kom från Malins syster Mirjam, garnet från min mammas gömmor, och resten hittade jag på framför några avsnitt av Modern family.
Eftersom jag höftar rätt mycket och hellre letar inspiration för lejonman på Pinterest än att virka efter beskrivning är jag extremt nöjd att garnet räckte. Efter montering och allt var bara tre minibitar kvar. Och när Tariku gav det lilla lejonet till Esaias skrattade han av glädje, det måste ju vara det bästa betyget!
Hälsningar Liv Strömquist
Jag ÄLSKAR Liv Strömquists föreställning ”Tänker på dig”. Hejaramsan mellan minut 3-4. Mmmm. Det här är det bästa på Svtplay just nu. Se den innan den plockas bort 16 feb.
