Det har varit kallt i veckan. Termometern visade tolv minus på väg till jobbet i kallhålet Älvsbyn. Efter ett par veckor av någon plusgrad och regn är klar himmel och kyla välkommet, och som alltid i början av vintern förvånas jag av min egen reaktion; jag gillar ju det här. Lätta snöflingor, knarr under skorna, ren och klar luft. Det är som att min kropp slappnar av, att det är såhär det ska vara.
Jag läste någonstans en hobbyanalys om kalla och varma personer. Att människor som gillar värme också vill ha varm mat, varma drycker, varma efterrätter, sommar och sol. Medan andra föredrar höst och vinter, kall mat och dryck, glass och is. Kan vi dela in mänskligheten i dessa två grupper? Garanterat inte, men jag vet vad jag väljer om det finns en nygräddad kladdkaka och en frusen.
Vintern kommer, mer som ett löfte än ett hot. Låt den komma.
Vardagen rullar på och tiden går fort. Vet ni hur lycklig jag är att kunna skriva en sån sak? Hur ofta jag längtat efter just detta? För när tankarna kretsar kring vad vi ska äta till middag, vilken serie jag ska se härnäst eller vad min brorson önskar sig i födelsedagspresent är det ett tydligt tecken på att vi mår bra. Det flyter inte på i storm.
Vi har fått fira en 17-åring med lasagne och tårta, sång och presenter. Jag gillar spridningen av åldrar i min bekantskapskrets (till skillnad från när man var 21 och mest bara umgicks med andra 21-åringar) och att ha personer att vara extrafamilj med. Ge råd om gymnasieval, lyssna på funderingar kring politik.
Mor och son Sharew har nog roligare än någonsin. Vi pratar, sjunger, dansar, ritar och läser, men bråkar väldigt lite. Exempel på rolig grej är när han chockar mig med sin mattehjärna:
Jag var en late bloomer när det kommer till matte så jag kan inte alls relatera till huvudräkning som går av bara farten.
Igår fick jag en oväntad stund för mig själv när Esaias blev hembjuden till en kompis, och jag hittade den här runda väven som jag påbörjade för ett par år sen, och satt en stund i ett helt tyst kök och drog garnet varv efter varv. Vad är detta för färdigställaril som kommit över mig? Vet ej men jag gillar det. Nästan lika mycket som den här typen av vardag.
Det är en sak att påbörja något, en helt annan sak att slutföra det. Jag fylls ofta av inspiration och iver att starta upp något, men så kommer något i vägen som gör att jag tappar farten och resultatet blir inget annat än halvfärdiga stickningar, tavlor och album som tar upp plats i bokhyllor och garderober. Som den här stickningen, som enligt instagram påbörjades i juli 2015(!):
Så en julidag fyra år senare, fick jag av någon anledning tillbaka inspirationen som legat i dvala. 2015 var det mycket chunky knits med grova stickor och min ursprungstanke var nog att göra en riktigt grov och lång halsduk i den fina färgen som hittades bland mattrasorna på PMU. I år kändes det inte lika aktuellt, så jag styrde om och gjorde en kudde istället.
Svårare än så var det inte. En kudde rikare, och som en bonus: mer plats i garderoben.
Idag är det sju år sedan Tariku och jag gifte oss. Regnperioden var över, leukemibeskedet hade kommit någon vecka tidigare och organisationens gästhus var fullt av vänner och familj (som ni kan se på filmen här nedanför). Dagen fylldes av kärlek från Gud och våra nära, glädjen var stor och vi var säkra på beslutet att leva livet tillsammans.
Som nygift önskade jag att vi hade varit gifta längre – det kändes som att vi hade varit det. Och på något konstigt sätt känns det fortfarande så, att vårt treåriga äktenskap var fullmatat med liv och kärlek. Tariku var en underbar make. Han visade kärlek på sätt som jag förstod, bar oss i bön och diskade alltid utan gnäll. Tänk att han valde mig, att just jag fick vara gift med honom.
Känner mig träffad varje gång någon säger att något är ”som att stjäla godis från barn”. Jag äter jämt upp min sons godis. Hemligheten är att ha allt på en hylla högt upp och hälla ut lite åt mig själv när det är lördag och han ska få sitt. Eller smygäta när han i ett annat rum, om han kommer nära får man inte glömma att andas genom näsan.
Det här snacket om att i efterhand tänka på vad man skulle ha sagt i olika situationer är dock inget jag känner igen mig i. Jag ägnar mig istället åt förhandskonstruktion. Tänka på hur det kommer bli, vilka kommer vara där, vad ska jag säga och vad säger den då och vad gör vi sen och hur känns det då. Så kommer verkligheten och gör inte alls som jag har tänkt. Och då är mina konstruktioner som bortblåsta, antagligen för att jag börjat fantisera ihop nästa dag eller helg eller resa.
