Barn är bäst

Tänk er ett barn som blir alldeles tagen av tanken på alla flyktingar i världen och som direkt konsekvens av detta börjar rensa bland sina leksaker. Tänk er därtill föräldrar som fångar upp detta fina genom att anordna en bloppis, där alla pengar går till Rädda barnen. Själv kan jag knappt föreställa mig något finare än just det.

Det världsbästa initiativet i kombination med en son utan brandbil (han gillar såna) fick mig att buda på detta brandkårskit: 

  
 
Och det blev vårt! Så igår när vårt barn kom och hälsade på oss på sjukhuset hade han paket att öppna. En brandbil som hölls hårt med små händer och en bok som verkligen inte fick glömmas när han skulle åka hem igen. Dagar på sjukhus blir väldigt mycket bättre när det finns presenter och presenter blir väldigt mycket bättre när de köpts från någon med föredömligt litet avstånd mellan hjärta och handling.

  

Näverslöjd for kiddos

image

När jag var liten fick vi fläta korgar i näver på skolan, hur fantastisk grej är inte det? Jag kan fortfarande se framför mig hur vi satt runt ett stort bord med näverremsor i händerna. När jag för ett tag sen hittade resultatet hemma hos mina föräldrar blev jag utomordentligt imponerad av mitt sjuåriga jag. Kolla vad jag gjorde! 1995! Jag var ett hantverksunderbarn!

image

Tills jag kom ihåg hur det egentligen var; vi fick fläta lite och på sin höjd testa på att göra hörn för att ett tag senare hämta den färdiga korgen, färdigställd av en betydligt mer skillad, vuxen kvinna. Så något underbarn var jag antagligen inte, men jag blir fortfarande alldeles varm av tanken på att jag fick göra detta på lågstadiet. Tack Blåsmarks skola för det.

image

Minnen

Jag cyklar förbi ett hyreshus och den kalla kvällsluften blandas med doften av tvättmedel. Minns höstar i Uppsala, tvättstuga med långa rader maskiner, långa rader utbytesstudenter som också ville ha rena kläder. Minns blöta handdukar och blöta sockar i prassliga ikeakassar, hängdes upp i vår alltid lika kalla trea. Minns långa spellistor på hög volym, minns ljudet av Grey’s anatomy fastän jag inte börjat kolla på det än. Minns fullspäckad kalender, allas fullspäckade kalendrar, allas längtan efter något annat än just det. Sena kvällar med uppsatser, att alltid vara ledig men ändå, aldrig. Minns promenader i Hågadalen och hur nyckfulla det var på så vis att ibland hälsade man på förbipasserande och ibland inte. Minns vegetariska grytor och ostmackor, sena nätter med penslar, revolutionsiver och ihärdiga böner. Minns skramliga cyklar, snabba tramp till vänner i andra vänners lägenheter.

Minns och cyklar vidare.

Stora ord om en liten kofta

Det senaste året har utan tvekan varit mitt absolut sämsta. Min man har legat på sjukhus på grund av långdragna komplikationer efter en stamcellstransplantation förra hösten. Så. Fruktansvärt. Segt. Tålamodsprövande är en underdrift och även om livet fortsätter är det mycket som satts på paus. Aktiviteter jag inte längre orkar prioritera och ideal som får ge vika för mer energisparande lösningar. I en sån här livssituation blir det samtidigt tydligt vad som faktiskt ger energi, om något får ens inre att bubbla upp i nån slags pepp märks det väl.

Som när jag får göra något av garn. Att sticka är en viloplats och glädjekälla – stora ord men faktiskt helt sant. Att få skapa något med händerna har blivit min tillflykt under långa timmar på sjukhuset eller ensamma kvällar hemma. Jag får fokusera på något konkret, se hur något växer fram från nästan inget. Sen blir det ju förhoppningsvis något användbart av det och jag tänkte visa er min senaste kreation, faktiskt det första plagget jag stickat förutom vantar och mössor och sånt. En kofta till förtjusande lilla Esaias:

redDSC_1021 redDSC_1028

För intresserade är garnet Drops Cotton Merino och mönstret heter Vågspel (stl 2 år med lite extra längd till unge herr snabbväxande) – allt köpt från bästa Louise på Yllotyll i Uppsala.

redDSC_1068

/Elin (och Malin tog bilderna!)

