Kring millennieskiftet

Oprah Winfrey förfasade sig över tuggummin i allmänhet och tuggummin på tallrikskanter i synnerhet. Jag tuggade ofta tuggummin och nästan lika ofta satte jag dem på tallrikskanten, tills en dag då vi åt leverbiff och potatis och jag mosade ihop allt och tuggummit råkade komma med i en tugga. Leverbiff och potatis var inte längre min favoriträtt. Tuggummin fortsatte jag med och en kompis tuggade Extra White hela tiden, jag tror att det var nytt då men kanske var det bara nytt för oss. I ett annat TV-program pratade Robinson-Pål om hur han gjorde film, det skulle vara ärligt och äkta med svarta rutor mellan varje klipp och inga andra inslag. Reportaget gjordes i samma stil så därför visades inget från Robinson. Jag blev så besviken. Jag fick liksom Pål lätt idéer som jag gick upp totalt i, en gång skulle jag sticka en bikini och såg framför mig hur genialisk den skulle bli. Och det kanske den hade blivit, om jag kommit längre än några varv i bomullsgarn.

I sexan skulle vi få läsa franska och tyska i Horlax, vi tog bussen dit varje fredagsmorgon. Då skulle jag sminka mig och det enda sättet jag kunde måla den undre fransraden var att trycka mascaraborsten mot fransarna och gnugga så jag blev alldeles svart under ögonen. Varför ser du ut sådär, frågade pappa, jag svarade att det är ju franska idag, han förstod inte varför franskan krävde att man skulle se ut så. Det tog månader, kanske år, innan jag insåg att han trodde jag skulle åka till Hortlax helt svart under ögonen när jag i själva verket skulle ta bort det med tops. Sen var det snack om att man inte skulle använda tops och inte något mindre än en armbåge för att rengöra öronen men min fotbollstränare använde en nagelsax. Det hade Oprah garanterat inte gillat.