Kids

Två sidor av två stycken

Vi har sportlov nästa vecka så ikväll är det ingen läsläxa, jag förvånas över hur lättad jag blir. En grej mindre i listan över saker som ska göras under en dag. Det ska väckas, kläs, borstas, tvättas, lämnas, hämtas, uppmuntras, diskuteras, ätas, läsas, nattas – eller ses till att det görs. En läxa mindre, några extra andetag. Något varmare temperaturer gör att uteleken har fått en nystart och Esaias springer omkring med en klasskompis någonstans i närheten, jag får äta middag själv för första gången på väldigt länge. Också det en ovanlig känsla.

Tider av fysiska avstånd gör att vi två blir mer av en ö än vi vanligtvis är. Det ensamstående föräldraskapets sidor blir tydligare, det blir både svårare och närmare.

Det kan nämligen vara rätt jobbigt att vara singelmorsa. Allt ansvar ligger på mig och jag spelar alla roller. Det finns ingen att dela det med, varken svåra beslut eller roliga saker som sägs och händer (när de sägs och händer). I vanliga fall har vi vardag med fler, både den större familjen och våra nära vänner, och jag brukar ofta ha barnfria kvällar och helger. En avlastning i det praktiska, men framförallt en hjälp i form av insyn och input för oss båda. Som jag kan sakna det.

Men med det sagt; vi har det fantastiskt bra. Om jag ska vara med en enda person hela tiden är Esaias bäst. Han är rolig, smart, omtänksam och brister ut i sång och dans närsom. Vi är tighta. Jag vet inte hur vår relation hade sett ut om vi var fler än två i familjen, men jag vet skillnaden jämfört med hur det brukar vara. När det inte är pandemi är det väldigt ofta andra människor med i bilden och väldigt ofta är vi på väg någonstans. Han leker med barnen, jag pratar med de vuxna. Antagligen har vi även då relativt mycket tid bara vi två, jämfört med hur det blir i familjer på fler, men för oss är skillnaden markant. Det lyxiga och mysiga vi annars gör hemma hos andra gör vi nu hemma hos oss. Vi har roligare, skrattar mer, hinner prata om fler grejer. Jag hänger med i svängarna. Det här har varit ett bonusår på det viset att rörelsen ut och bort stannades av och han kom tillbaka in en stund.

Jag längtar verkligen efter nästa gång jag får en längre stund för mig själv, då utan att behöva titta på klockan och inse att jag borde gå ut i mörkret och leta efter en lekglad sjuåring. Men ändå. Jag har någon att hämta in.

Fördel deltid

Efter tre mastiga jobbdagar tog jag helg – som jag gör ovanligt tidigt varannan vecka. Timingen kunde inte ha varit bättre för igår slog vädret om och bjöd på vårvinter med plusgrader och sol.

Ellen hörde av sig och vi hade nästan svårt att tro att det faktiskt gick, att vi kunde ses. Vad glada ni blev av att se varandra, sa en äldre äldre man som gick förbi. JA SÅKLART

Hela vägen hem från vår soliga och roliga promenad var jag väldigt målmedveten; nu ska det städas! Rådas bot på ”var sak på fel plats”-principen som tycks råda i vårt hem. Men vad gjorde jag istället? Ritade. Vet inte om jag är väldigt bra eller väldigt dålig på att prioritera.

Centralasiatiska berg i oljepastell – med en låt i huvudet hela tiden. Sing, sing, oh barren land, water is coming for the thirsty.

Esaias ritade också, digitalt med ritplattan Malin gav mig i födelsedagspresent. Han hade förlagan under så jag gissar att det här är hans generations svar på att kalkera – men ändå! Jag blir så imponerad! Givetvis finns det också lite mattegrejer på sidan.

Nu har jag redan jobbet jag drömt om, men ibland kan jag fundera hur det vore att arbeta i en butik, att ständigt möta nya människor, vara trevlig och försöka hjälpa dem hitta det de vill ha. Att träffa en sån person kan verkligen få mig på gott humör, och det hände i förmiddags. Vips hade jag köpt ett par skridskor också.

Dagen känns redan väldigt lång, kanske är det kontrasten till det färska minnet av decembermörkret som gör det så påtagligt. Jag sprang långt och länge bara för att maxa utetiden. En kvinna stod lutad mot promenadstavarna, en man satt på sin rullator, ansiktena snett uppåt mot solen. Asfalten behagade dyka upp.

Jag var bara så lycklig? Sprang och log nästan hela tiden, ni kan lita på att jag hälsade på varenda människa jag mötte. Hej hej, hej hej. Med dessa två dagar i ryggen är jag mer än redo för nästa del, den officiella helgen. Hoppas ni alla får en trevlig en!

Vecka sju

Vecka sju har varit lång, tjock av innehåll; mycket arbete och mycket vila, nya idéer och påminnelser om gammalt, smällkallt och vräkande snö, hela känslospannet. En väldigt social vecka dessutom och även om IRL är det jag mest längtar efter kan jag inte vara annat än tacksam över videosamtalen som förgyllt mina dagar. Att röra sig runt i hela kommunen, hela landet och sen till Etiopien, Finland och Israel hade väl inte varit görbart ens utan pandemi? Idag fortsatte det digitala temat, söndagsskola med uppsalabor för Esaias och sen gudstjänst från Stockholm för mig. En sån lyx!

