Etiopien

Just ja

Igår, i taxin hem från en underbar dag hos familjen Thornell, kom jag på mig själv med att fundera på när vi kan komma tillbaka hit. Det är härligt att vara ledig, ha mycket tid med Esaias och få prata amarinja varje dag. Mycket går av bara farten, som ett ”just ja, såhär var det”: hur man blir helt okej fräsch med fem deciliter varmvatten, gå in och ut ur en trång minibuss, alltid välja skuggsidan på gatan. Total ärlighet, småprat med vemsomhelst, att vakna av bönrutrop. Hundra grejer att blogga om, hur man bäst pressar en lime i sitt te, konsten att ta lagom mycket injera första vändan för att kunna ta mer sen. Vad jag däremot inte är bekväm med är råttan på toaletten, somnar halvt kissnödig för att jag inte vågar gå dit själv. Tur att det finns annat som kompenserar; vänner, sol och macchiato till exempel.

Förmiddagarna

Vi är alltid sega i starten för att sen ha svårt att slita oss. Innan vi åkte såg jag framför mig hur vi skulle lägga oss i tid och vakna samtidigt som alla andra, krama ut det mesta möjliga ur dagarna, men det visar sig att vi är samma personer som hemma.

Hjälp mig att lösa detta mysterium. I början av månaden torkade jag kräk på vardagsrumsgolvet och kunde bara tänka på firfir (injerarester i sås). Nu får jag firfir och tycker att det är lika gott som vanligt. Till saken hör att det var här jag åt detta för första gången, när vår folkhögskoleklass skulle sova över hos familjer hamnade jag hos Tarres familj – år innan vi blev ett par. Då fick vi firfir till frukost och vi fick kämpa för att få ner det, just på grund av kräkassociationerna. Och nu smakar det ljuvligt, hur är det ens möjligt?

Esaias äter bananplättar minst två mål om dagen, det är inte lika konstigt.

Så fortsätter dagen och det är så mysig stämning här. Det lagas mat och tvättas kläder (det finns vatten tre dagar i veckan men det sparas alltid i dunkar för dagarna utan), barnen springer ut och in och någon går och nynnar på en sång. Kanske är det jag.

Förändringen

Utsikten från Sheraton 2016 och 2020

Det har gått 13 år sen jag kom till Addis Abeba för första gången. Då hade jag tillbringat några månader i Tanzania, Kenya och Uganda och kontrasten var stor. Vi häpnade över fina vägar och det klimat, språk och musik som så totalt skilde sig från de närliggande ländernas. Vi åkte tvärs över stan för att få äta hamburgare, trafiken var måttlig och känslan var att staden var som en stor by. Nu är staden en stor stad. Här i området där jag bott har vägarna belagts med gatsten, den rangliga bron har bytts ut mot en som till och med håller för bilar. 2007 kämpade jag med resedagboken på internetcaféer, nu kämpar jag förvisso lite med uppladdning av bilder, men från min egen telefon med helt okej uppkoppling. Istället för prisdiskussioner med taxichaufförer beställer jag en bil med Ride, Addis svar på Uber med 11 000 bilar – jag får direkt veta vad det ska kosta. Och Starbucks-kopian Kaldis finns numera nära oss, inte bara i de finare delarna av stan. Vissa problem finns kvar, men det är tydligt att medelklassen växer med staden.

Utan honom

Tisdag kväll och allt som hörs är syrsor och avlägsna hundar och hyenor. Esaias sover, resten av huset likaså. Idag gjorde vi det efterlängtade besöket på nationalmuseet, för inträdet på tre kronor fick vi se både fossiler och kungakronor. Jag hade spänt planeringsbågen hårt men lät tröttheten och Esaias bestämma; vi åker hem och äter lunch hemma istället. Mina Addis-vanor är inte kompatibla med barn, rester från en bihåleinflammation och triggad sorg. Det är skönt att få tänka om, lära om. Hemma innebär prat med familjen, en granne som kramar Esaias och bjuder på bröd direkt från bageriet, och flera partier av både fem tre i rad. Jag är generös med skärmen så att jag får tid att spåra mina känslor.