Höstens hopp

image

Mörkare, kallare, tystare
Träden gula och nakna
Den spirande vårens motsats; förruttnelsens tid är här
Talar om förgänglighet och hopp, att allt får ett slut, hur illa det än verkar
Hur illa det än gör mig, ska löven gulnas, falla av, ruttna
Frisk luft ska fylla mig, något annat ska ta vid

Något annat ska ta vid.

 

Sagan om min ring

För ungefär ett år och åtta månader sedan började Erik planera upplägget på en film. Den som skulle bli den mest avgörande filmen i mitt liv, eftersom den ledde upp till frågan ”vill du gifta dig med mig?”. Han hade förberett, planerat och jobbat i tre månader och lagt ned stor möda för att hålla det hemligt för mig. Här kommer några bilder från filmen.

Skärmavbild 2015-10-05 kl. 17.20.51 Skärmavbild 2015-10-05 kl. 17.21.06 Skärmavbild 2015-10-05 kl. 17.21.26 Skärmavbild 2015-10-05 kl. 17.12.57 Skärmavbild 2015-10-05 kl. 17.14.03Det var en väldigt fin film. Väldigt, väldigt fin. Mitt svar kom omedelbart och med säkerhet.

 

Så när bröllopet bara var ett par veckor bort fick jag en liten idé. Eriks bror Anders (Tack Anders!) och jag träffades i smyg och planerade en musikvideo som vi skulle hylla Erik med. Superhjältar och Guardians of the Galaxy var vår inspiration och låten skulle nog kunna klassas ”vår låt” med tanke på hur mycket vi har fuldansat till den. Med hjälp av Jakob, Elin, Emma och Josef gjorde vi denna film. (Tack vänner!)

Extra mycket tack till Jakob som höll i kameran och redigerade ihop det hela.

Puss! /Malin

 

Superkollot

  

En helg i september fylldes av all möjlig idyll; hav och klippor, barn som satte sig i tuvor av ljung, nybastade vänner och god mat. Spontandisco innan lunchen, idel uppmuntran och inspiration. Och jag vet inte hur det är med er, men jag kan verkligen må bra av att komma bort ibland, prata om andra saker, andas annan luft, lyssna på vad andra bär på för tillfället. Vännerna jag var där med är exceptionella på så vis att de alla har så mycket energi, ett driv framåt som jag gärna dras med i. 

  
Några veckor har nu gått men den friska luften jag andades in har ännu inte tömts från lungorna. Bland det bästa med att åka hemifrån några dagar är att komma hem och se det invanda med nya ögon, med intrycken från vännerna i ryggen. Laga lite annan mat, lysnna på ny musik, rensa garderober och påbörja nya stickprojekt. 

   
Superkollo på Bullerö, septembers bästa! 

/elin

(alla bilder är från superkvinnan @juliaivansson)

Alfapetspyssel

 

Jag hade turen att hitta ett fint Alfapet på second hand och tänkte göra en slags skylt där man kan använda bokstäverna till att skriva olika saker. Men så kom jag på att det nästan alltid är bättre att göra något användbart istället för endast dekorativt, och såhär gick det till när spelet blev ett grytunderlägg och två… muggunderlägg? Coasters på engelska, hjälp mig någon! 

  

Oändliga möjligheter! 

  

Efter lite pusslande framkom några ord från Jesaja i Bibeln.

  

Och såhär exalterad blev jag när antalet bokstäver blev till en helt jämn fyrkant.

  

Förutom själva brickorna behövs lim av något slag och en bit filt som är snäppet mindre än underläggets yttermått. Jag satte en dutt klister på bokstavsbrickans avigsida, lite på filten, lät det torka nån minut för att sen sätta ihop dem. Brickhållaren från spelet använde jag för att få kanterna så raka som möjligt, men en linjal eller en bokrygg hade fungerat lika bra. 

  

Efter limmandet fick allt torka under något tungt och därefter var de klara att användas. 

  

Sharew, Biruk, Lodo och Laka är min mans farfar (och vårt efternamn), farfarsfar, farfarsfarfar och farfarsfarfarsfar. Han kan namnet på sina förfäder i typ elva led och jag känner mig väldigt historielös i jämförelse. Och av de skrala resterna fick jag ihop Få mat och puss o sån lyx – en påminnelse om att det mest vardagliga oftast är det finaste. 

Så om du har ett alfapet i dina gömmor, eller råkar hitta ett begagnat, vet du nu vad du kan göra av det. Tänk att göra det här tillsammans med vänner, vilket briljant upplägg för en härlig kväll/möhippa/födelsedag/måndag. Bjud mig om ni styr upp nåt sånt! 

/Elin