Efter både jobb och ledigt på skärm längtar ögonen efter annat. Nya kritor har kommit och min nya kärlek stavas torrpastell. I samma paket låg en rulle klistermärken som Esaias längtat efter.

Nu finns de överallt.

Japp.

Veckan avslutades med att gå en kilometer i snöstorm för att fira en pojke som fyllt tio. Det var ren och skär glädje, gemenskap är bäst. Han fick ett par hörlurar som visade sig vara den bästa chansningen vi gjort, jag har nog aldrig sett någon bli gladare av ett paket? Alltså wow, sa han. Alltså wow, tänkte jag.

Födelsedagsföredettabarnet

Det är lättare att erkänna att jag kämpade då än att jag kämpar nu, men jag kämpar inte nu. Nu är det lätthet och att längta tills han kommer hem från skolan, det är bättre filmer och ömsesidigt tålamod och interna skämt. Han kommer hem från skolan, fortsätter med legobygget han gav till mig i födelsedagspresent, födelsedagsföredettabarnet kallade han mig. 33 är den snyggaste siffran jag har haft och han säger att han ska bo hos mig även när han fyllt arton, bo hemma och spara alla pengar så han kanske har 100 000 när han är 40.

Mitt hem ljuva hem

Aaaahh, jag trivs i mitt hem ljuva hem! sa barnet när han kommit tillbaka efter en natt borta. Jullovsstämningen är påtaglig och vi har återigen fått in snitsen på hemmavarandet.

Ute är det vitt och många minusgrader, de vanliga platserna (här den korta vägen mellan hem och skola) ser helt magiska ut.

Jag lär mig hur bra vi mår av att vara utomhus. En timme blir till två och när vi kommer in får vi starta på ny kula.

Varför vill så många bo i södra Sverige? undrade han ikväll. Där är det ju bara regn och blablabla. Det kanske är för att deras lilla huvudstad är där? Men i Pite är det lite mer kulturiskt! Det är som ett äventyr som aldrig tar slut!

Morfar kom och initierade säsongspremiär. Jag ser fram emot en vinter där vi är ute mycket, en mer stabil ork och ett större barn gör att hurtiga uteaktiviteter inte längre stressar mig som förut.

Överlag är det väldigt stressfritt nu, jag har aldrig varit med om ett liknande jullov. Inget nyårsläger och inget fläng, så många dagar det blir då. Jag frostar av frysen och lägger pussel, läser böcker och glömmer telefonen.

Och tänk, snart är det sommar! säger han sen. Det var sommar alldeles nyss och snart är det sommar igen!

Allt har sin tid och tur är väl det.

Mödraskapet

Jag ser hur du klär henne med långkalsonger trots sprattlande ben, med tjocksockar trots sparkande fötter. Bäddar ner henne med åkpåse, skinnfäll och ullfilt på sparken och låter henne glida fram på snöig väg tills ögonlocken blir tunga. Du förstår allt hon säger, dina ögon lyser upp när hon skrattar. Jag ser hur du springer upp för att hjälpa henne somna om när hon har vaknat mitt i nattsömnen, hur du stiger upp med henne på morgonen. Hur du med hög puls rycker undan det hon hade kunnat sätta i halsen, hur du ger en kram till. Jag ser hur ni dansar, hur hon nyper dig i armen, hur du pratar med henne. Jag ser hur du ser henne.

Jullovet, ullovet

Vi fick jullov. Jag fick tid att tova. Resten är om inte historia så i alla fall ett väldigt bildrikt blogginlägg.

Det började egentligen den sista arbetsdagen, då jag i någon rast eller så tog tag i julklappen som inte blivit färdig. Svamp och stjärna till min marioälskande gudson!

Figurerna kan se så tragiska och ledsna ut när man håller på. För att inte tala om marodörskänslan av att hugga en nål i någons öga, även när denna någon är en svamp i ull.

Från den dagen lämnade inte ullen köksbordet.

En av mina brorsöner gillar Star wars och fick en liten BB8.

Hips vips var det den tjugotredje och min stackars son utbrast att han minsann också ville ha något tovat i julklapp, kanske en Baby Yoda!? Så när chokladkolan var färdigkokad vid midnatt satte jag mig och hetstovade ett litet huvud. Mottagaren blev glad men såg direkt att öronen var för stora – visst, jag fixar det, sa jag.

Men innan jag var redo för ett återinträde i julklappsfabriken ville jag göra något som jag tänkt på ett tag; en julkrubba i ull där Maria håller i Jesus och där inte alla är blonda.

Själva formen/stallet formade jag först med nål och sen med vatten och såpa, idén kom från mina vänners krubba från Israel.

