Färg och form

Det andra skrivit

När mötena med andra människor är få uppskattar jag att mitt jobb är så varierande, meningsfullt och lärorikt – tack vare de personer jag får träffa. Ingen dag är den andra lik. Under en skrivövning skulle deltagarna skriva vad de gjorde dagen innan och vad de skulle göra dagen därpå, och en formulerade något i stil med: Jag vet inte vad som händer imorgon men jag planerar att gå till skolan och studera och sen gå tillbaka hem. Jag dristar mig till att säga att det är väldigt få svenskfödda som skriver eller ens tänker på det sättet. Men det gäller ju alla; vi vet inte vad som händer.

Fastan – och tankarna kring den – fortsätter. Den ökade digitala närvaron av både kyrkor och enskilda kristna gör att vi-känslan i denna, annars något ensliga, period efter fettisdag blir starkare. Peter Halldorf påminner i Spåren till det fördolda om ett liv att längta efter:

Därför är fastan, eller askesen, aldrig ett avståndstagande. Den är en väg till ett genuint mottagande. Ju mer beroende vi blir av Gud, desto mindre beroende av omvärldens bekräftelser. I det oberoendet kan vi ta emot världen, både ting och människor – och vårt eget liv! – inte för vad de ger oss utan för vad de är i Gud. Ett mottagande som är idel glädje.

Och slutligen ett citat av Tim Keller som jag ramlade över. Hur många ord och citat läser man inte på en dag? Det här har i alla fall stannat kvar i mig länge och gjort mig lite provocerad, men också fött förundran, tacksamhet och ökad tillit till Gud: God will only give you what you would have asked for if you knew everything he knows. 

Vecka sju

Vecka sju har varit lång, tjock av innehåll; mycket arbete och mycket vila, nya idéer och påminnelser om gammalt, smällkallt och vräkande snö, hela känslospannet. En väldigt social vecka dessutom och även om IRL är det jag mest längtar efter kan jag inte vara annat än tacksam över videosamtalen som förgyllt mina dagar. Att röra sig runt i hela kommunen, hela landet och sen till Etiopien, Finland och Israel hade väl inte varit görbart ens utan pandemi? Idag fortsatte det digitala temat, söndagsskola med uppsalabor för Esaias och sen gudstjänst från Stockholm för mig. En sån lyx!

Efter både jobb och ledigt på skärm längtar ögonen efter annat. Nya kritor har kommit och min nya kärlek stavas torrpastell. I samma paket låg en rulle klistermärken som Esaias längtat efter.

Nu finns de överallt.

Japp.

Veckan avslutades med att gå en kilometer i snöstorm för att fira en pojke som fyllt tio. Det var ren och skär glädje, gemenskap är bäst. Han fick ett par hörlurar som visade sig vara den bästa chansningen vi gjort, jag har nog aldrig sett någon bli gladare av ett paket? Alltså wow, sa han. Alltså wow, tänkte jag.

Att skapa utan press

Jag gillar att göra saker med mina händer, men jag är också (som alla?) lagd åt prestationshållet vilket gör att glädjen kan kvävas och upptäckarlusten försvinna. Kanske är den risken lite extra överhängande när det handlar om att göra något som resulterar i en produkt av något slag. Medan en halvkass löprunda blir en i träningsmängden det är lätt att se på det tovade, målade eller stickade som ligger framför mig och döma i termer av snyggt eller fult. Jag strävar efter att komma ifrån den dömande blicken, att bara köra och skapa mer som ett barn, men ibland måste jag lura hjärnan för att komma dit. Det här är mina strategier:

Gör något användbart. Det finns en frihet i att göra något som främst är till för att användas, inte betraktas. Stickningen har hjälpt mig genom många svackor, när jag haft varken inspiration eller idéer har ett färdigt stickmönster hjälpt mig. En maska i taget och sen har jag något som värmer någon. Det hjälper skapartankarna att komma igång men erbjuder också lite vila.

Gör något till dig själv. Det är underbart att få skapa till andra men när det bara handlar om att sticka något till en bebis, måla en tavla åt en kompis eller skriva för andra att läsa kan det i vissa fall bli överväldigande. Jag vill såklart att det ska uppskattas av mottagaren, men den strävan kan vara lite hämmande i den kreativa processen. Då kan jag göra något till mig själv, som för att frisätta mitt eget tycke.

Dela en del. Förut delade jag knappt något av det jag gjorde på blogg eller instagram, jag såg det nästan som en lägre form av skapande (gör du det bara för att få likes?). Det senaste året har jag märkt att det faktiskt blir roligare då – jag gillar att ta del av vad andra gör och jag växer och utvecklas av andras respons. Samtidigt finns det mycket jag inte delar, vissa grejer vill jag hålla för mig själv.

