Tips tips tips

Fredag! Om ni är osäkra på var ni ska lägga er uppmärksamhet har jag några förslag:

Ni som har lyssnat på höstspellistan kanske la märke till Yebba? Låten Distance och fler fina spelade hon på sin NPR Tiny Desk (Home) Concert – undrar hur länge det dröjer innan de kan återgå till kontoret?

Ända sedan Malina slutade blogga känns det som att jag inte har några bloggar alls att läsa. Rent matematiskt handlar det bara om minus en, men fallet är markant. Typ två bloggar är ju knappt plural. Ibland kan man också glömma bloggar för att sen komma på dem igen, och så är det med Malin Wollins blogg som jag kan skratta högt åt – till exempel det här inlägget om lugg och platser på tåget.

En bra grej med oktober är inktober och att Erik lägger upp fantastiska grejer på instagram, kolla bara:

Är det några texter man vill ha på hjärnan är det väl ändå Psaltaren? Allt är nåd hjälper till med det, med den äran.

Inne i spegelsalen av Liv Strömquist är ett genialiskt seriealbum för alla som någon gång ägnat sitt utseende en tanke. Smart, roligt och lärorikt.

Författaren gästade Babel häromveckan, jag blir så imponerad av hennes hjärna.

Hoppas ni alla får en fin helg med måttligt speglande!

Årstiderna

Jag brukar älska hösten ohämmat – i år har jag vissa förbehåll. Svårigheter att släppa taget om en underbar sommar och bävan inför en lång vinter gör att jag parallellt med glädjen över skönheten kan stämma in i suckar över årstidsväxlingen. Men förutom färger och frisk luft har hösten många år varit en välkommen vila, ett större lugn och erbjudit en bättre matchning med min allmänna känsla. 2021 kunde jag istället haka på vårens ankomst på ett sätt jag aldrig gjort men är inte lika redo för avlövade träd.

De senaste dagarna har vi haft anledning att tänka tillbaka på och prata om tider som varit, vi har gjort graven höstfin och räknat år. Vilken lång vinter det har varit – vilken vacker vår det är. Jag är nästan rädd att glömma hur det var, mån om att bevara allt det som präntats in i hjärtat: Gud med oss, Gud är god, Gud vet vad han gör. Alldeles oavsett årstid.

Skönhet överallt

Jag sätter mig ner för första gången på länge. Det är förstås inte sant, jag har suttit ner en massa, men det gått i ett och min närvaro har släpat efter. Nu däremot, sköljer de senaste dagarnas skönhet över mig.

Som att vi fick sådana där septemberdagar då allt är rätt; himlen är blå, träden är alla färger och luften är frisk. Dimmiga morgnar och lagom mörka kvällar. Vi går ut för att spela fotboll och hittar Esaias borttappade jacka i ett av målen.

Någon på jobbet fixar saker åt mig för att hon ser att jag är stressad, fina mejlsvar, elever som inte snålar med uppmuntran. Jag får ägna två av mina jobbtimmar åt att spela piano en helt vanlig onsdag och de som sjunger blir glada.

En kropp som börjar må bättre och raska steg på mjuka stigar. Citrusfrukter och eldrök skapar doftminnen som sköljer över mig; plötsligt är jag gravid, i ett annat land eller i en annan sinnesstämning.

En vän lyssnar tålmodigt och tar emot mig med kärlek och förståelse även när jag ringer henne mitt i lunchfixet, en annan kommer förbi och får vårt hem att kännas ännu mer som hemma.

Bilen går igenom besiktningen och tandläkartider bokas av bara farten – sånt där litet som ändå spelar roll. Och sånt där stort som att knacka på hos sin bror och få bli bjuden på middag, gå på nattvardsgudstjänst och sen plocka blombukett i skymningen.

Och en alldeles för tidig morgon efter en alltför sömnlös natt får jag vakna upp till Psalm 92 och känna bördorna lätta och andetagen nå djupare för varje ord jag läser:

Det är gott att tacka Herren
och att lovsjunga ditt namn, du den Högste,
att var morgon förkunna din nåd
och var natt din trofasthet
till toner av tiosträngad harpa,
till lyrans klang.
Dina gärningar, Herre, ger mig glädje,
jag jublar över vad du har gjort.
Herre, vilken storhet i ditt verk,
vilket djup i dina planer!

Utvecklingen

Den första tiden följs varenda litet framsteg med stora ögon. Leendet, att kunna sitta, stapplande steg på fortfarande knubbiga fötter. Det skrivs ner och filmas, vill inte hela världen veta att mitt barn kan vända sig från mage till rygg? Men det finns inga böcker att fylla i för år fem, sex, sju och åtta. En dag har man bara slutat köpa barntandkrämen för alla använder samma. Stranden blir sig lik igen, det går att ligga ner långa stunder och sen simmar vi ut tillsammans. Jag förlorar självbestämmanderätten över kläderna. Annat än favoriträtterna går ner. Spela spel som är roliga för alla inblandade. Det måste rensas bland böckerna. Cykla själv till skolan, stämma träff med kompisar, tänka ut present till kalaset. När hände detta? Vi vet bara att det har hänt.