När jag hade fått göra min egen grej var det dags att ta tag i ullskissen och det där med att ”fixa öronen” gick lite överstyr. Huvudformen, färgen, näsan, munnen, ögonen – ett rejält ansiktslyft behövdes.

För varje nålstick ett steg närmare målet.

Jag bestämde mig för att ett löst huvud inte räckte, jag måste göra en kropp

Och här någonstans var det som att tovningen tog över mig och jag är inte intresserad av att veta hur lång tid jag ägnade åt denna julklappsmakeover

Till slut blev den i alla fall klar! Trodde jag. Under min första barnfria kväll på länge fattade jag nämligen en del egna beslut, som att det här med brunt blir inte bra, Baby Yoda kan väl lika gärna ha ljusgrå kläder? Resten av familjen tyckte annorlunda, och det var ju ändå hans julklapp.

Bruna kläder på! Baby Yoda klar! Här hade det kanske varit vist att sluta, ställa sig upp från tovningsbordet och göra något annan en stund. Men ibland levet ilet sitt eget liv och jag kom på tre grejer till jag ville göra:

En enhörning till en som gillar enhörningar!

En liten och tight tovad liten katt

till en som gillar katter!

Svansen hjälper även tovade djur med balansen.

Och slutligen en halvlurvig Harry Potter till en som gillar Harry Potter, för det var dagen innan nyårsafton och vid det laget var jag till slut redo att lämna tovningen. Åtminstone för det året.

Tovade grönsaker

Vad är detta om inte resultatet av ett ihållande tovningsil? Malins dotter Tove skulle fylla ett och eftersom hon inte har avslöjat sina intressen än gick jag på Malins, så grönsaker fick det bli. Tovat till Tove är väl ändå tillräckligt mitt i prick?

Jag chansar väldigt mycket när jag nåltovar. När jag skulle göra blomkålshuvudet började jag med att vira vit ull runt en bit skumgummi, annars brukar jag inte ha någon stomme.

Jag fäste lösa ändar genom några nålstick på undersidan (vilket är vad nåltovning är, en massa nålstick) och sen formade jag ovansidan utan att tänka för symmetriskt.

Jag nålade ingenting uppe på buketterna, för att formen skulle bli så tydlig som möjligt.

Bladen nåltovade jag först ihop genom att lägga några tunna lager ull på varandra och få till en oklar form. På nästan alla grönsaker blandade jag in lite från min begränsade färgpalett för att det skulle kännas lite mer – wait for it – levande.

Eftersom nåltovningen är lite begränsad, liksom mitt tålamod, våttovade jag alla blad (till både blomkål, purjolök och morot) för att de skulle bli tunnare och fastare. Varmt vatten, såpa och gnugga!

De torkade bladen skulle få såna där streck som blad har på sig (finns det något namn för dem?) men jag ville inte att de skulle vara för definierade så jag drog på ett tunt lager som jag utgick från.

Hela tiden fick jag påminna mig själv om att en ettåring skulle ha grejerna – helt säkra för hårda nypor är de inte, men hyfsat.

De tre bladen tovade jag sen fast på undersidan och blomkålen var klar!

Och på tal om undersidor fick purjon, vitlöken och broccolin lite extra grått och vitt på sig.

Det är underbart att vara helt inne i ett projekt, just den här lilla ullklumpen längtade jag hem till hela tisdagen.

Jag är glad att julen närmar sig, för än ser jag ingen anledning att sluta med ullen och nålen. Hurra för Tove och tovning!

Leka vuxen, leka ute

Helgen kom och pågick och pågick. Fyra dagar av olika konstellationer som skulle fika, ge presenter och sjunga. Olika nivå av härj, när gänget av klasskompisar slängt i sig monstermunkar och ropade VI GÅR UT var jag inte den som sa nej.

Tidiga novembereftermiddagar är väldigt lika sena juninätter. Även fascinationen över ljusets beteende under samma månader har vissa likheter.

Jag fick testa hur det känns att vara En Uppstyrd Person – en sån som alltid har fika i frysen, tom diskbänk och bäddad säng. Det kommer inte naturligt för mig men känns som en kul lek när det händer. Jag är också väldigt nöjd över att jag orkade rodda allt detta firande på egen hand utan att bli mer än lagom trött.

Söndagen kom med fars dag – kanske den första någonsin som firades utomhus. Vi påmindes om det vi lärde oss i våras; ska man sitta och fika behövs tre gånger så mycket kläder som när man rör på sig.

Blåsmark bjöd på sol och pinnar.

”Lyft upp mig mamma”, sa han och det ser ut som att det borde vara ombytta roller typ nästa år.

Sju år

Han som väljer diket framför vägen är nu sju år!

”Mamma, du förstår väl att jag har väntat på den här dagen i ett helt år?” och ”om sju år är jag fjorton” var två av de saker som sas.

Det är fint att få fira en person man älskar så. Trots att pandemin gjorde att vi var lite färre och fick sprida ut firandet blir det tydligt att han omgiven av en massa människor som tycker om honom och vill honom väl. På distans eller nära, vilken välsignelse det är att vara många!