I teorin är jag nämligen fullt medveten om att en tid här kan riva upp sorgen på andra sätt än hemma, men när det väl händer är det ändå en kalldusch. Sverigevardagen är så mycket min och Esaias, vi har hittat sätt som funkar och passar oss. Här känns det fortfarande helfel att Tariku inte är med. Det var här han var stark, frisk och så totalt sig själv, det var här han levde ut sin vision och var som roligast. Det är hans familj, hans gator, hans språk. Någon i kyrkan kallar mig miss Tariku och random snubbe på gatan ropar ”your husband must be Ethiopian!”. Därför blir det svårare, men också finare. Här vet folk vem och hur han var, det gör mig stolt och tacksam. Och när vi är mitt i allt som var hans blir det tydligt att historien inte är över; det finns mer att hämta.

En flicka i vit klänning

Idag mötte vi en tjej som frågade om Esaias ville leka trots att det var tydligt att han inte förstod vad hon sa. Tålmodigt visade hon hur han skulle kasta upp vissa stenar och fånga andra, lät honom prova. När han sen föreslog att de skulle kasta en vattenflaska och försöka få den att landa stående hakade hon på direkt. Hon petade mig på kinderna, och när jag frågade vad hon gjorde sa hon att hon tog bort mitt hår så att det inte skulle komma i munnen när det blåste. Du har väldigt fint hår! Har du någon näsduk? Min syster där borta är förkyld, jag behöver hjälpa henne. Vet du var toan är? Behöver du gå dit?

Leken fortsatte, hon var hela tiden mån om att andra skulle få testa. När någon råkade trampa på hennes hand sprang hon åt min håll och försäkrade ”det är lugnt, inga problem” trots synbart skrubbsår. Men när hennes flaskkast landade på en pojke bakom henne gick fokus direkt till honom, hon kollade att alla hans fingrar gick att böja, la handen på hans hjärta och frågade om han verkligen var okej.

En mig närstående pojke hade självinsikt nog att konstatera: sådär snäll var inte jag när jag var fyra.

Fyra fina

Jag gläds med de människor som får kalla detta sitt hem. Jag bodde mitt emot den här porten i ett år och ägnade den aldrig en tanke.

Esaias samlade eukalyptusblad han tyckte var fina. Det är mycket som pockar på uppmärksamheten; ett gäng åsnor som bär tungt, utsmyckade minibussar, en apa som hoppar över taket, sjuka människor som tigger pengar, motorcyklister utan hjälm. Tur då att vi har mycket uppmärksamhet att ge.

Det är nästan som en chock för ögat, denna kontrast till färglösa vintersverige. Vi gillar det såklart och jag märker hur jag på många sätt blir mer obrydd i den här miljön. Ett märkligt exempel är hur jag igår efter att jag lagt mig kände nån slags insekt i håret, så jag bara tog fast den, slängde ner den på golvet och somnade direkt. Är inte rädd för småkryp annars heller men jag hade ju kunnat tända lampan och kolla vad det var?

Farfar är som så många andra väldigt glad i Esaias. Denna man är både vis och vidsynt, den bästa kombinationen.

Framme

Halv sju, eller halv fem för våra kroppar, landade vi i takt med att solen gick upp. Direkt: folk överallt, ljuden, bergkulissen och lukter som får mig att tänka att jag kan träffa Tariku vilken sekund som helst. Vi var mer uppspelta än vi brukar vid den tiden. Vilket härligt land det här är, sa Esaias och farmor och farfar stod med glittriga rosor och väntade. Med fem timmars sömn i kroppen har barnet kämpat sig genom dagen utan att sova en blund och tagit varje tillfälle att få gå ut och kolla runt, vilket jag inte är sen att haka på. Farfar höll utkik uppifrån kullen (nåt kan ju hända, att jag bott 200 meter härifrån och kan varenda liten gränd spelar inte så stor roll) och en av tjejerna kom springande efter oss när vi gått bortom synhåll.