Lära av Addis

Häromdagen bad jag om förslag till blogginlägg på instagram och fick ett gäng idéer som jag ser fram emot att skriva om framöver (de taggas med önskeinlägg). Ett av förslagen var att skriva om Addis, och även om jag inte är lika svårt vurmande som förut finns det en hel del jag tycker vi kan direktimportera:

Nyrostat kaffe, färsk mangojuice och beyeaynetu ↑

Att det är givet att besöka någon som är sjuk

Att överlag visa omsorg och omtanke genom att komma närmare istället för att backa – närhet framför hänsyn

Konsten att ställa till med fest
och konsten att jubla! Vad är grejen med svenska applåder och som varar typ femton sekunder? Människan har ju inte ens hunnit upp på scenen innan det tystnar

Den kollektiva vetskapen om att Gud är Gud och att vi inte kan kontrollera allt hela tiden

Att bjuda den man äter lunch, dricker kaffe eller åker buss med

Självklarheten i fysisk beröring

Oängsligheten i allt från sociala relationer till sociala medier

Alla ord och låtsasnamn som går att använda när man inte vet eller har glömt vad någon heter

Höstmusiken

Hösten är den stora musikårstiden, tycker ni inte? Mer tid till och kanske även större behov av musik. En ny spellista är i alla fall på sin plats! Alla låtar utom en är släppta i år, så de är som tomma blad redo att fyllas av nya höstminnen. Håll tillgodo:

En dag till

Det är onsdag och höstdagjämning, mulet väder gör att kvällen kommer ännu fortare. Vi är många veckor in på terminen och har bara nästan vant oss vid morgnar och scheman. För att inte bli fartblind behöver jag anstränga mig – eller tvärtom – men hjälps ändå av att mitt jobb är själva definitionen av varierande. Ingen risk att falla in i slentrian när ingen dag är den andra lik.

Och precis det här, att vara trött i huvudet efter mastiga dagar, inte riktigt veta vad man ska äta men ändå få fram mat på bordet och ljudet från Bilar 2, är en outsäglig välsignelse. Vi lever och är friska, vi har jobb och boende, vi får träffa människor, vi har varandra och fler, vi fick en dag till.

Mer liv

Mycket vill ha mer
jag vill ha mer
av det jag redan har

Aptiten är retad
jag äter mig hungrig
säg att det finns något kvar

Jag tar dig på orden
och klamrar mig fast
vid löften om överflöd:

Mer liv att hämta
mer liv att leva
liv i livet, liv efter död

Tankarna om Addis

Det kändes som en etiopienmorgon fastän jag var kvar i Norrbotten. Det är något med septembers klara luft, kalla morgnar och jämlika förhållande mellan dag och natt som gör att kroppen slungas tillbaka också till trånga minibussar, prydligt lagda gatstenar och ständigt sorl i bakgrunden. Som jag har längtat till Addis Abeba, i så många år. Redan första gången jag kom dit, för fjorton år sedan, var det som om mitt hjärta blev märkt och sedan dess har otaliga timmar ägnats åt att drömma sig bort. Varje gång med samma tanke: det hade varit bättre om jag var där.

2011 åkte jag tillbaka till Addis efter en sommar i Sverige, och då jag väl kommit fram var det en lättnad att kunna tänka på annat än Etiopien. För den som inte har varit upp över öronen i ett land kanske inte förstår hur mycket energi som kan gå åt till addislängt, så låt mig berätta; mycket. Hela sommaren hade jag behövt kämpa för att fokusera på annat, därför var det en frihet att äntligen vara där och liksom tänka klart, få plats för allt som inte handlar om vilket land man för tillfället är i.

Jag märkte det kanske inte då, men när vi var i Etiopien i början av 2020 bildades nya vägar i hjärnan, och de ledde inte alla till Addis Abeba. Det hade förvisso inte alla tankar gjort åren innan det heller, men det var ändå en markant skillnad. Frihetsvintern 2020 erövrade område efter område – så även detta – med space och utrymme, fler framtidsutsikter och klarare blick. Därför kunde jag denna morgon känna samma lättnad som för tio år sedan. Jag kan konstatera likheter, minnas lite och sen gå vidare till andra tankar. Vackra, konstiga, underbara stad, jag älskar dig men jag måste inte leva med dig.

Hjärtat

Vissa dagar är hjärtat mjukt, liksom poröst och mottagligt. Fladdrande asplöv och nedsågade björkar, låg kvällssol och blått vatten. En bekymrad kvinna som inte hittar till Musikhögskolan. Uppmuntrande kollegor, uttrycksfulla vänner. Någon blir berörd av bönen trots att vi bara ses digitalt. Jag får säga det fina jag ser i en människa, det jag trodde var självklart för henne var visst inte det. Ansiktstid och sms, bilder på min son och skärmdumpar. Prat med grannar, prat med pappa, smoothie till frukost, pizzarester till lunch. Ett lugn i bönen, vacker musik, skön tystnad. En framtid och ett hopp; stenhjärtats tid är räknad.