Tre år till trots
Det har gått tre år, jag vet det. Sorgen härjar inte längre lika oberäkneligt i mitt inre och jag mår för det mesta bra. Samtidigt tar sorgen inte slut bara för att ett visst antal år har passerat. Samtidigt finns det så många oskrivna texter om just detta, om Tariku, om livet med och sen utan honom. Tankar som tänkts under de senaste åren, som jag inte velat dela för att de känts för sköra. Nu är läget annorlunda. Det finns få saker som hjälpt mig mer än att läsa om andras sorgeprocesser, och om någon kunde finna tröst av det jag gått igenom vore det en nåd.
Därför, bli inte förvånade när jag nu, till synes helt plötsligt, väljer att skriva om sorgen. Och minns att det ni får ta del av är ett urval. Vissa saker kommer att förbli osagda – och det är som det ska.