Dymmelonsdag

Dymmelonsdag och påsken närmar sig. Tänk att jag vet hur det slutar, ändå lever jag alltför ofta som om jag inte visste.

Snöhögarna är fortfarande massiva men cykelvägarna har tinat fram och vi cyklar och springer runt i alla kvarter. Esaias lägger märke till en halo och jag lägger märke till hur glada de flesta blir när han säger hej, ett tvååringsbeteende som förhoppningsvis aldrig försvinner. Vi äter quesadillas med guacamole (”i Mexiko har man väl inte crème fraîche i?”) och njuter i fulla drag. Att vara hemma är också njutbart, det är vårt första lov hemma det här läsåret.

Påskveckan känns i kroppen. Förvisso känns det mesta i min kropp, men påsken är speciell med fastans väntan och förberedelse och därefter världsomvälvande händelser flera dagar i rad. Upprepning kan göra en blasé – jag kan det här, jag har hört det förut – men här är handlar det snarare om ett idogt droppande över min och världens torra jord. Vi har hört det förut men måste bara få höra det igen. Ta oss med.