Vila dig i form. Tvinga inte fram något. Soffan är också bra. Jag får oftast mina kreativa il i slutet av lovet eller helgen, det är nog ingen slump.

Rita på kvitton. Om jag målar på canvas är det uppenbara målet Väggen. Om jag däremot skissar i en anteckningsbok eller på ett kvitto får jag rita hur fint eller fult jag vill, syftet är inte främst att det ska visas upp.

Testa nya tekniker. Det här året har börjat med stor variation och ett nytt material varje vecka, utan att jag planerat det. Först var det ull, sen papper, oljepasteller, jag redigerade ett par filmer, ritade med blyerts och nu har jag små former av lera som väntar på att målas. Att testa nytt främjar lekfullhet och är plain skoj – jag behöver inte vara bäst, jag testar bara.

Sen kan man också strunta i det och fortsätta en annan dag. Och när det du gör inte blir så fint som du hade önskat, se det som ett träningspass. Det kommer fler chanser!


Om ni klickar på bilderna kommer ni till inläggen de kommer från.
Mer på samma tema:

Skapa med barn
Underlätta skapandet

Våg på våg

Överflöd från en källa som aldrig sinar.

Utsikten från våra fönster är sinnebilden av midvinter.

Det är tur att vi inte har bråttom, det är tur att bilen jag skottade fram faktiskt var min.

När den nödvändiga skottningen är avklarad får nöjesskottningen ta vid. För några dagar sedan sörjde vi att de tog bort de stora snöhögarna utanför oss men snabbt blev de lika stora och större.

Inomhus klipps ytterligare några blomblad, jag testar vad som blir bra och inte.

Ytterligare en blomma, utifrån ett mönster jag hittade på Pinterest; någon har tagit av en pions alla blad och ritat av allihopa. Tack för att jag får ta del av det genidraget. Tack för blommor och snö samtidigt.

Tack för våg på våg av barmhärtighet.

Papperspioner

När snön vräker och vinden viner, vad passar då bättre än att göra några blommor?

Allt är i kräppapper, eller crepe paper, och första steget är att klippa en lång remsa i gult. Jag drog ut remsan på längden innan jag klippte små fransar. De orangea topparna målade jag före fransningen men sen klippte jag allt lite kortare och drog lite åt alla håll för att få lite struktur i det.

En ståltråd täcktes av grönt, grön floristtejp hade funkat ännu bättre, och många blad klipptes ut. Olika storlekar, lite olika form och små jack längst upp.

För att forma bladen finns det speciella verktyg men ett gammalt kort av något slag funkar lika bra. Tekniken är densamma som när man krullar presentsnören med sax.

Ytterligare form får bladen av att stretchas ut på mitten – det här är vanligt billigt pysselkräppapper, men jag är sugen på att köpa något av bättre kvalitet för det ska visst gå att forma ännu mer. Man kan också klämma ihop bladen lite längst upp, det gjorde jag mer ordentligt på den andra.

Så var det dags att limma, först det gula

Och sen bladen. Det blir ännu bättre om de limmas på undersidan av det gula, vilket jag insåg när jag gick tillbaka till den tutorial jag sett lite av tidigare, jag följde den inte till punkt och pricka men det mesta är likt.

När jag formade bladen mer och byggde på underifrån blev det en tydligare pionform men båda sätt blir fina

Bladen limmas på i storleksordning, jag följde inget särskilt mönster utan la till där det behöves, i slutet hade jag tre blad som var bredare och så pass långa att de kom upp i höjd med de andra.

Så roligt och ett lagom projekt för en kväll.

Det går såklart att göra hela buketter med gröna blad och allting men för nu står pionerna bra i varsitt glas.

Jag gillar verkligen levande blommor – allt känns roligare med en bukett på bordet – men de här framkallar faktiskt en snarlik känsla. Och så håller de länge, tacksamt!

Inom ramarna, uppåt väggarna

Parallellt med att ljusstakar, stjärnor och julkrubbor plockades och packades ner sattes annat upp. Färger och former som jag stuvade undan i början av december och en del nytt.

I timmar kan jag gå runt och ändra och känna efter, ändra igen. Det låter extremt flummigt i text, gör jag verkligen så? Jo, men jag varvar det med vanliga vardagsbestyr, ringer ett telefonsamtal, diskar lite, bär ut lådan med julsaker till förrådet. Fullt så ernstig är jag inte.

