6 år

Jag minns varenda detalj från 30 november och 1 december 2015, dagarna som omgav den natt Tariku dog. Jag minns vad som hände, hur det kändes, hur jag tänkte. I alla fall inbillar jag mig att jag minns – det jag har glömt minns jag ju inte. Hela sex år har gått. 

En samtalsperson berättade en gång hur sorgen till en början upptar hela ens liv och tankevärld, för att sedan samsas med annat. Sorgen blir kanske inte mindre men annat fylls på. Så har åren sedan 2015 varit; annat har fyllts på. Vänner, jobb, bönesvar, känslor, idéer och helt vanlig vardag – till en början med ett visst motstånd, numera med självklarhet – klart allt ska få plats. Tankarna börjar kretsa kring annat än kom tillbaka, kom tillbaka, kom tillbaka. Tillvaron blir mer än en reaktion på en förlust. Tacksamheten får en klarare röst och eftervärmen från en älskad människa blir alltmer påtaglig när den isande stormen bedarrat. Tänk att han var här.

Samtidigt som jag har klara minnen och absolut kan känna sorg och saknad känns den djupaste sorgen avlägsen, många år har gått sedan det började lätta och särskilt 2020 och 2021 har varit fulla av liv. I början kunde andra fundera på hur jag skulle kunna komma tillbaka, men så fungerar inte livet. Inte heller Gud. Tillbaka ska vi ju inte. Istället är det nåd ny varje morgon och framåt som är det enda rimliga alternativet. Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång – det gäller den som dör men också oss som stannar kvar, hur smärtsamt det än är. Livet tar visst inte slut bara för att ett liv gör det.