Rasismen

Det var en som ville att jag skulle skriva om rasism. Det har jag också velat, men vem är jag att skriva om en orättvisa som inte drabbar mig? Men – vem är jag att inte skriva om den orättvisa som drabbar så många av dem jag lever nära? Till exempel den som hälsar på sina kollegor på Coop men inte får något hej tillbaka, trots att de pratar massor på jobbet. Den vars yrkeskunskaper går förlorade för att de inte uttrycks på perfekt svenska. Den som butikspersonal tittar snett på och väktare följer efter. Den som alltid reagerar på barnbokskaraktärer som också har brun hud och mörkt hår, för de är sällsynta. Den som ständigt tas för lågutbildad trots masterexamen. Den som från ett barn får höra att brun är en sämre färg. Den vars födslovärkar inte tas på allvar och är en hårsmån från att föda hemma.

Som familj, vän och lärare till rasifierade går det inte att blunda för rasismen. Som vit tillåts jag vara mig själv; arg, ledsen, glad, intensiv, lugn, lat, pratglad eller tyst. Som svart måste du gå emot massvis av förutfattade meningar och tillskrivas egenskaper, till störst del negativt laddade, innan du ens har öppnat munnen. Vi bemöts och döms på olika grund. Det kan om man har tur bara handla om ett första intryck, men alltför ofta innebär det begränsad tillgång till arbetsmarknad, vård och demokratiska institutioner.

Vi är på stranden och jag kommer på mig själv att gå nära min son, som ett alibi. Jag vet att det är sjukt, men jag vet också att min son döms hårdare än andra högljutt lekande barn, som råkar vara blonda. På PMU ljuger jag, när han frågar om de stora bilderna på väggarna som hänger där för att väcka medlidande och köplust. Det där är en student, det där är en läkare, ljuger jag. Vi pratar mycket om fattigdom i vår familj men det ska inte stå likhetstecken mellan den och en viss hudfärg.

Jag tänker på oss som sett liknande bilder i ett helt liv. Att svarta ansikten visats för att be om pengar eller porträttera problem – och nu tror vi oss stå opåverkade? Klart alla är lika mycket värda! ropar vi gång på gång men ser ändå inte vilken skev verklighet vi matar oss själva och våra barn med i varje tv-program, film, musikstycke eller bok. Proportionerna är helt off och bildens makt är stor. Räcker det inte med lite välvilja för att skaka av oss glasögonen som gör skillnad på folk och folk? Bevisligen inte, eftersom berättelserna om orättvisan fortsätter att berättas.

Jag har vänner som inte blivit trodda av sjukvården. Hade min kompis fått hjälp innan cancern blivit så långt gången om hon varit vit? Det vet vi såklart inte, men mycket talar för att det hade varit annorlunda. Kan man skylla på språket när någon bara får jobb långt under sin utbildningsnivå och kapacitet, när språket i själva verket inte är något problem? Vi kan säga att rasismen inte drabbar oss men i själva verket är det en skevhet i hela samhället – som påverkar oss alla. En frihet på andras bekostnad är ingen sann frihet.