Jag hade en särskild plats i bokhyllan för bilder jag velat rama in, som det här fantastiska trycket som Johanna har gjort. Lyx för mig som får vackra brev titt som tätt.

Lejonet, cirkelväven och prickarna har fått nya platser – men de blir nog inte kvar där. Fördelen med att nöja sig med den här typen av förändring istället för att, säg blåsa ut köket, är att det är lika lättgjort som ändrat. För nej, jag är inte personen som funderar och mäter och håller på innan jag sätter upp något.

Detta är inget mindre än strukturen på farmor och farfars yttervägg. Idén fick jag från vänners konstnärsvän, ett sånt smart sätt att samla minnen från viktiga platser. Kanske är det behovet extra stort nu, att påminnas om ställen, ord, människor och händelser som betyder mycket för en.

Några eukalyptusblad från Addis. Tre tallar av Paulina Hedman som tillsammans med hennes två lika begåvade systrar har ett instagramkonto som heter just det: tre_tallar. Och två lappar med ett citat av Luther som Tariku skrev ner någon gång:

This is not the goal but it is the right road.

Oljepastellkritorna

Det finns en på instagram du borde följa, sa Malin för en vecka sen, jag gjorde som hon sa. Tänkte, visst var kritorna jag köpte i höstas oljepastell? Det var de. Tänkte, jag kan ju rita av en av bilderna för att testa. Det gjorde jag, i farten, egentligen på väg till annat.

Tiden försvann, alltid ett gott tecken.

Att härma är ett bra sätt att upptäcka nytt – nya tekniker eller nya motiv – men efter en bild var det dags att gå vidare till något eget.

I jakt på stora svarta papper rev jag ut de sista tomma sidorna ur mitt album med bilder från studenten. Scrollade bakåt till mars och eukalyptusträd. Testade att blanda färger, testade att inte blanda.

En ohärmad! skrev jag till Malin. Jaaaa!!!! skrev hon.

Utsikten ett par hundra meter från farmor och farfar, där vi gick våra kvällspromenader. Kritorna uppfyller ett för mig viktigt kriterium; det måste inte bli färdigt direkt. De kan ligga framme och vänta på nästa lediga stund, nästa fikarast under hemmajobbet.

Och här några hundra meter från oss, fårösundet. Det roliga med att upptäcka nya material är att det blir just ett upptäckande. I kombination med grova kritor som inte tillåter alltför mycket finlir är det förlåtande och en vila för hjärnan.

Häromdagen hamnade jag i Etiopien igen, då Frida la upp en bild som fick mig att känna starkt. Vad synd att jag upptäckte kritorna i slutet av jullovet istället för i början, tänkte jag först, men insåg sen hur klassiskt det är; efter vila kommer il.

Jullovet, ullovet

Vi fick jullov. Jag fick tid att tova. Resten är om inte historia så i alla fall ett väldigt bildrikt blogginlägg.

Det började egentligen den sista arbetsdagen, då jag i någon rast eller så tog tag i julklappen som inte blivit färdig. Svamp och stjärna till min marioälskande gudson!

Figurerna kan se så tragiska och ledsna ut när man håller på. För att inte tala om marodörskänslan av att hugga en nål i någons öga, även när denna någon är en svamp i ull.

Från den dagen lämnade inte ullen köksbordet.

En av mina brorsöner gillar Star wars och fick en liten BB8.

Hips vips var det den tjugotredje och min stackars son utbrast att han minsann också ville ha något tovat i julklapp, kanske en Baby Yoda!? Så när chokladkolan var färdigkokad vid midnatt satte jag mig och hetstovade ett litet huvud. Mottagaren blev glad men såg direkt att öronen var för stora – visst, jag fixar det, sa jag.

Men innan jag var redo för ett återinträde i julklappsfabriken ville jag göra något som jag tänkt på ett tag; en julkrubba i ull där Maria håller i Jesus och där inte alla är blonda.

Själva formen/stallet formade jag först med nål och sen med vatten och såpa, idén kom från mina vänners krubba från Israel.

När jag hade fått göra min egen grej var det dags att ta tag i ullskissen och det där med att ”fixa öronen” gick lite överstyr. Huvudformen, färgen, näsan, munnen, ögonen – ett rejält ansiktslyft behövdes.

För varje nålstick ett steg närmare målet.

Jag bestämde mig för att ett löst huvud inte räckte, jag måste göra en kropp

Och här någonstans var det som att tovningen tog över mig och jag är inte intresserad av att veta hur lång tid jag ägnade åt denna julklappsmakeover

Till slut blev den i alla fall klar! Trodde jag. Under min första barnfria kväll på länge fattade jag nämligen en del egna beslut, som att det här med brunt blir inte bra, Baby Yoda kan väl lika gärna ha ljusgrå kläder? Resten av familjen tyckte annorlunda, och det var ju ändå hans julklapp.

