Målat och ritat

Om att härma

Ni som har hängt med på den här bloggen minns kanske att jag flera gånger nämnt hur bra det är att härma, att lära sig nya tekniker och upptäcka nya motiv genom att gå i någon annans fotspår. Det är självklart att laga mat efter andras recept, lägga upp träningen efter andras träningsprogram, spela andras låtar eller sticka efter andras beskrivningar. Av någon anledning kan det ändå, åtminstone för mig, ta emot att rita eller måla efter någon annans bild – men det behöver det bli ändring på, just för det funkar så bra!

För det första är det lättare att måla eller rita av något som redan är målat eller ritat. Tänk dig att rita av en riktig hund eller att rita av en seriefigurshund – såklart kommer seriefiguren vara lättare. Det är färre intryck att ta ställning till. Att skapa en bild, från verklighet eller foto till målning eller teckning, är ett översättningsarbete där tusentals detaljer och nyanser ska tolkas och bli till streck eller ytor. Vad ska med och vad ska sållas bort? Vad måste tas med för att känslan i resultatet ska bli den jag vill? Om du istället utgår från en bild som är målad eller ritad är den tolkningen redan gjord. Du kan fortfarande välja vad du vill ta med i din version, men det blir väldigt mycket lättare för hjärnan och en lägre tröskel när du sitter vid ett tomt papper en halvtrött kväll.

Det funkar också väldigt bra att utgå från en bild men använda en annan teknik, just för att syftet inte är att måla en exakt kopia. Bilden på skogen är en torrpastell i A4 där jag utgick från en oljemålning jag hittade på Pinterest och maskrosorna är utifrån ett annat pinterestfynd.

För det andra kan vi härma oss själva genom att återkomma till samma motiv. En lärare gav en gång tipset om att skissa (en eller flera gånger) innan man går över till pensel och färg, inte främst för att få tänka till kring komposition utan för att träna ögat och handen, lära känna bilden. En del av ett pilträd var ett återkommande motiv i april.

Det ursprungliga trädet klippte jag ut (fortfarande oklart vad som ska bli av det) och sen målade jag en akryl som blev en del av Tigrayförsäljningen. Därefter ritade jag ännu ett och det tredje gick bara av farten just för att det var som en sång jag lärt mig nästan utantill. Nu slår det mig att det är precis såhär barn kan hålla på; rita av och sen rita samma motiv om och om igen. Lära sig hur man ritar ögon på ett visst sätt och sen använda den typen av ögon på alla teckningar. Ungarna har koll på läget, kanske vi skulle ta och härma dem?

Träd och färg

Jag målar sällan akvarell men ibland är det de skira färgerna jag vill åt – märkligt att det låter så konstigt när det är precis så det är. Idéer eller bilder som gnager i mitt huvud tills de får komma ut – det låter också konstigt men det är också sant. Varför är det så svårt att sätta ord på den kreativa processen? Alla ord är pretentiösa, ni hör ju, den kreativa processen. Snön är i alla fall envis i skuggorna.

Här finns varken ekskogar eller grönska, men jag fick anledning att rita just det till en beställning åt kompisar häromveckan. Jag känner dig inte men älskar dig ändå, är min känsla gentemot eken. Här i allt annat än skira färger, behovet av dem kommer som sagt sällan.

Nya pennor! Bra färgpennor med ordentligt pigment, som blir mer än en tunn hinna på pappret. En sak jag älskar med att bli äldre är att jag blir bättre på livet; jag lär mig mer, vet hur jag och andra funkar i större utsträckning och gör lite smartare val. En sån grej är att jag numera inte har riktigt lika lång startsträcka när det kommer till att köpa saker som vi behöver eller vet att vi kommer att använda. Det funkar att rita med eller på det mesta, men bra material underlättar och nya material kan vara ett sätt att testa nya tekniker. Sen är mina hobbies är fortfarande ganska billiga, det är ju ingen båt vi snackar om.

I fredags tog jag en promenad med en kompis och med tanke på hur snackig den promenaden var är jag förvånad att jag hade sinnesnärvaro nog för att tvärnita och fota ett träd. Vet ni hur många träd det finns i min telefon? Man kan icke räkna dem alla.

Träd och kritor, 2021 års stora kärlek! Nackdelen med många färger och nyanser är frustrationen som kommer när inte exakt rätt färg finns, med begränsad palett får man vara mer påhittig. Men jag ska nog vänja mig vid överflöd också.

Och bra färgpennor är jag redan van!

Aprils sista dagar

Isen släpper sitt grepp och flera hemmadagar på raken får mig att se fram emot sommarlov. Då ska vi bada och knappt ens tänka på morgondagen.

Vad låter bättre, beställningsjobb eller teckningar till pappa?

– Varifrån fick du den där idén?
– Från min hjärna.

Jag påbörjar den sedvanliga utrensningen av vinterkläder men måste avbryta för att klippa i papper. Tankarna rör sig återigen kring att välja och välja bort – jag har svårt att motivera mig till sånt som vissa tycker är självklart men lägger stora mängder tid på det som är viktigt för mig. Var går gränsen? Jag återkommer kanske med fler ord i frågan.