Injera till frukost, lunch och middag. Mitt gamla sim-kort funkade inte – här, ta mitt! Solen som bränner i nacken. Bön, igen och igen. Tacksamheten från så många håll, bara över att få se Esaias. Ät mer! Amarinja som flyter på oväntat bra för att vara första dagen, oslagbar motivation att inte ha något alternativ. När ska vi bada?

Etiopien visar än en gång att en dag kan vara som en vecka.

På tal om Etiopien

Pratar med min svåger som också ska till Addis. Vilken skostorlek har Esaias? Ja, jag har ju redan köpt två par skor till dig.

Jag köper godis att ge till folk, men äter upp det själv. Heja generositeten

Efter någon halvtimmes snack om allt annat än resan byter min son samtalsämne: ”På tal om Etiopien…”
Han är en fullärd etiopienlängtare.

Imorgon ska jag ringa min svärmor och säga att de inte behöver slakta någon höna för vår skull. Blir intressant att se om det får någon effekt

Steget före

Nästa vecka åker vi till Addis, hjärnan ligger som vanligt steget före och befinner sig redan på soliga gator med ständigt amarinjasorl i bakgrunden. Igår eftermiddag ansökte jag om visum, kl 6 imorse låg beskedet i min inkorg. Inga blanketter att skriva ut, inga foton eller passkopior, inga rekommenderade brev med frankerade kuvert bifogade. Inga ambassadbesök, dröjsmål som ger hjärtklappning eller handskrivna kråkor som får dig att undra om du får stanna 29 eller 30 dagar. Bara två visum att skriva ut. What a time to be alive!

Sist vi var där, för precis två år sedan, avgick den dåvarande premiärministern dagen innan vi skulle åka hem. Det talades om att man skulle hålla sig hemma, men vi åkte till centrum och tog en sista juice. Sen dess har Abiy Ahmed fått makten och tagit landet – och världen, får man väl ändå säga – med storm. Om vi märker några skillnader blir intressant att se, men särskilt svårflörtad är jag ju inte när det kommer till det där landet.

Längtet del två

Idag bokade jag biljetter! När åker ni? frågade en bekant utan att behöva fråga vart, för destinationen är given: aldrig skulle vi väl åka någon annanstans än till Etiopien?

Än är det några månader kvar innan vi får återse farmor och farfar, vänner och solen, så då passar det att fortsätta suga på längtanskaramellen. (Förra vinterns Addis-längt finns här.)

Det är knappt två år sen vi var där senast, då var Esaias fyra och hade ett tydligt humör. Väldigt älskad och pussad ändå, vilket ibland spädde på viljan att protestera. En rolig grej med barn är att samma sak kan upplevas totalt olika beroende på ålder. Jag gissar att den här resan kommer bjuda på mer samtal, tålamod och kompisabstinens.

Jag har inte alltid känt mig hemma hos mina svärföräldrar, men numera blir jag inspirerad och liksom fri av att vara där.

Och alla dessa småvägar som jag vandrat på otaliga morgnar, dagar, kvällar och nätter. Så många minnen av Tariku som kommer upp bara av att vara där. Förra gången blev det lite av en chock – jag hade ju varit där vintern han dog så jag trodde det var mer bearbetat. Nu har ytterligare en tid passerat och förhoppningsvis är jag mer beredd.

Johanna tog den här magiska bilden som vi har på vårt kylskåp. RIMLIGT, har Esaias skrivit på en lapp och satt ovanför den. 100%.

En annan rimlig grej är yoghurt pure as Mother’s Love

För att inte tala om hur det blir släktkalas på flygplatsen varje gång någon kommer hem och hälsar på – här farbror Abraham som chockade oss alla (eller ja, mig) med hur många väskor med presenter det var möjligt att resa med.

Kan vi inte åka imorgon? finns det en som frågar. Även det, högst rimligt.