Vissa påstår att veganer inte kan hålla tyst, att de alltid måste prata om sin kosthållning. Och även om jag inte är heltidare inom veganismen äter jag sällan kött. Och som folk frågar? Vad äter du nu egentligen? Äter Esaias vegetariskt? Är det inte konstigt med alla de här nya köttsubstituten, man blir väl vegetarian för att man inte gillar kött? Jag har verkligen inget emot alla dessa frågor, men resultatet av min lilla studie blir ändå att det är köttätarna som pratar medan veganerna äter.
VM i friidrott är i full gång och jag vet vad jag gör om kvällarna, med hög puls och glädjetårar som resultat.
Gårdagens sverigeklack på plats i Doha var inte riktigt lika exalterad
Tacka vet jag den etiopiska diasporan! Den kan man lita på
De fick verkligen anledning att jubla. Och om jag någon gång tvivlat på min lojalitet till Etiopien blir den obehagligt tydlig när jag fräser åt kommentatorerna att sluta tjata om de norska bröderna.
Kenya var också där, tack för god insats, bättre lycka nästa gång
Bättre än såhär blir det inte, Daniel Ståhl kan känna sig fri att prestera hur bra eller dåligt han vill.
Vardagen rusar på och det mesta känns tight, som ett par byxor i en för liten storlek. Ingen favoritkänsla, men heller inte helt oväntad då vi som familj nu har mycket nytt att anpassa oss till samtidigt som hösten alltid sveper med sig en massa minnen från tidigare höstar. Av Tarikus och mina milstolpar, både glada och ledsamma, ägde nästan alla rum under den här årstiden och det sitter liksom i kroppen.
När det känns ruschigt och lite extra vemodigt är det lätt att bli fartblind och inte märka de små sakerna. Desto större anledning att uppmärksamma dem:
◍ En kvinna kom ut från Coop med kassen full med matvaror på huvudet. Så graciöst och självklart
◍ Esaias som ropar hej till en promenerande medelålderskvinna som går femton meter framför oss. Snälla sluta aldrig
◍ Soluppgång i september känns och ser ut som soluppgång i Addis Abeba.
◍ Genuint glada återseenden
◍ Känslan av att aktivt välja bort. Jag struntar i den mer komplicerade middagsidén. Jag äter chokladbollarna utan att rulla dem i kokos. Jag kollar inte på serien jag blev tipsad om. Rensa det som rensas kan
◍ Ny musik som öppnar nya rum. Gammal musik som väcker det som glömts
◍ Lunch ute i sol som värmer
◍ Jag har glömt hur det var att inte hitta på Esaias nya skola.
◍ Att se sig själv i spegeln och bli positivt överraskad
◍ Att kunna hjälpa någon
◍ Att bli hjälpt. En som städade, en som hämtade mitt barn tidigt, en som bjöd oss på middag
◍ Minnet av en fantastisk dag i skogen för två veckor sen.
Berättelser om och problematiseringen av internationella adoptioner berör mig oväntat djupt, av olika anledningar. Jag har lätt att identifiera mig med föräldrar till barn med annan hudfärg än de själva och ibland händer det att folk tror att Esaias är adopterad . Är du hans riktiga mamma? kan barn fråga. Åren i Etiopien gav mig dessutom en bild av myntets andra sida, där jag mötte otaliga personer som hade barn eller syskon på en annan kontinent – och nästan lika många adopterade som kom för att hitta sina biologiska släktingar. Många förväntade sig att smälta in, vilket de sällan gjorde på grund av hur de pratade, gick, åt och resonerade. Men det som präglar mig mest i frågan är antagligen att Tariku skulle ha adopterats till Sverige om inte hans farmor satte stopp för processen. Om det hade hänt hade hans liv sett totalt annorlunda ut, så även mitt.
De senaste åren har flera röster höjts, adopterade som kritiserar ekonomiska intressen och ett ensidigt föräldraperspektiv och istället står upp för barnens rättigheter. Jag följer debatten med förfäran och fascination, tacksam över att det finns människor som är villiga att dela med sig av sin kamp för att bidra till en förändring.
Lyssnarnas sommarvärd var i år Madeleine In Hwa Björk, som i sitt sommarprat berättar om hur den information hon fått om sig själv visade sig vara helt fel – hon hade blivit förväxlad med ett annat barn.
På svtplay finns nu Amys vilja, en smärtsam och viktig dokumentär som visar Amys, eller Tigists, kamp för att upphäva sin adoption från Etiopien till Danmark. Den skedde uppenbarligen på felaktiga grunder då mamman lurades att tro att hon skulle få ha fortsatt kontakt med sitt barn även efter adoptionen. Filmen bjuder på många starka bilder av makt, ånger, kärlek och familjeband.
Det är upprivande och sorgligt att höra dessa historier, men som med allt annat tror jag det är viktigt att få en nyanserad bild av verkligheten, för att misstagen inte ska behöva upprepas.