Träden väntar fortfarande på mer värme men här och var finns trotsande grönska. Snart har vi glömt bort hur kala träd ser ut.

Målat för Tigray

Situationen i Tigray är fortsatt svår då konflikten har tvingat många människor på flykt. Det är svårt att inte göra något så det här blir min lilla bäck; jag säljer en del av det jag målat det senaste året och pengarna som kommer in går direkt till norra Etiopien via EFS och Mekane Yesus-kyrkans biståndsorgan DASSC.

Bilderna är målade i akryl och akvarell, på papp i ca A5-storlek. De kostar 300 kronor styck (även om det såklart är fritt att ge mer med tanke på Tigray) och jag bjuder på portot. Om du vill köpa är det enklast att på min instagram (elinsharew) kommentera den bild du vill ha i stories. Men eftersom inte alla har insta lägger jag också upp några av dem här, skriv en kommentar om du vill tinga en!

Mycket ger mer

Jag minns någon som sa att det är lättare att träna mycket än lite – den som tränar mycket gör det i farten, har vanan inne, behöver inte fundera. Den teorin måste gå att applicera på det mesta, för det är ju lättare att hålla ordning i ett redan städat hem eller att börja på nästa bok direkt efter en avslutad. När det kommer till skapande av olika slag föds fler idéer av görandet – och om material ligger framme är tröskeln låg. Där har jag varit i veckan.

Ledighet gör att jag inte sitter vid en skärm dagarna i ända och då blir det roligare att använda ritplattan. Jag börjar komma in i tekniken som är långt ifrån den analoga, testar färgkombinationer och gläds åt snabba, enkla byten.

Ett par vänner och jag fick för oss att kolla på Bob Ross, en konstnär som under andra halvan av åttiotalet fick massorna att måla genom TV-programmet Joy of Painting. Vi blev som många andra helt uppslukade av pratet, tekniken och klart du kan-attityden. Nästa dag började jag min akrylmålning med svart grund – tänk vad lite youtubande kan åstadkomma – men sen fortsatte jag på eget vis för att få fram några eukalyptusträd.

Samtidigt pågår en humanitär kris i Tigray och jag har funderat på vad jag kan göra för att på något sätt bidra till dem som arbetar för de som drabbas hårdast. Något i stil med Ge och få 2016, då jag skickade kort till alla som gav pengar till mat för etiopiska skolbarn under ett år av svält. Kanske är jag äntligen något på spåren!

Noder

Det är en vecka med mycket, av allt. Då krävs noder för att allt inte ska bli en enda stressig sörja. Som små nålar på kartan; här har jag varit.

Fina vänner i backen

Det är årets sista onsdag – afghanskt nyår coming up

Oväntade tårar över dansutmaning i flödet

Tulpaner, tulpaner, överallt tulpaner

Sms man skrattar högt åt

Människor som växer och utvecklas, och jag få stå bredvid

Se en gudstjänst, måla en papperspåse

Lättnaden av att prata med en vän som kan sätta ord på vad jag känner och går igenom

Kan jag få skinnbyxor att träna i? Fattar du hur jobbigt det kommer vara?
och
När jag var fyra år och gjorde kullerbyttor och bakåtkullerbyttor tänkte jag alltid på apelsiner, clementiner, papaya och sånt där.
och
Av alla som jobbar i Sverige är en åttondel professionella legobyggare.

Jag drömde att lövsprickningen skedde över några timmar, från noll till hundra så man inte hängde med. Hur blir det här? undrade vi med påtaglig besvikelse. Vaknade med en ny blick på det som tycks ta lång tid. Snabbt och direkt är inte alltid bäst fastän träden fortfarande är kala. Processen osv. Solen lyser in i sovrummet klockan sex, vårtecken om något.

Bröd; livets, dagligt och hembakat

Han får mig att rita när det känns som jag inte orkar

Ja, ännu fler tulpaner

Sportlov

En kompis ringde, han frågade om vi sportade. Mindre än en vanlig vecka svarade jag.

Men mycket tid utomhus har det blivit och vädervintern 2021 fortsätter starkt med många bollar i luften. Vi är inte frusna av oss men har frusit varje dag.

Sen är vi inne och ritar och ritar och ritar och ritar. Skriver och skriver och ritar lite till.

Jag har fått springa på skoterspår och det var hundra procent härligt. Räknas det som sport?

Jag älskar vänner som ser och bekräftar mitt barn. Mer specifikt älskar jag Malin.

På bokrean gick jag mellan hyllorna och scrollade samtidigt igenom Malinas bokkonto på instagram för att inte råka köpa något som hon inte tyckt om. Jag läser väl en procent av vad hon gör men smaken är lika. Samma grej med kokboken – Malin köpte en likadan förra veckan och sa att den innehåller ”grejer vi gillar”. Där är dock konsumtionsnivån mer jämlik.

Morgnarna har blivit speciella, de har börjat med stillhet, klarhet och idéer. Någon gång hög puls över en bortglömd födelsedag, men överlag stor tacksamhet. En ny dag och vi har allt vi behöver.

