Vi i pandemi

Pressade situationer får oss att framstå som karikatyrer av oss själva. Den redan oroliga får svårt att stänga av tankarna som spinner, den som gillar fakta och statistik basunerar ut siffror och den omtänksamma får fler anledningar att höra av sig till nära och kära. Såna som likt mig skärper sig lite extra under osäkra förutsättningar, blir på helspänn och kan få ny energi och fokus. Rutinerna rubbas och det som för den ena blir en frihet och möjlighet blir för den andra kris och panik. De stora frågorna – och att detta drabbar hela världen – gör någon förlamad, en annan har fullt upp med sina hemmaprojekt. Hur blir du?

Veckorna går och en ny form av vardag formas. Någon är fast hemma med en bunt barn och längtar efter en lugn stund, en annan är själv hela tiden och längtar efter att höra en annan människa andas. Någon blommar ut i sin kreativitet, en annan får panikångest. Någon har mardrömslika arbetsdagar, en annan tycker mest det är skönt att jobba hemifrån och slippa hitta på en massa på helgen. Någon litar fullt på myndigheternas råd, en annan tycker att allt liknar en överdriven mediecirkus. Någon har en allvarligt sjuk anhörig, en annan känner sig oövervinnerlig. Hur många känslor ryms i en pandemi?

Kan det här läget få oss att upptäcka nya sidor? Att det faktiskt känns helt okej att vara hemma istället för att gå på konsert, att vi reagerar oväntat starkt på en kändis bortgång eller att tålamodet efter ännu en hemmadag förvånar.

Att jämföra sig kan vara ett gift, att ställa sin egen personlighet mot någon annans och försöka bestämma vem som gör och känner bäst och rätt. Men att sätta sig själv i ett sammanhang, lära känna sina egna och omgivningens reaktioner och förhoppningsvis kunna se ett mönster tror jag är något gott. Jag kan inte förvänta mig att alla ska reagera, känna och vidta prick samma åtgärder som jag. Vi har alla styrkor och svagheter, även i en pandemi, och om vi kan se och förstå dem kanske vi får mer nåd och tålamod med oss själva – och varandra.