Bruna kläder på! Baby Yoda klar! Här hade det kanske varit vist att sluta, ställa sig upp från tovningsbordet och göra något annan en stund. Men ibland levet ilet sitt eget liv och jag kom på tre grejer till jag ville göra:

En enhörning till en som gillar enhörningar!

En liten och tight tovad liten katt

till en som gillar katter!

Svansen hjälper även tovade djur med balansen.

Och slutligen en halvlurvig Harry Potter till en som gillar Harry Potter, för det var dagen innan nyårsafton och vid det laget var jag till slut redo att lämna tovningen. Åtminstone för det året.

Pysselhelgen

Att vara hemma med barn innebär mycket av en viss typ av tid. Det är inte läge att sträckkolla serier, prata ostört i telefon eller ta långa promenader men däremot går det utmärkt att pyssla på med sitt samtidigt som jag är redo att lyssna på en redogörelse om ett legobygge eller något annat. I helgen har haft något för händerna nästan hela tiden och med förhoppningen att det kan ge lite inspiration ska ni få se vad (i form av bilder tagna i obefintligt dagsljus).

Fredagkvällen var totalidyllisk, allt prickade rätt: tända ljus, julmusik, glatt barn, glad förälder och några av de många papperskassarna har nu funnit sin plats i julpyntet. Här finns en bra beskrivning om ni vill göra en liknande stjärna, jag klippte bara tunnare remsor och satte en pärla i mitten.

En lite snabbare variant är att vika dragspel, knyta fast ett snöre i mitten och limma ihop ändarna.

Det finns nog inget ställe där de inte kan hänga.

Även när det finns mer tid än vanligt gillar jag när det går fort, så igår hyvlade jag kylskåpskall pepparkaksdeg med osthyvel. De ser ut som sju svåra år men snabbt gick det och tunna blev pepparkakorna!

Längre tid tog det att torka apelsinskivor i ugnen. Är inte helt övertygad om denna stämning av gul jul? Men på något sätt ska väl mörkret kompenseras.

Helgens sista dag har fyllts av stickning och brevskrivning, mellan allt det vanliga av mat och disk och tupplur i soffan. Om jag hade fått välja själv hade en pysselhelg hemmavid inte varit förstahandsvalet men när den blir en given är det verkligen inte det tråkigaste!

Tovade grönsaker

Vad är detta om inte resultatet av ett ihållande tovningsil? Malins dotter Tove skulle fylla ett och eftersom hon inte har avslöjat sina intressen än gick jag på Malins, så grönsaker fick det bli. Tovat till Tove är väl ändå tillräckligt mitt i prick?

Jag chansar väldigt mycket när jag nåltovar. När jag skulle göra blomkålshuvudet började jag med att vira vit ull runt en bit skumgummi, annars brukar jag inte ha någon stomme.

Jag fäste lösa ändar genom några nålstick på undersidan (vilket är vad nåltovning är, en massa nålstick) och sen formade jag ovansidan utan att tänka för symmetriskt.

Jag nålade ingenting uppe på buketterna, för att formen skulle bli så tydlig som möjligt.

Bladen nåltovade jag först ihop genom att lägga några tunna lager ull på varandra och få till en oklar form. På nästan alla grönsaker blandade jag in lite från min begränsade färgpalett för att det skulle kännas lite mer – wait for it – levande.

Eftersom nåltovningen är lite begränsad, liksom mitt tålamod, våttovade jag alla blad (till både blomkål, purjolök och morot) för att de skulle bli tunnare och fastare. Varmt vatten, såpa och gnugga!

De torkade bladen skulle få såna där streck som blad har på sig (finns det något namn för dem?) men jag ville inte att de skulle vara för definierade så jag drog på ett tunt lager som jag utgick från.

Hela tiden fick jag påminna mig själv om att en ettåring skulle ha grejerna – helt säkra för hårda nypor är de inte, men hyfsat.

De tre bladen tovade jag sen fast på undersidan och blomkålen var klar!

Och på tal om undersidor fick purjon, vitlöken och broccolin lite extra grått och vitt på sig.

Det är underbart att vara helt inne i ett projekt, just den här lilla ullklumpen längtade jag hem till hela tisdagen.

Jag är glad att julen närmar sig, för än ser jag ingen anledning att sluta med ullen och nålen. Hurra för Tove och tovning!