Fördel deltid

Efter tre mastiga jobbdagar tog jag helg – som jag gör ovanligt tidigt varannan vecka. Timingen kunde inte ha varit bättre för igår slog vädret om och bjöd på vårvinter med plusgrader och sol.

Ellen hörde av sig och vi hade nästan svårt att tro att det faktiskt gick, att vi kunde ses. Vad glada ni blev av att se varandra, sa en äldre äldre man som gick förbi. JA SÅKLART

Hela vägen hem från vår soliga och roliga promenad var jag väldigt målmedveten; nu ska det städas! Rådas bot på ”var sak på fel plats”-principen som tycks råda i vårt hem. Men vad gjorde jag istället? Ritade. Vet inte om jag är väldigt bra eller väldigt dålig på att prioritera.

Centralasiatiska berg i oljepastell – med en låt i huvudet hela tiden. Sing, sing, oh barren land, water is coming for the thirsty.

Esaias ritade också, digitalt med ritplattan Malin gav mig i födelsedagspresent. Han hade förlagan under så jag gissar att det här är hans generations svar på att kalkera – men ändå! Jag blir så imponerad! Givetvis finns det också lite mattegrejer på sidan.

Nu har jag redan jobbet jag drömt om, men ibland kan jag fundera hur det vore att arbeta i en butik, att ständigt möta nya människor, vara trevlig och försöka hjälpa dem hitta det de vill ha. Att träffa en sån person kan verkligen få mig på gott humör, och det hände i förmiddags. Vips hade jag köpt ett par skridskor också.

Dagen känns redan väldigt lång, kanske är det kontrasten till det färska minnet av decembermörkret som gör det så påtagligt. Jag sprang långt och länge bara för att maxa utetiden. En kvinna stod lutad mot promenadstavarna, en man satt på sin rullator, ansiktena snett uppåt mot solen. Asfalten behagade dyka upp.

Jag var bara så lycklig? Sprang och log nästan hela tiden, ni kan lita på att jag hälsade på varenda människa jag mötte. Hej hej, hej hej. Med dessa två dagar i ryggen är jag mer än redo för nästa del, den officiella helgen. Hoppas ni alla får en trevlig en!

Det andra skrivit

När mötena med andra människor är få uppskattar jag att mitt jobb är så varierande, meningsfullt och lärorikt – tack vare de personer jag får träffa. Ingen dag är den andra lik. Under en skrivövning skulle deltagarna skriva vad de gjorde dagen innan och vad de skulle göra dagen därpå, och en formulerade något i stil med: Jag vet inte vad som händer imorgon men jag planerar att gå till skolan och studera och sen gå tillbaka hem. Jag dristar mig till att säga att det är väldigt få svenskfödda som skriver eller ens tänker på det sättet. Men det gäller ju alla; vi vet inte vad som händer.

Fastan – och tankarna kring den – fortsätter. Den ökade digitala närvaron av både kyrkor och enskilda kristna gör att vi-känslan i denna, annars något ensliga, period efter fettisdag blir starkare. Peter Halldorf påminner i Spåren till det fördolda om ett liv att längta efter:

Därför är fastan, eller askesen, aldrig ett avståndstagande. Den är en väg till ett genuint mottagande. Ju mer beroende vi blir av Gud, desto mindre beroende av omvärldens bekräftelser. I det oberoendet kan vi ta emot världen, både ting och människor – och vårt eget liv! – inte för vad de ger oss utan för vad de är i Gud. Ett mottagande som är idel glädje.

Och slutligen ett citat av Tim Keller som jag ramlade över. Hur många ord och citat läser man inte på en dag? Det här har i alla fall stannat kvar i mig länge och gjort mig lite provocerad, men också fött förundran, tacksamhet och ökad tillit till Gud: God will only give you what you would have asked for if you knew everything he knows. 

Vecka sju

Vecka sju har varit lång, tjock av innehåll; mycket arbete och mycket vila, nya idéer och påminnelser om gammalt, smällkallt och vräkande snö, hela känslospannet. En väldigt social vecka dessutom och även om IRL är det jag mest längtar efter kan jag inte vara annat än tacksam över videosamtalen som förgyllt mina dagar. Att röra sig runt i hela kommunen, hela landet och sen till Etiopien, Finland och Israel hade väl inte varit görbart ens utan pandemi? Idag fortsatte det digitala temat, söndagsskola med uppsalabor för Esaias och sen gudstjänst från Stockholm för mig. En sån lyx!

Efter både jobb och ledigt på skärm längtar ögonen efter annat. Nya kritor har kommit och min nya kärlek stavas torrpastell. I samma paket låg en rulle klistermärken som Esaias längtat efter.

Nu finns de överallt.

Japp.

Veckan avslutades med att gå en kilometer i snöstorm för att fira en pojke som fyllt tio. Det var ren och skär glädje, gemenskap är bäst. Han fick ett par hörlurar som visade sig vara den bästa chansningen vi gjort, jag har nog aldrig sett någon bli gladare av ett paket? Alltså wow, sa han. Alltså wow, tänkte jag.